Sju svenska slottsfruar

På många svenska slott har en eller flera kvinnor haft en avgörande betydelse för dess historia. Följ med Släkthistoria på en resa till sju palats och storgods och möt konstsamlare, industrialister och ett mytomspunnet spöke.

Beata von Yxkull

Beata von Yxkull (1618–67) var gift med riksrådet Erik Gyllenstierna. De fick tretton barn tillsammans.

© Hans Thorwid/Nationalmuseum

Beata von Yxkull – beskylld för hårda metoder

När hennes make, Erik Gyllenstierna, var i krigstjänst vid mitten av 1600-talet fick Beata von Yxkull sköta driften av godset Pintorp i Sörmland.

Inget i källorna tyder på att hon var speciellt hårdhänt. Men hon har ändå förknippats med berättelserna om ”Pintorpafrun”, en onödigt brutal adelskvinna som ”pinar torpare” och andra undersåtar. Straffet för detta skulle vara att efter döden förvandlas till en osalig ande, ett spöke som fortsätter att vandra runt på det slott som efter makens död fick heta Ericsberg.

”Visan om Pintorpafrun”

Det mesta tyder på att Beata von Yxkulls minne drabbades av den misstro mot starka kvinnor som framförallt senare sekel gärna har torgfört. Exakt hur gammal sägnen är vet man inte. Men ”Visan om Pintorpafrun” blev populär på 1800-talet och självaste August Strindberg har skrivit om henne, i en ryslig berättelse 1903.

Det var Beata von Yxkull som såg till att den praktfulla ombyggnad av Pintorp som inletts under makens levnad fullföljdes efter hans död 1657. Sonen Christoffer Gyllenstierna fortsatte sedan arbetet. Ericsberg blev kanske landets finaste barockslott – med kyrka, ångbad, paradsängkammare och storslagen trädgård.

Ericsbergs slott

Ericsbergs slott är vackert beläget vid en sjö utanför Katrineholm i Sörmland. Det är ett av landets mest välbevarade stormaktstida palats.

© Sjöberg bild

Ericsberg

Ericsberg ägs av den adliga släkten Bonde sedan 1808. Den magnifika huvudbyggnaden – troligen till stor del formad av den berömde arkitekten Nicodemus Tessin den äldre på 1600-talet – är privatbostad och visas inte för allmänheten. Men parken och omgivningarna är väl värda ett besök.

Maria Sofia De la Gardie – storföretagare anklagad för häxeri

Hon var en av Sveriges första storföretagare. Med huvudkontor på Tyresö slott en dryg mil från Stockholm ledde Maria Sofia De la Gardie under 1600-talets andra hälft ett förindustriellt imperium.

Här fanns bland annat mässingsbruk, vantmakeri, stenkolsbrytning och förädling av olika slags jordbruksprodukter. Hon hade också en egen bank.Familjen stod kungahuset nära. Maria Sofias mamma, Ebba Brahe, hade varit Gustav II Adolfs ungdomskärlek innan hon istället gifte sig med fältherren Jacob De la Gardie. Och Maria Sofias bror, den stenrike Magnus Gabriel De la Gardie, var drottning Kristinas speciella gunstling.

Gift med Oxenstierna

Själv gifte sig Maria Sofia år 1643 med Gustaf Oxenstierna. Han dog dock redan fem år senare – och det innebar starten för Maria Sofias tid som företagsledare. Mest framgångsrik var hon med textilier. Hon fick bland annat leverera tyg till arméns uniformer.

Den i dag så berömda porslinsfabriken Gustavsberg bär för övrigt sitt namn efter Maria Sofias make. Gustavsberg startade dock som tegelbruk. Under häxprocesserna i Stockholm 1676 var Maria Sofia en av dem som anklagades för att stå i förbindelse med satan.

Hon friades emellertid tidigt av riksrådet. Istället kom reduktionen, indragningen av privata egendomar till staten, att drabba henne hårt. Hon dog 1694.

Maria Sofia De la Gardie

Maria Sofia De la Gardie (1627–94) blev änka som 21-åring och gifte aldrig om sig. Porträtt målat av Jacob Heinrich Elbfas.

© Nordiska museet
Tyresö slott

Tyresö slott ligger två mil sydost om Stockholm

© Nordiska museet

Tyresö

Under ett par århundraden byggdes slottet om rejält, men i slutet av 1800-talet började man återställa det stormaktstida utseendet. Det vi ser i dag är alltså till största delen ett slags rekonstruktion. Den siste private ägaren, påvlige markisen Claes Lagergren, testamenterade Tyresö till Nordiska museet på 1930-talet.

Alexandrine Sparre – hennes grandiosa planer dämpades

År 1877 fick kändisarkitekten Helgo Zettervall ett spännande uppdrag. Den föräldralösa 22-åringen Alexandrine Hamilton ville att det gamla ärvda stenhuset på Kronovalls gods på Österlen i Skåne skulle förvandlas till det ståtligaste slott man kunde föreställa sig.

Alexandrine var grevedotter och tänkte genom giftermål stärka sin position ytterligare. Hon behövde ett ståndsmässigt boende.

Alexandrines mor, en ofrälse irländska, hade dött i Paris 1866 när dottern var i tioårsåldern. Fadern, 43 år äldre än sin fru, hade avlidit 1875. I uppdraget till Zettervall ingick höga torn, en vinterträdgård och ett katolskt kapell (religionen var ett arv från modern). Arkitekten hade ungefär samtidigt anlitats av Alexandrines bror Raoul Hamilton för en ombyggnad av närliggande Ovesholm slott. Men inget av projekten förverkligades.

Dog fyra år senare

Äktenskapsplanerna realiserades dock. År 1880 gifte sig Alexandrine med greve Claes Sparre. Men han dog redan efter fyra år. Strax därefter beställde Alexandrine nya ritningar, nu i brittisk stil av en Londonarkitekt. Inte heller dessa planer följdes.

Först år 1892 drog arbetet med att bygga om Kronovall igång. Och då hade ännu en stjärnarkitekt anlitats, Isak Gustaf Clason. Alexandrine hade vid det laget också hittat ytterligare en greve Sparre att gifta om sig med – kammarherren Carl Gustaf Sparre af Söfdeborg.

Bygget blev långt ifrån så storslaget som det var tänkt några år tidigare. Resultatet för snarast tankarna till ett nätt franskt barockslott. Men som komplement till byggnaden skapades en fantastisk park med buxbomshäckar. Och som vinslott är det ju perfekt.

Alexandrine levde till år 1933 och överlät slottet till sin sonson Erik Sparre.

Alexandrine Sparre

Alexandrine Sparre (1854–1933)

Kronovall slott

Kronovall byggdes om på 1890-talet.

© Jorchr

Kronovall

I dag känt som vinslott, källaren lär vara fylld av tiotusentals flaskor. Både slottet och parken har restaurerats på senare tid. Kronovall ägs av Erik och Angelica Sparres stiftelse, som förvaltas av Riddarhuset. Greveparet är i 90-årsåldern och bor kvar i en flygel.

Blanche Dickson – uppförde ett brittiskt slott på västkusten

Året var 1898. Just som köpmannen James Dickson hade bestämt sig för att förverkliga sin dröm om ett brittisk herresäte på svenska västkusten så dog han. Hustrun – tillika kusinen – Blanche Dickson fick genomföra projektet på egen hand. Resultatet blev något alldeles unikt.

Tillsammans med arkitekt Lars Israel Wahlman skapade hon en anläggning bestående av 35-rums-alats, park, kyrka och en hel by för gårdens arbetare. Allt i en stil vi känner igen från kostymdramer på BBC.

Blanche förordade en äldre 1800-talsstil i inredningen, medan arkitekten var mer inspirerad av samtidens arts and crafts-rörelse, med konstnären William Morris som frontfigur. Högsta kvalitet kombinerades med ny teknik och Tjolöholm blev verkligen något alldeles extra.

Drabbades hon av dysenteri

Blanche fick dock inte heller njuta så länge av sin skapelse. 1906 reste hon till Ceylon för att beskåda sina bröders teplantager. På resan hem drabbades hon av dysenteri och avled. Kroppen dumpades i Indiska oceanen.

Slottet ärvdes av dottern, som också hette Blanche, gift med greve Carl Bonde fram till 1920. Det faktum att hon kom att giftas in i den svenska högadeln har framförts som ett skäl till att paret Dickson satsade så mycket pengar och resurser på Tjolöholm.

Blanche den yngre dog 1960 och fyra år senare köptes slottet av Göteborgs stad.

Blanche Dickson

Blanche Dickson (1856–1906) byggde ett modernt slott i gammal stil.

© Tjolöholm
Tjolöholm

Slottet blev förklarat byggnadsminne 1991.

© Tjolöholm

Slottet och dess park ägs idag av en stiftelse med Kungsbacka kommun som huvudman. Det lockar ett par hundratusen besökare per år. Kuriosa: Den danske regissören Lars von Triers film Melancholia är delvis inspelad på Tjolöholm.

Victoria – drottningen tog Italien till Öland

Sommarvillan Solliden – som ofta kallas slott – är starkt förknippad med drottning Victoria, maka till Gustaf V.

Som nygift kronprinsessa kom hon till Sverige 1881 och mottogs under entusiatiska former. Hon ansågs vara en högst lämplig blivande svensk drottning.

Klimatet i det nya hemlandet var dock kärvare än i barndomstrakterna i södra Tyskland. Victorias hälsa var klen och hon rekommenderades vistelse på sydligare nejder. Därför kom hon att tillbringa mycket tid utomlands.

En rejäl dos medelhavskänsla importerade hon dock till Öland, där hon tog initiativ till uppförandet av en helt ny kunglig anläggning i närheten av Borgholms slottsruin vid Kalmarsund.

Okänd arkitekt

Solliden ritades av Torben Grut, då en ganska okänd arkitekt, senare berömd för bland annat Stockholms olympiastadion. Slottet utformades i ett nära samarbete mellan kronprinsessan Victoria och Grut, det vittnar ett hundratal bevarade brev om.

Byggnaden stod klar 1906 och successivt kom den Italieninspirerade villan att omges av en stor park – Victoria var själv mycket trädgårdsintresserad.

Det är inte svårt att se likheter mellan Solliden och den mytomspunne livläkaren Axel Munthes villa på Capri i Italien, där Victoria gärna tillbringade tid. Byggnadsdetaljer och statyer hämtades också med hjälp av Munthe från Medelhavsområdet till Öland.

Drottning Victoria avled i Rom 1930. Efter hennes make Gustaf V:s död tjugo år senare ärvdes Solliden av den då fyraårige kronprinsen Carl Gustaf, vår nuvarande kung. Och i dag förknippar vi ju Solliden med en annan Victoria.

Victoria

Victoria föddes 1862 och var drottning av Sverige 1907–30.

© Svenskt porträttarkiv
Solliden

Solliden stod färdigt 1906.

© Andreas Preuss

Solliden

Slottet på Öland är kungens privata egendom. Här tillbringar kungafamiljen normalt ett par veckor varje sommar, oftast i anslutning till »Victoriadagen»
den 14 juli.

Christina Piper – byggde storslaget i makens frånvaro

Christina Piper, född Törne, kan man svårligen hoppa över om man ska skriva om slottsfruar som satt sin prägel på Sveriges historia. Hon förknippas med en rad skånska gods, inte minst Christinehof som bär hennes namn. Men det var faktiskt på östgötska Sturefors som Christinas gärning som kvinnlig byggherre startade.

Hennes 26 år äldre make Carl Piper köpte det anrika men förfallna godset 1699. Snart därefter startade omvandlingen till ett av landets största palats, under ledning av Nicodemus Tessin den yngre. Den berömde arkitekten lär dock ha ansett att herrskapet tog i för mycket, han hade önskat sig en mindre och elegantare huvudbyggnad.

Carl Piper var en av Karl XII:s närmaste män och drog år 1700 ut i krig.

Rysk fångenskap

Därefter hamnade han i rysk fångenskap fram till sin död 1716. Det var Christina som fick sköta affärerna i hans frånvaro, en uppgift som verkar ha passat henne alldeles utmärkt. Redan innan maken hade tagits till fånga, vid Poltava 1709, var till exempel inredningsarbetena på Sturefors i full gång. Resultatet blev magnifikt.

Christina Piper var djupt engagerad i tidens politiska spel. Men efter makens död ägnade hon sig främst åt företagande och byggen.

Sturefors blev ett av fyra fideikommiss (det vill säga en egendom som till följd av förordnande, fideikommissbrev eller testamente för alltid ska stanna inom viss släkt) som Christina Piper instiftade. Dottersonen Nils Adam Bielke, som till stor del växt upp hos sin mormor, tog över 1747.

Christina avled fem år senare på Krageholms slott i Skåne.

Christina Piper

Christina Piper (1673–1752) lät uppföra flera stora gods.

© Christinehofsslott
Sturefors slott

Sturefors huvudbyggnad ritades av Nicodemus Tessin den yngre.

© Frugan

Sturefors

Riksrådet Ture Bielke, som dog vid Linköpings blodbad, hade byggt en borg vid sjön Erlången på 1500-talet. Han kallade den Turefors, men efter byggherrens avrättning år 1600 ändrades namnet till Sturefors, efter änkans släktnamn Sture. I dag ägs slottet fortfarande av ätten Bielke, men fideikommisset ombildades till aktiebolag på 1970-talet.

Emilie Piper – hon återskapade det ljusa 1700-talet

Om man ska vara petig hör Emilie Piper inte till kategorin slottsfruar. Hon gifte sig nämligen aldrig, och bör väl därför snarast kallas slottsfröken. Men hon styrde det östgötska Löfstad på egen hand under många år
– och det är henne vi har att tacka för att det i dag är öppet för alla att beskåda.

Emilies föräldrar hette Charles Emil och Sophie Piper. De var Löfstads ägare under andra halvan av 1800-talet. Längre tillbaka i slottets historia figurerar en annan Sophie Piper, född von Fersen. Hon var syster till Axel von
Fersen den yngre, han som blev lynchad till döds 1810 och sades ha varit franska drottning Marie-Antoinettes älskare. Denna Sophie levde som sin bror ett liv fyllt av intriger och kärleksaffärer. Hon slutade sina dagar på Löfstad 1816.

Emilie tog över ledningen för slottet ett par år in på 1900-talet, när hennes far dog. Modern hade avlidit i cancer när Emilie var 16 år, just som hon och hennes syster skulle introduceras på äktenskapsmarknaden. Emilie förblev alltså ogift.

Konstnärlig verksamhet och hunduppfödning

Istället ägnade hon sig bland annat åt konstnärlig verksamhet och hunduppfödning. Hon satsade dessutom stora pengar på att renovera både själva slottet och dess inredning. Till en del innebar det ett åter-
skapande av 1700-talets lätta och ljusa interiörer, efter decennier av murrig 1800-talsstil.

Emilie Piper, som var sjuklig en stor del av sitt liv, avled 1926.

Systern Sophie (gift Nordenfalk) använde Löfstad som sommarbostad under några år, men från 1942 är slottet öppet för allmänheten.

Det var Emilies sista vilja att man på Löfstad skulle få en inblick i forna tiders högre ståndsliv. Här finns bland annat ett påkostat bibliotek och en stor samling porträttmålningar, främst föreställande slottets ägare och deras anhöriga.

Emilie Piper

Emilie Piper (1857–1926).

Löfstad

Slottets yttre stil är intakt sedan 1750.

© Freddy Eliasson/Alamy/Imageselect

Löfstad

Slottet har rötter i 1600-talet, men brann 1750 och byggdes sedan om efter anvisningar av den berömde arkitekten Carl Hårleman. Slottet ägs av Riddarhuset och Östergötlands museum vårdar samlingarna och inredningen. Det är öppet för besök sommartid.

Publicerad i Släkthistoria 8/2021

Läs också:
Kultur

I nästan 100 år har tusentals läsare trollbundits av Birgit Sparres romansvit Gårdarna runt sjön. Men sitt eget livs stora gåta – vem hennes föräldrar var – fann Birgit aldrig svaret på.

Kultur

Löjtnant Sparres och Elvira Madigans sorgeliga historia har vi hört. Tack vare Kathinka Lindhes släktforskning kan vi också lära känna den övergivna hustrun.

Svenskättlingar

När en guldrush tog fart i sydöstra Australien i mitten av 1800-talet sökte ett tusental svenskar sig dit. I dag är de flesta glömda, kanske för att deras slit i Ballarat gav så lite utdelning.