Jag träffade aldrig min farmor. Hon dog innan jag föddes. Likadant var det med min farmors mor. Hon var borta långt innan min far föddes. Vi hade bilder i familjealbumet, men inga berättelser fanns kvar.
Men de flesta i vårt land kände till farmors mors historia! Skillingtrycken var 1800-talets nyhetsförmedling. Nya texter om tidens händelser skrevs till välkända melodier. Som enkla tryck såldes de på marknaderna och spelades på vevpositiv.
”Sorgeliga saker hända…”, som handlar om Elvira Madigan och Sixten Sparre, gavs ut i ständigt nya upplagor. Senare spelades visan in på skiva, gång på gång.
Hon kallades Lycka
Luitgard Sparre hette min farmors mor, men hon kallades ”Lycka”. Vilken ironi, med tanke på hennes olyckliga liv! Lycka gled in i historiens skugga. Maken Sixten, däremot, blev turistattraktion i Danmark och huvudperson i filmer, operetter och böcker.
Historien om den ”vidunderliga kärleken” gjorde Sixten känd sedan han med två skott avslutat livet för sig och sin älskarinna, Elvira Madigan.
Alla släkter har sina hemligheter – öden som man helst inte talar om. Det kan vara någon som förstört för familjen genom alkohol, trasslig ekonomi eller svek. Alla vet, men man talar inte om den personen längre fram i släktleden.
När officeren Sixten Sparre 1889, tillsammans med en cirkusprinsessa, övergav sin trettioåriga hustru och två barn, då var skandalen ett faktum i den lilla regementsstaden Kristianstad. Ryktet gick.
En månad senare kunde Nyaste Kristianstadsbladet, tidningen där Sixten medverkade som skribent, meddela att paret hittats döda i en skog på den lilla ön Tåsinge söder om Fyn i Danmark.
Flydde till Vetlanda
Situationen blev outhärdlig för Luitgard. Hon tog barnen och flydde, från skvaller och prat bakom ryggen, hem till pappa och styvmor i Vetlanda. Aldrig pratade hon om vad som hänt. Historien blev tabu i vår familj.
Vi hade en sångbok i skolan på 1960-talet i Malmö, en bok med de traditionella sångerna: ”Djupt i havet på demantehällen”, ”Mandom mod och morske män” och ”Sorgeliga saker hända”. Läraren spelade på tramporgel, och vi sjöng texterna, utan att veta något om vare sig näcken, morska män eller cirkusprinsessor som tagits av daga.
Kathinka Lindhe i sitt växthus där mycket av historien om sin farmors mors "Lycka" växt fram.
"Den sången sjunger vi inte"
En dag kom min syster hem från skolan. Hon nynnade på en melo-di som fastnat i huvudet. De hade sjungit visan om cirkusprinsessan.
– Tyst, sa mor, den sången sjunger vi inte här hemma. Det var första kontakten med berättelsen om vår gammelmorfar, men vi förstod inte då.
Först i samband med Bo Widerbergs film 1967, då tidningarna skrev om den verkliga händelsen bakom den romantiska filmen, berättade far. Vi fick också höra om hans egen filmupplevelse från 1943, under kriget.
FLER ÖDEN OCH ÄVENTYR I SLÄKTHISTORIAS NYHETSBREV
Far var tjugoett och ville bjuda en nittonårig flicka (som senare blev vår mor) på bio. På biografen gick filmen ”Elvira Madigan” med tidens mest firade skådespelerska, Eva Henning, i den kvinnliga huvudrollen. Vad passade bättre för ett ungt par som ville hålla handen än en kärleksfilm som denna?
Just som ridån gick upp kände far en knackning på axeln. Han vände sig om. Där satt hans gamle latinlärare. ”Jaså, Lindhe är här för att se filmen om sin morfar”, skrockade gubben.
Far förstod ingenting, men efteråt ställde han sin far mot väggen. Farfar erkände: jo, filmen handlade om Sixten Sparre, fars morfar. Farfar hade övat påtryckning på Europafilm AB och krävt att den manlige huvudrollsinnehavaren skulle ges ett annat namn än verklighetens, av hänsyn till de efterlevande. Greve Christian kallades han, i den sockersöta, romantiska historien.
Skammen
Och det är just rosa romantik som omgett familjetragedin i alla böcker, filmer, utställningar och teaterföreställningar som skildrat Sparre-Madigan-dramat. Utom hos oss i familjen. Där har Lyckas skam präglat berättelsen. Skammen har gjort att vi inte pratat om vare sig Lycka eller Sixten.
Ändå slog det mig, som en knytnäve rakt i magen, den dagen min egen man lämnade mig. ”Nu är jag som hon – övergiven”, tänkte jag. Skammen brände. Ratad, inte värd mera än så. Trots att ämnet varit tabu fanns hon alltså i mitt medvetande. Känslan av att ”historien upprepar sig” var stark. Lika stark växte sig längtan att komma i kontakt med Lycka, min anmoder och olyckssyster.
Luitgard "Lycka" Adlercreutz. bilden är tagen några år innan maken Sixten Sparre övergav henne.
Museum på mordplatsen
Men detta var nästan hundra år senare. Lycka var död sedan 1912. Min farmor hade jag aldrig träffat och far hade inga svar att ge på mina frågor.
– Lycka tog sin besvikelse med sig i graven, var hans svar.
På platsen för morden, den lilla ön Tåsinge söder om Fyn i Danmark, finns ett museum, det visste jag. Jag åkte dit och fann tre besöksmål: en utställning, en mordplats och en dubbelgrav på Landets kyrkogård.
En grav, som enligt församlingen besöks av 30 000 personer årligen, för den romantiska historiens skull. En grav där nygifta brudar lägger sin bukett till Elvira, hon som aldrig fick stå brud. På bageriet såldes Sparrebröd, i museishopen kunde man köpa ölöppnare och nyckelringar med Sixten och Elvira i rosa plast.
I shopen fanns också en bok om dramat. Här gjorde jag mitt första släktforskarfynd – trodde jag. För första gången kunde jag läsa om min farmors mor. Författaren påstod sig ha gjort ”över tio års rigorösa studier i Rigsarkivet och i privata brevsamlingar” (Det finns inga sådana!).
Var det verkligen sant?
Han kunde berätta om Sixtens hustru att ”hon var tråkig. Hon intresserade sig bara för bysladder”, att hon ansåg att ”mannen skulle göra sig förtjänt av det sexuella umgänget – hon satte honom på svältkost och avvisade honom till sist. Men då hade han redan tappat intresset för henne. För vem har lust till sex, när man ska tigga om det.”
Mina ögon blev allt större – inte kunde författaren ha hittat dessa upplysningar i Rigsarkivet? Hur mycket sanning låg det egentligen i hans påståenden?
”Hon var inte vacker, dessvärre. Stort rött hår och fräknar”, skrev han. Men stopp – hur hon såg ut, det visste jag. Hon fanns ju på bild i albumet därhemma. Hon var varken fräknig eller ful.
Nu ville även jag besöka arkiv! Vad kan man egentligen finna där? undrade jag. Ibland har man tur, saker ramlar över en när de passar som bäst. Så var det för mig med kursen ”Din egen historia”, en internetbaserad sommarutbildning vid Linnéuniversitetet i Växjö.
Den ville inspirera till att ”klä släktforskarfakta med historiska sammanhang”. Jag anmälde mig direkt, och det var med Lycka i tankarna som jag tog bussen till introduktionsmötet.
Kathinka Lindhe vid Sixten Sparre och Elvira Madigans grav.
Nya infallsvinklar
Hela sommaren ägnade jag åt min nya hobby. Släktforskning – det som jag trott var trista uppräkningar av datum – blev istället nya infallsvinklar som behövde kollas.
”Död i tyfus” – vad var tyfus? Hur drabbade det? Fanns inte vaccination?
”Possessionat” – vilken märklig titel, vad gjorde en sådan? ”Giftoman” – vad i hela friden betydde det?
Och hur gick bröllopet till, i Lyckas kretsar? Ekonomin, vem skötte den?
Hur var det, var kvinnor myndiga? Jaså, det blev de 1858 – men sedan blev de omyndiga igen, när de gifte sig! Varje fråga väckte en ny, och smaken för att ”klä släktforskarfakta med historiska sammanhang” bara växte.
Från fackböckerna gick jag vidare till skönlitteraturen – skildringar från Lyckas och Sixtens tid i Kristianstad gav färg och must åt min bild av deras vardagsliv. Nu var jag fast – släktforskning visade sig vara något helt annat än de torra och tråkiga datum jag föreställt mig.
Ännu en åsikt fick jag omvärdera. Min bild av släktforskaren! En mullvad som kryper ner i bibliotekets källare, för att sitta och veva på trista rullar i en läsapparat, tänkte jag! Men med Arkiv Digital hemma i datorn kunde jag släktforska när som helst,
i pyjamas (vilket det ofta blev eftersom jag startade direkt på morgonen!) eller ute i växthuset.
Jag blev som Alice i Underlandet. När jag klickade igång mina filer i datorn var det som att öppna en dörr och kliva in i en annan värld, rakt in i 1880-talet.
En bild av Luitgard trädde fram
Min tidslinje växte, och formade en struktur. Jag tänkte på den som en julgran. På den ”hängde” jag, likt pyntet i granen, fynden från litteraturen, bilder från familjealbumet och, inte minst, det jag hittade när jag läste tidningsannonser och artiklar från tiden.
Fram trädde en bild av livet, först av den lilla flickan Luitgard Adlercreutz (född 1859), via konfirmationen och introduktionen i umgängeslivet, till senare makan, modern och änkan Lycka Sparre.
Att titta på tidslinjen för flera familjemedlemmar samtidigt gjorde det möjligt att se samtida händelser i familjen. Att Lyckas syster hade äktenskapsproblem just året 1889 – systerns skilsmässa sammanföll med att Lycka blev änka – kom att påverka Lyckas fortsatta liv.
Alla som börjar släktforska fascineras av de gamla handstilarna i kyrkböckerna. Och irriteras ibland – hur kunde prästen skriva så slarvigt, det går ju inte att läsa! Alternativt: vilken fantastisk piktur; prydligt och fint präntar prästen barnets namn vid dopet.
Sixten Sparres bouppteckning avslöjade enorma skulder.
Bouppteckningen avslöjade skulderna
Hur fängslande det än är att logga in på sitt släktforskningsprogram – det kommer en dag när man vill se de präntade namnen på riktigt. För mig kom den dagen då jag hade gjort som vi lärt på kursen: tittat på bouppteckningen.
Det naturliga för mig blev ju att leta rätt på bouppteckningen efter Sixten, för att se hur Lyckas situation såg ut när hon som trettioårig änka undertecknade den, nästan på dagen nio år efter bröllopet.
Det var då jag insåg: inte någon av alla som genom åren skrivit om Sparre-Madigan-dramat har haft en tanke på att studera den förälskade Sixtens privatekonomi. ALLA har varit förblindade av kärlekshistorien.
Jag scrollade ner, sida efter sida, därhemma vid skrivbordet. Skulder. Skulder, skulder. Sixten var skyldig pengar överallt... hos skomakaren och hyresvärdinnan (han hade inte betalat hyra för familjens åttarumsvåning på ett och ett halvt år), hos specerihandlaren och cigarrhandlaren, hos sadelmakaren, fotografen, apoteket, bokhandlaren.
Han hade lånat pengar av regementskamrater, familj (alla utom sina egna föräldrar), grannar och vänner. Totalt uppgick skulderna för denne 35-årige tvåbarnsfar till, i våra dagars penningvärde, nästan en miljon kronor!
Enda utvägen
Nu tog historien en annan vändning. Att Sixten begärt tjänstledigt från jobbet som officer framstod i en annan dager.
Flykten till Danmark, med en vacker tjugoårig kvinna, och det obönhörliga slutet: två skott – det ena som ändade livet på en lovande och mycket skicklig cirkuskonstnär, det andra, som gjorde vad en man med skulder upp över öronen hade som enda utväg: hänga sig eller skjuta sig.
Att sitta på Arkivcentrum Syd i Lund, och försiktigt stryka med det handskbeklädda pekfingret över Luitgards egenhändiga namnteckning var märkligt.
Att tänka på hur hennes blick följer förteckningen över dem som har pengar att kräva, sida upp och sida ner, för att till sist landa på uppgiften om att maken tömt barnens sparbanksböcker på motsvarande 175 000 kronor. De 125 åren som förflutit krympte till en sekund! Inuti mig, barnbarnsbarnet, sprängde hennes känslor.
Lycka (på stolen till vänster) som nybliven mormor 1912. Hon dog ett par månader efter att bilden tagits.
Försökte höra hennes röst
Min farmors mor levde i en tid som snöpte henne i konventioner och tvingade henne gå snärjd i korsett. Jag har ekonomisk frihet, klär mig som jag vill och kan rå mig själv. Men känslomässigt tror jag att vi reagerar likadant.
Den vidunderliga kärlekssagan hade berättats om och om igen utan att någon hade funderat på om det fanns flera sanningar än en. Nu ville jag skriva berättelsen ur Lyckas perspektiv. Tanken på en bok började växa fram. Men hur skulle jag gestalta Lycka? Det fanns ju inga brev eller dagböcker att utgå ifrån.
Det var när jag jämförde hennes tid med min, som jag fann formen. Lycka hade inte tillgång till internet och bloggar som vi. Hon höll tyst om sin hemlighet. Men hon tänkte ju!
Jag satte mig i växthuset – kväll efter kväll – förra sommaren. Utifrån Lyckas tidslinje som släktforskarprogrammet skapat försökte jag höra hennes röst. Som i en blogg. Tankar om livet och funderingar på vad det är som håller på att hända i familjen. Och när det händer, vad tänker hon?
Lyckas funderingar kompletterade jag med bilder från tiden och med fakta om hur livet levdes i hennes kretsar. Boken "Sorgeliga saker hände – Elvira Madigan, Sixten och mig" har blivit ett stycke kvinnohistoria om fostran, vardag, mode och heminredning för en adelsdam i det sena 1800-talet. Den gav liv åt min farmors mor. Nu känns det som att vi hör ihop, Lycka och jag. Inte bara i vår gemensamma erfarenhet av svek, utan också som länkar i samma släktkedja.
