Nils Poppe förlät aldrig sina föräldrar
Han var vår störste clown på teater och film. Men innerst inne var Nils Poppe en olycklig person. Att hans föräldrar lämnade bort honom som nyfödd var något han aldrig kom över.
Ingen kunde göra så halsbrytande dans- och akrobatikscener som spelevinken Nils Poppe, ingen hade sådan mimik. Han var Sveriges motsvarighet till Charlie Chaplin.
Men som alla stora clowner bar han på en sorg. Som nyfödd lämnades han bort till vad han själv beskrev som en änglamakerska. Han träffade aldrig sina biologiska föräldrar.
Nils räddades som tvååring av det fattiga paret Anders och Amanda Jönsson från Möllevången i Malmö, som adopterade honom. Att de inte var hans riktiga föräldrar fick Poppe veta först i tjugoårsåldern. Ändå kände han det på sig redan som liten.
Ungar skrek ”oäkting” och ”horunge” och det tisslades och tasslades vid mystiska besök i hemmet. Nils anade att det var hans mamma som kom på besök när han föstes in i kammaren och hörde de svaga rösterna genom den stängda dörren.
Både fader och moder "okänd"
Poppe föddes som Nils Einar den 31 maj 1908 i Pauli församling i Malmö. Fadern angavs som okänd, vilket inte var speciellt ovanligt. Att även modern var ”okänd” var däremot mer sällsynt. En ledtråd i dopboken är hennes födelsedatum, den 30 januari 1880, men ingen socken finns angiven. I församlingsboken uppges hemvisten endast som ”Å förs. skriven”.
Av handlingar i fosterbarnsnämndens arkiv framgår att lille Nils lämnats bort direkt efter födseln. Dokument därifrån har, för den här artikeln, plockats fram av arkivarien Anette Sarnäs på Malmö stadsarkiv. Hon har forskat på djupet om Malmös änglamakerskor.
Nils hamnade hos paret Anna och Valdemar Holm, som flyttat till Malmö från Köpenhamn fem år tidigare. De hade en biologisk son och flera andra fosterbarn.
Nils Poppe växte upp i Malmö.
I fosterbarnsnämndens arkiv finns många fruktansvärda historier om personer som medvetet tagit livet av barn i deras vård. En del fick välling på sur mjölk och stängdes in i mörka rum, de satt i sin egen avföring, de vanställdes av utmärgling och fick psykiska men för livet. Men det finns ingenting som tyder på att makarna Holm vanvårdat något av barnen till döds.
Enligt Nils Poppe själv var det heller inte meningen att alla paret Holms fosterbarn skulle dö.
– De mer livskraftiga göddes med öl och bröd, en billig och närande diet. Och bedövande. De ungarna skulle säljas, har han sagt i en bok om sitt liv, skriven av Gaby Wigardt.
Räddades av paret Jönsson
Som tur var för Nils kom paret Anders och Amanda Jönsson till hans räddning. De kunde inte få egna barn och ville därför skaffa ett fosterbarn. Synen de mötte, när de knackade på dörren hemma hos familjen Holm, var fruktansvärd, enligt Nils Poppes dramatiska berättelse:
– Det var nästan omöjligt att komma in genom dörren, golvet var fullt av krälande ungar. Alla var otympliga och tjocka. Anders tog ett tag i Amandas arm och ville gå. Det här var för hemskt. Så kom där en liten parvel framtrampande. Magen hängde som en stor boll mellan benen på ungen. Han var svårt hjulbent. Och ett enda ord kunde han uttala, men det upprepade han monotont: öl, öl, öl.
Kanske hade Poppe egna minnen, kanske fick han en del beskrivet för sig i efterhand av adoptivföräldrarna.
Makarna Jönsson betalade en engångssumma och Nils hamnade i deras hem på Claesgatan. Han fick rena kläder och riktig mat. Pojken artade sig och trivdes i hemmet.
Minnesplatta vid Nils Poppes barndomshem på Claesgatan i Malmö.
Briljerade i gymnastik
Pappa Anders jobbade på Skånska cementgjuteriet och var fackligt aktiv. Även mamma Amanda arbetade till och från på gjuteriet. För att dryga ut kassan hyrde de ut ett av den lilla tvåans rum. En hyresgäst hade frisersalong i gatuplanet, och där hjälpte Nils till.
Han ryckte senare in som springpojke vid sidan av skolan, som han inte uppskattade. Men han var klipsk och hade gott minne. I gymnastik briljerade han med sin snabbhet, sitt sinne för akrobatik och sin styrka.
Annars höll Nils sig mest för sig själv. Han satt hemma på taket och fantiserade om (utifrån sina misstankar om att han var adopterad) att hans biologiska föräldrar hämtade honom i en gyllene vagn till ett liv i lyx och överflöd.
Han lånade böcker på biblioteket och upptäckte författare som Strindberg och anarkisten Kropotkin.
Folkets park och Hipp
Från sin far fick Poppe tidigt ett intresse för politik. Han drömde om att vara med och göra arbetarrörelsen mäktig och stark. Men det fanns även annat som lockade. Bara en bit bort låg Folkets park, en plats som kom att sätta en ännu starkare prägel på unge Nils.
I parken slank han och kamrater in för att se artister som bondkomikern Victor Hallin eller stumfilmer med Chaplin, Buster Keaton och Helan och Halvan. De satte också upp egna små teaterföreställningar.
Nils började spara pengar för att kunna gå på Hippodromteatern, Hipp, i Malmö och se storheter som Edvard Persson och Adolf Jahr.
Sin egen komiska talang upptäckte han när han som springpojke råkade stöta till en trave 78-varvare på ett kafé så att de trillade i golvet med ett öronbedövande kras. ”Hur gick det här till då?” frågade den förargade föreståndarinnan. ”Så här!” svarade Nils glatt med oskyldig min och släppte en stenkaka till i golvet – till gästernas jubel.
Som artonåring började Nils uppträda med resande teatersällskap. Han sökte upp Gösta Ekman på Vasa-teatern i Stockholm, men vände om sedan han tjuvkikat på en repetition.
Istället för att satsa på en internationell karriär flyttade Nils och Gunilla Poppe tillbaka till Skåne. Här utanför deras gård 1977.
Statskunskap i Svalöv
Det var så ofattbart stort att ha hört idolen och teatern var så fantastisk att Poppe insåg att det inte var något för en fattig pojk från Skåne.
Han lade teaterplanerna på hyllan och började istället läsa statskunskap på Svalövs folkhögskola, något som skulle kunna bana väg för den fackliga karriär han också drömt om. Men eftersom varje läsår avslutades med att eleverna satte upp en pjäs kom han snart på andra tankar. Teatern drog honom tillbaka till Malmö och rektorn ordnade ett jobb på Hipp!
Han fick inga större roller, men kunde under några år utveckla en mycket fysisk form av humor i amerikansk stil inspirerad av Chaplin och Keaton. Han gjorde akrobatiska konster och fick dansroller.
1934 värvades han till huvudstaden och Folkets hus teater, där han visade upp sin första imitation av Chaplin.
Sveriges Fred Astaire
Under en sejour i London lärde sig Nils Poppe att steppa och han införde senare crazyhumorn i Sverige tillsammans med John Botvids son Rolf. En stor teatersuccé blev Blåjackor, 1942, där han lanserades som dansstjärna tillsammans med Annalisa Ericson. De hyllades som Sveriges motsvarigheter till Fred Astaire och Ginger Rogers.
Annalisa Ericson och Nils Poppe i teatersuccén Blåjackor 1942.
– Hon var läcker som en konfektask och jag var klumpig som en buffel. Hon var ju dansös, utbildad på Operan och jag var ”bonndansare”. Av alla kvinnor jag spelat mot så var nog Annalisa den roligaste, berättade Poppe.
Deras allra största succé var Lorden i gränden 1947, som Nils spelade över tusen gånger på teatrar landet runt. När 1950-talet började stod han på sin topp. Men då kom kraschen. Hustrun Inga Landgré lämnade honom. Det skulle ta tio år innan han kom igen.
Anders och Amanda Jönsson var bra föräldrar, rättskaffens, och de älskade Nils. När sonen blivit vuxen berättade de till slut att han var adopterad. Han fick veta att hans biologiska mamma hette Selma Henriksson och kom från Eslövstrakten. Pappan Nils Jönsson var en välbärgad bonde och hästhandlare från samma område.
Ringde upp sin far
Nils tog mod till sig, ringde upp sin far och undrade om denne kunde ställa upp med studiebidrag. ”Du får klara dig själv. Det har jag fått göra”, svarade Nils Jönsson och lade på luren. Det blev den enda kontakten Nils hade med sina föräldrar.
Nils Poppe återkom ständigt till detta svek, som han aldrig kunde förlåta. Saknaden och smärtan blev viktiga drivkrafter i hans artistliv, liksom längtan efter kärlek och bekräftelse.
Att Nils Poppe lämnades bort som nyfödd berättade han offentligt flera gånger, däremot aldrig vilka hans föräldrar var. Något som fått många, lockade av stjärnglansen, att kontakta familjen.
– Det har hört av sig oerhört många människor genom åren och sagt sig vara släkt med pappa. Men vi har bra kontakt med hans verkliga släkt på hans mammas sida, säger dottern Mia (Anna Maria) Poppe.
Med Bibi Andersson i Ingmar Bergmans världssuccé Det sjunde inseglet från 1957.
Halvbror i Helsingborg
Senare visade det sig att Nils hade en halvbror, Alvar, som var köpman i Helsingborg. De hade samma far. Alvars mamma hette Mathilda Nilsson och henne ville Nils Jönsson gifta sig med, men fick inte för sina föräldrar.
Efter Nils Jönssons död 1948 intygade Mathilda att denne var Nils pappa och att han varit förlovad med Selma Henriksson 1907–08. Det betydde att Nils, som trolovningsbarn, hade varit berättigad till ett större arv som han aldrig fick.
Föräldrarnas anor hittar man framförallt i de tre grannsocknarna Högseröd, Hurva och Harlösa. Det är dock svårt att följa de flesta grenar längre än till början av 1800-talet, eftersom delar av kyrkoarkivet i Högseröd förstörts i en brand. Av det som bevarats framgår att många förfäder var lantbrukare inom en mycket snäv radie kring Eslöv.
I Bergman-filmer
Under andra halvan av 1960-talet fick Poppe, oväntat, seriösa roller i två av Ingmar Bergmans filmer, världssuccén Sjunde inseglet och Djävulens öga. Men i stället för karriär i Hollywood – erbjudanden fanns – valde han att flytta tillbaka till Skåne.
Tillsammans med sin andra hustru Gunilla köpte han en gård i Domsten, en bit norr om Helsingborg. Paret fick två barn, Thomas och Mia, som båda följt i faderns artistspår, Thomas som sångare och Mia som skådespelare. Även dottern Anja från första äktenskapet är skådespelare.
Poppe gjorde comeback på Helsingborgs stadsteater och hyllades för sin huvudroll i Spelman på taket. Några år senare tog han över Fredriksdals friluftsteater, där han varje sommar gav utsålda folklustspel, som Fars lille påg och Oskulden från Mölle. Först 1993, som åttiofemåring, lämnade han över till Eva Rydberg, som fortfarande driver teatern i hans anda.
Några år senare drabbades Nils Poppe av stroke och efter ännu en blev han rullstolsbunden. År 2000 somnade han, 92 år gammal, in på Helsingborgs lasarett, omgiven av sin familj.
Publicerad i Släkthistoria 8/2016
1966 tog Nils Poppe tog över Fredriksdals friluftsteater i Helsingborg och drev den
i 28 år. Här syns han i Vita Hästen 1971.
