Krogarna låg tätt
Krogen var en enkel inrättning där ölen serverades i stora stop och i glatt sällskap. Ett omtyckt nöje som främst lockade männen.
Krogen var en vanlig plats i Bellmans visor. Här har Mollberg hamnat i bråk på krogen Rostock.
En gång i tiden var ”krog” ett fult ord. När kaféer och restauranger började bli vanligare i Sverige under sent 1800- och tidigt 1900-tal började man associera krogen till äldre tiders ohyfsade och halvkriminella värld. Föga anade man att man vid sekelskiftet 2000 skulle betrakta krogen som en av den mest prestigefyllda och kostsamma typen av inrättningar i städerna.
Men om du skulle fråga en bonde eller en arbetare på 1700-talet eller 1800-talet, då skulle han förmodligen inte tycka att krogen var något annat än ett ställe där man kunde få äta och dricka i muntert samkväm med likasinnade. Till skillnad från gästgiverierna, som uppkom på initiativ av myndigheterna för att erbjuda rastställe och hästbyten åt rikets resande, så var krogarna naturligt framvuxna rastställen som med tiden betraktades med allt större misstänksamhet av makten.
Krogar i vanliga bondgårdar
En lantlig krog skilde sig inte nämnvärt till det yttre från en vanlig bondgård. Kanske utmärktes den av att det hängde ett ölkrus eller något liknande utanför dörren, eller så var det bara allmänt känt var krogen låg. Utskänkningen i krogen sköttes av frun på gården. Flera av dessa kvinnor blev lokala berömdheter och historierna om dem levde kvar långt efter att de gått bort.
Ibland odödliggjordes de i visor och dikter, som till exempel ”Mutter på Tuppen”, ”Jungfru Sophia på Lokatten” och andra kvinnor som nämns av Bellman i Fredmans epistlar, eller ”fru Söderström och lilla mamsell Ros” som figurerar i ringdansvisan ”Ritsch-ratsch”.
MER OM LIVET FÖRR I SLÄKTHISTORIAS NYHETSBREV!
På Lisagården i byn Indor i Dalarna huserade Lisa-mor. Hon brände sitt brännvin själv på gården och för att kunderna skulle kunna dricka på kredit hade hon alla stamkundernas bomärken inristade på insidan av matskåpets dörr och ritade ett streck med en krita varje gång de beställde en omgång brännvin.
Krogliv i Östersund kring sekelskiftet. Texten på bilden berättar att personerna på bilden heter Gustaf Rosdahl och Axel Herbst.
Låg utanför skråväsendet
Krögerinäringen omfattades inte av skråväsendet och burskapstvånget och var därför öppen för kvinnor på ett annat sätt än många andra verksamheter. En stor del av krögarna på 1600-, 1700- och 1800-talen var änkor eller bondhustrur och yrket var populärt bland kvinnor som av olika anledningar hamnat i belägenheter som gjorde att de måste försörja sin familj.
Under 1700- och 1800-talen låg krogarna mycket tätt. En liten by hade ofta två eller tre krogar. Naturligtvis ledde detta tillstånd till en hel del missnöje, både från fruarna till de män som alltför lätt frestades att ta vägen om krogen efter en hård arbetsdag, och från kyrkan, som ingrep när man fått nys om att brännvin sålts på helgdagar. Namnen på krogarna kunde ibland vittna om en medvetenhet om kroglivets risker: Lilla Helvetet, Stora Fördärvet, Pungarensan osv.
Prästen kunde driva kyrkkrog
Men fördömelsen av krogarna var inte alltför stor i byarna. För att hålla koll på brännvinskonsumtionen hände det på 1600-talet att byns präst själv drev en så kallad kyrkkrog som man kunde uppsöka före eller efter gudstjänsten. Förutom de krogar som var till för byborna fanns det också krogar längs med vägarna som levde helt och hållet på resenärerna.
Stockholm och andra större städer var lika krogtäta som landsbygden och flera av de anrika stadskrogarna finns kvar, såsom Den Gyldene Freden och Clas på Hörnet i Stockholm, ofta med anknytning till Bellman.
Vid mitten av 1700-talet fanns det en krog för var sjuttionionde invånare i Stockholm. Freden var en av de större, och den drevs för det mesta av kvinnor. Den grundades 1722 och är därmed stadens äldsta.
Publicerad i Släkthistoria 12/2018
Parti av Hamngatan i Halmstad 1908 med krogen Lilla Helvetet.
Fakta: Krogsedel krävdes från 1731
Med beteckningen krog avsåg man från början ett landsvägsvärdshus eller så kallat utvärdshus. Senare kallade man istället näringsställe med utskänkning av öl och brännvin och servering av husmanskost för krog.
I Sverige räknades inte krögeri som en borgerlig näring, och tack vare att det inte hade ett skrå, var det öppet för både män och kvinnor att driva krog. Men en ansökan hos Handelskollegium krävdes, och från 1731 krävdes även en så kallad krogsedel. Tillståndet var behovsprövat, och de flesta kvinnor som beviljades krogtillstånd var gifta kvinnor vars makar inte kunde försörja familjen.
Majoriteten av alla krögare i Stockholm var kvinnor. Och yrket att driva krog var kraftigt kvinnodominerat redan vid mitten av 1700-talet, både i städerna och på landsbygden.
På grund av brandfaran kring kök och eldstäder var krogbränder mycket vanliga, och även om varje stad försökte begränsa antalet krogar till det antal som bedömdes nödvändigt, så överskreds detta i praktiken. Det officiella antalet krogar i Stockholm skulle år 1731 vara max 600 stycken, medan det verkliga antalet troligen låg betydligt över 700. 1813 minskades dock antalet krogar i Stockholm till 300 i ett försök att främja nykterheten.
Publicerad i Släkthistoria 12/2018
