Kvinnligt företagande genom tiderna
I historieskrivningen syns de sällan – tvärtom har de framställts som enstaka undantag. Men i alla tider har det funnits kvinnliga företagare: de sålde varor, utförde hantverk, skötte familjeföretaget eller arbetade i välbärgade hem.
Beatrice Lesslie (till höger) drev Konfektionsab Lesslie i Göteborg 1936–62.
De flesta har förmodligen en kvinnlig släkting som sålt bröd, mjölk eller skor, som arbetat som sömmerska, tvätterska eller barnmorska.
De har inte lyst starkast i historieskrivningen, trots att de haft stor betydelse för familjers ekonomi och i förlängningen för samhällets utveckling.
Kvinnligt företagande är ingen ny företeelse, redan under 1600-talet fanns kvinnliga näringsidkare.
Änkor kunde ärva sina män och fortsätta driften av bergsbruket, gästgiveriet eller hantverksrörelsen. De kunde söka tillstånd för några år framåt eller för återstoden av sina liv.
En av dem var Sophia Christina Lilliestierna, som tog över det nedgångna Surahammars järnbruk 1726 och drev det vidare under arton år.
Under hennes ledning introducerades en stämpel för järnet, SCB, som garanterade god kvalitet och användes under många år därefter.
Sjörövare och bryggare
En annan företagsam kvinna var Ingela Gathenhielm, ung änka efter den kungliga kaparkaptenen Lars Gathenhielm (”Lasse i Gatan”) i Majorna i Göteborg.
Enligt historieprofessor Dick Harrison, var kommendörskan ”en förträfflig efterträdare till maken”.
På 1720-talet inköpte hon en fregatt för att fortsätta makens lagliga sjöröveri och fick även kungligt tillstånd att driva bageri, bryggeri, bränneri, segelmakeri och smedja.
Under 1600- och 1700-talen var det inte ovanligt att adliga kvinnor eller köpmansdöttrar drev rörelser.
Kvinnor med enklare bakgrund försörjde sig som tvätterskor, strykerskor, sömmerskor och månglerskor; de sistnämnda kunde sälja livsmedel från salubod.
Dold arbetskraft
Man och hustru kunde också samarbeta i små familjeföretag, där mannen var registrerad som till exempel hantverkare men kvinnan inte syntes i några offentliga handlingar.
Kvinnor hade ofta flera deltidssysselsättningar och i folkbokföringen angavs inte om en dotter eller hustru bakade bröd eller skötte bokföring i gästgiveriet, om hon var kalaskokerska eller utförde sömnad och fick lön för det.
Kvinnorna utgjorde en dold arbetskraft, och bakom den stelbenta statistiken gömmer sig många flitiga fingrar och uppkavlade kvinnoärmar.
Båttrafiken i Stockholm sköttes på 1800-talet av roddarmadamer (bilden) och dalkullor med vevslupar.
Mer regel än undantag
Man vill gärna tro att den kvinnliga rösträttens införande 1921 var en brytpunkt för jämställdheten. Men kvinnligt företagande är mer regel än undantag i historien och utvecklingen har inte varit linjär.
I alla tider har statsmakterna styrt utvecklingen genom lagstiftning, och i perioder har denna varit mer eller mindre gynnsam för kvinnor, menar nationalekonomen Anita du Rietz i boken Kvinnors entreprenörskap under 400 år.
I Stockholm var rodderska ett typiskt kvinnoyrke. Rodderskorna ägde sina båtar och lät dem gå i arv till döttrarna.
Att driva krog, kaffehus och lånebibliotek i stan krävde privilegium och ofta var det kvinnor som stod bakom dessa verksamheter.
Prisraset på bomull under första hälften av 1800-talet blev fördelaktigt för kvinnor. Väverskor och sömmerskor kunde gå runt i hemmen och utföra arbete mot betalning.
Enklare klänningsmodeller introducerades och gränsen mellan professionella skräddare och sömmerskor började luckras upp, menar Anita du Rietz.
Spetsknypplerskor och hårkullor
Saluslöjden, eller hemslöjden, fick en allt större nationalekonomisk betydelse.
Sjuhäradsbygdens kvinnor vävde bomullstyg, linneväverskor fanns i Hälsingland, strumpstickerskor i Halland och spetsknypplerskor i Östergötland.
Hårkullorna från Våmhus i Dalarna vandrade långväga för att samla in hår från kunder att göra smycken av.
En av dem, Martis Karin Ersdotter, var så skicklig att hon blev hovleverantör till Englands drottning Victoria.
Under flera år översteg inkomsterna från hårarbetena vida vad männen drog in på skogs- och jordbruksarbete i byn.
Befriades från skråtvång
I början av 1800-talet befriades vissa branscher från skråtvång och det gynnade kvinnorna, berättar Anita du Rietz. Exempel var nyetablerade bagerier, bryggerier och slakterier.
Mode var en kvinnobransch som lockade både när det gällde tillverkning och konsumtion.
Impulser från modemetropolerna Paris och London efterfrågades av den framväxande borgerliga klassen i Sverige.
Kvinnorna anammade det nya, medan skräddarna satt fast i sitt privilegiehantverk.
Hämmande skråsystem
Sedan medeltiden hade de olika skråna bevakat medlemmarnas rätt till yrkesutövning, men systemet hämmade företagandet och stoppade innovationer.
Mycket var strikt reglerat: man fick inte öppna affär på landsbygden, inte starta till exempel ett skomakeri om man inte var med i skomakarskrået, och i städer norr om Stockholm fick man inte handla direkt med utlandet – all kontakt måste gå genom huvudstaden.
En hårkulla från slutet av 1800-talet.
Regleringarna skapade konkurrens och problem även mellan skråna: hattmakaren fick inte pynta hattar med fjädrar och band, det var stofferarens jobb. Timmermannen fick inte använda lim, för det hade snickarskrået monopol på.
Skråväsendet var också hindrande för kvinnor som grupp, eftersom endast söner, och inte döttrar, kunde ärva ett yrke efter sin far. Men också för män som inte befann sig på systemets insida stod skråväsendet i vägen, och 1846 avskaffades det.
Folkskola och aktiebolag
Detta tillsammans med flera andra samverkande faktorer ledde under 1800-talet till en enorm utveckling av näringslivet i Sverige.
Nya lagar infördes, till exempel obligatorisk folkskola för både pojkar och flickor och lika arvsrätt på landet för döttrar och söner.
Ett annat exempel är aktiebolagsreformen 1848, som flyttade rätten att ge krediter från köpmännens handelshus till nya allmänna banker. Riskerna spreds och det uppmuntrade till oprövade idéer.
Näringsfrihetsreformen 1864 hade förmodligen den enskilt största betydelsen för företagandet, både bland kvinnor och män.
Den infördes trots motstånd från skråna och sammanföll med en internationell högkonjunktur på 1860- och 70-talen.
Lina Jonn (längst ner) öppnade egen fotoateljé i Lund 1891. På bilden är hon fotograferad tillsammans med sina systrar. En av dem, Maria (till vänster), tog över verksamheten fem år senare när Lina gifte sig.
Massor av små och stora rörelser bildades under perioden 1865 fram till första världskrigets utbrott 1914, och många av dem drevs av kvinnor, enligt Alexander Huseby, föreståndare för Centrum för näringslivshistoria med tillgång till flera tusen svenska företagsarkiv.
Fotografi kvinnoyrke
Under andra halvan av 1800-talet blev bland annat fotograf ett kvinnoyrke. Kunderna var borgerliga familjer.
”Kartomani” var en modefluga i slutet av seklet, det gick ut på att man bytte fotografier som ett slags visitkort.
Fotoalbum var också på modet, man ville visa upp sin familj för bekanta och gäster.
Runt sekelskiftet blomstrade också produktionen av vykort, affischer, bilderböcker och reklam, vilket gav arbete till kvinnliga konstnärer.
Enligt organisationen Svenskt näringsliv är i dag 22 procent av Sveriges företagare kvinnor.
Tyvärr finns ingen sådan statistik att tillgå från tidigare århundraden. Men vi vet att knypplerskor och sömmerskor, skohandlare och fotografer i hög grad bidragit till det Sverige vi ser i dag.
LÄS MER: DATABAS ÖVER KVINNORS ARBETE
Publicerad i Släkthistoria 6/2015
