Lanthandeln förändrade livet

Det var lukterna och dofterna äldre människor, som i början av 1940-talet intervjuades om lanthandeln i sin barndom och ungdom på 1800-talet, mindes bäst.

Lukterna av fotogen och terpentin, salt sill och torkad fisk var kanske inte så angenäma i sig, men de gick upp i en symfoni av väldoft från andra varor: kryddor som kanel, kardemumma och koriander, nytt bomullstyg, skoläder och seldon, kaffe och cigarrer.

På våren gav de öppna frösäckarna med klöver och timotej en föraning om kommande sommar, och på hösten stearinljus från Liljeholmen en försmak av julstämning.

Lanthandeln slog igenom på 1870-talet

Lanthandelsbutikerna började växa fram efter näringsfrihetsreformerna 1846 och 1864. Den stora expansionen kom på 1870-talet, och fortsatte under 1880-talet. 1890 fanns cirka 9 000 lanthandelsrörelser i Sverige.

Det hände att bönder öppnade handelsbod hemma på gården, men de flesta butiker startades där människor brukade mötas: vid en viktig vägkorsning, vid kyrkan eller vid en järnvägsstation.

Sambandet mellan utbyggnaden av järnvägsnätet och tillkomsten av nya lanthandelsrörelser – två utvecklingslinjer som sammanfaller i tiden – är tydligt.

Det gav ofta en bra start för den som ville etablera handel att börja sälja livsmedel, snus och brännvin till rallarna vid ett järnvägsbygge. När sedan banan var klar blev läget vid en station idealiskt. Dit drogs människor och företag, och dit kunde man enkelt få hem varor med tåg.

Det mesta såldes i lös vikt

I handelsbodarna på landet fanns det mesta som erbjöds på den tidens svenska varumarknad, även redskap för jordbruket, verktyg och husgeråd. Saknades något kunde handlaren som regel ”ta hem”.

Tyg och garn fanns med från början. Konfektion som byxor, skjortor och blusar, västar, rockar och kappor, gjorde sitt intåg under de sista decennierna på 1800-talet. Detsamma gjorde fabrikstillverkade skor, stövlar och kängor.

MER OM LIVET FÖRR I SLÄKTHISTORIAS NYHETSBREV!

Men det var de i alla hushåll viktiga basvarorna, såsom mjöl av olika slag, gryn, socker, salt, salt sill och kaffe, som dominerade köpen och stod för den största omsättningen i butikerna.

Allt sådant såldes i lös vikt. Handlaren eller biträdet vägde upp och slog in i strutar eller slog om papper. Det tillhörde yrkeskraven för ett handelsbiträde att kunna göra så täta pappersstrutar att de inte ens släppte igenom vatten.

Tobak tidigt med egna varunamn

Även brännvin såldes som regel i ”lös vikt” fram till och med 1880-talet. Spriten mättes upp i kannor, som rymde närmare två liter. Men man kunde även köpa halv- och kvartskannor. Kunden fick själv ta med sig flaskor eller annat kärl.

Varor, färdiga i förpackning från fabriken, kom senare. Detsamma gällde för produkter som marknadsfördes under särskilt varunamn eller fabrikat. Tobak, snus och cigarrer tillhörde det första som började säljas under särskilt varunamn. Det fanns mot 1800-talets slut ett tiotal olika snusmärken att välja mellan.

Handelsboden blev en mötesplats

Färskvaror som grönsaker, frukt, färskt kött, färsk fisk och mjölk förekom bara sparsamt. Det var för svårt att förvara före kyl- och frysdiskarnas tid. Dessutom hade många tillgång till sådant på den egna gården eller täppan. Andra kunde köpa eller byta till sig av grannar.

Handelsboden var ofta också post- och tidningskontor, och en mötesplats i största allmänhet. Särskilt på avlöningsdagar med många män i butiken kunde det gå livligt till. Spritförtäring var inte tillåten inne, men man kunde alltid göra sig ärende bakom knuten. Vågens fem- och tiokilosvikter togs i anspråk för kraftprov, lyftes på långfingret och svängdes runt med greppet mellan tummen och pekfingret.

Lanthandeln en hundraårig epok

Epoken med den gammaldags lanthandeln varade i ungefär hundra år. Årtiondena efter andra världskriget tunnades kundunderlaget på landsbygden ut genom den ökade inflyttningen till städer och tätorter. Många som bodde kvar på landet skaffade sig bil och började handla i tätortens snabbköp, där man själv plockade till sig fabriksförpackade varor från hyllor, kyl- och frysdiskar.

De små lanthandlarna kunde inte hänga med i den utvecklingen. Investeringskostnaderna vid en modernisering av butikerna hade blivit för höga i förhållande till den låga omsättningen. Den ena lanthandeln efter den andra lades ner, saknade av många, även de som själva inte handlade där så mycket mot slutet.

Publicerad i Släkthistoria 5/2017

Fakta: Brukshandeln kunde göra arbetare livegna

På bruksorter runtom i landet fanns en föregångare till lanthandeln, brukshandeln.

Bruksföretagen hade från 1600-talet och framåt rätt att köpa in ett begränsat varusortiment som spannmål, smör, ost, fläsk och strömming till sina underlydande. Det rörde sig i de flesta fall inte om några butiker i senare tids bemärkelse, utan oftast om ett varulager i någon magasinsbyggnad. Där kunde de arbetare, torpare och småbrukare i trakten som utförde sysslor åt bruksbolaget kvittera ut de varor man behövde.

Betalningen drogs från arbetarnas löner. Torparna och småbrukarna fick som regel byta till sig varorna mot ved, kol, hö och halm som bruket behövde.

Systemet kunde tillgodose bruksfolkets basbehov av livsmedel. Men det hade en mörk baksida. Låga löner och – i relation till dessa – höga priser i brukshandeln gjorde att många arbetare skuldsatte sig hos bruket. Eftersom de var tvungna att arbeta av sin skuld kunde de bli i det närmaste livegna. Småbönder med skulder till bruket kunde tvingas pantsätta sina gårdar, och i värsta fall förlora dem till bolaget.

De flesta brukens handel upphörde och övergick till nyetablerade lanthandlare eller kooperativa handelsföretag under andra hälften av 1800-talet.

Publicerad i Släkthistoria 5/2017