En bank för vanligt folk

På riksdagsnivå talade man om att starta statliga sparbanker, men privata initiativ av lokala krafter hann före. Göteborgs sparbank kom alltså först 1820, följd av Stockholms sparbank 1821 och Sparbanken i Venersborg 1822. År 1860 hade Sverige 150 sparbanker och som mest, 1928, fanns det hela 498 stycken. Ludendorff hade säkert varit stolt – om han inte hade dött i vattusot, fyra år efter att han hade startat sin bank.

Sparbanksidén byggde på att vem som helst, när som helst, skulle få sätta in hur små belopp som helst. Istället för att bara sitta på sina tillgångar eller tvingas pantsätta sin egendom, kunde man med hjälp av en sparbank förränta pengar, ta lån, och ha fri dispositionsrätt över sina besparingar. Allt detta ser vi som självklart idag, men det var banbrytande då. Det gjorde det möjligt för folk att ta kontroll över sin egen ekonomi.

Under 1800-talet började Sveriges resa till ett modernare land. Industrialiseringen tog fart och landet fick reformer som allmän folkskola, fri rörlighet och näringsfrihet. Det ledde till att bättre utbildade människor reste mer och sökte anställning på nya företag i växande städer. Inflyttningen från landsbygden gjorde boendefrågan central i städerna. Sparbankerna engagerade sig i bofrågan, inte minst i egnahemsrörelsen. Under några år vid 1900-talets början var nästan alla nya hem som uppfördes byggda med lån från den lokala sparbanken. Det gäller exempelvis egnahemsområdet Hjulkvarn i Trollhättan (1909) och stora delar av Malmö, Uppsala och Motala (1923). Sparbankerna var även viktiga för kommunerna, när all ny infrastruktur som skulle byggas behövde finansieras. Så kallade kommunkrediter gjorde samhällsbygget möjligt. Sparbankernas bostadsfokus fortsatte och ledde bland annat fram till bildandet av Spintab (dagens Swedbank Hypotek) 1955.

Det var för vanligt folk – privatkunder heter det idag – som sparbankerna skapades, men företagare fanns med bland kunderna redan från starten. I städerna gav stadssparbankerna lån till företagare, medan sparbankerna på landsbygden tog hand om jordbrukarnas kreditbehov. Den spelplanen ändrades 1892. Då slog den första sparbankslagen fast att sparbankerna var för allmänheten, men inte för näringslivet. Företagens affärer skulle tas om hand av affärsbankerna, som hade växt fram under 1800-talets mitt, med bland annat Stockholms Enskilda Bank (1856) och Handelsbanken (1871). Man såg länge detta som en bankvärldens ”naturliga ordning” och den förblev lagfäst i 75 år, tills en samordnad banklagstiftning kom 1969.

En effekt blev att jordbrukarna inte fick en naturlig bankhemvist. Sparbankerna såg dem som företag medan affärsbankerna tyckte att de var privatfamiljer. Bönderna skapade därför egna kreditinstitut: jordbrukskassor, senare omdöpta till Föreningsbanken. Att ”verka för sund sparsamhet” var en av sparbanksrörelsens grundtankar – och man kunde inte börja folkbilda tidigt nog. Sparbanken i Enköping skickade 1894 en bankbok med en liten summa pengar till stadens alla nyfödda. Andra sparbanker gjorde länge likadant. Stockholms sparbank gav 1911 sparbanksböcker med en krona till varje förstaklassare i hela staden. Mest organiserad var annars skolsparrörelsen, som existerade in på 1960-talet. I varje klass fick elever regelbundet stoppa pengar i sitt fack i klassparlådan, som den lokala sparbanken sedan kom och hämtade.

Drivande i folkbildningen var Svenska sparbanksföreningens avdelning för sparpropaganda, grundad 1925 (man bytte namn 1941 till det lättsammare Sparfrämjandet.) Och det var där man 1926 började ge ut Lyckoslanten, Sveriges äldsta ännu existerande barntidning, som idag går ut i 340 000 exemplar fyra gånger per år till mellanstadieelever. Vuxna skulle också spartränas. Sparbankerna organiserade därför sparklubbar på arbetsplatser, där man möttes på lönedagen för att tillsammans göra insättningar. Klubbarna försvann på 1970-talet när man inte fick lönen kontant i handen längre utan insatt på ett lönekonto. Att hjälpa folk till kloka ekonomiska beslut var en av sparbanksidéns grundläggande tankar. Men de råd som behövdes ändrades i takt med samhällets utveckling. Broschyrer som Bo ihop utan att vara gifta kom när samboskap blev vanligt, precis som Dina pengar var en guide till nyskilda på 1970-talet. Handledningen Om deklaration gavs från 1967 ut på fem olika språk. Hemutskick har varit vanliga i alla tider – och störst av dem var antagligen Bankboken, som var en handledning i ekonomiska frågor. Den skickades 1999 ut till 1,7 miljoner hushåll i Sverige.

De första sparbankerna begränsade verksamheten till det omedelbara grannskapet. De ville bara ha bankkunder som man verkligen kände – som ett sätt att hantera kreditriskerna. Helst skulle man kunna se hela sin kundkrets från toppen av ortens kyrktorn – ett synsätt som blev känt som ”kyrktornsprincipen”.

Det lokala fokuset gjorde dock att de tidiga sparbankerna sällan bytte erfarenheter med varandra. Först 1900 bildades Svenska sparbanksföreningen som forum för rikstäckande sparbanksfrågor. Dit hörde främst folkbildning och kommunikation. Vid 1900-talets mitt, när bankkonkurrensen hade hårdnat, behövde även kärnverksamheten stärkas. För att de många, men små, sparbankerna skulle ha bättre tillgång till kapital skapades 1942 en gemensam ”centralbank”, Sparbankernas bank.

Men även med en egen centralbank i ryggen funderade många sparbanker på om de inte skulle bli starkare om de gick ihop med andra småbanker. Det man förlorade i lokal självständighet såg man sig ta igen genom stordriftsfördelar. Fusionerna mellan lokala sparbanker förändrade sparbankssfärens struktur: 1960 fanns 434 sparbanker, trettio år senare bara kring hundra.

Även synen på vinst förändrades över tid. De ursprungliga sparbankerna drevs ”utan enskilt vinstintresse”. Istället för ägare hade varje sparbank utvalda huvudmän, som representerade kunderna. Eventuell vinst gick tillbaka till kundkretsen, ofta i form av stöd till lokala föreningar. Men under 1900-talets andra hälft började alltfler inom sparbanken anse att vinst måste uppmuntras, som det bästa måttet på egen effektivitet. Behovet av en starkare nationell organisation, och den förändrade synen på egen vinst, kombinerades under 1980-talet med en alltmer dynamisk bankmarknad – och ledde fram till en ”storfusion”. År 1992 gick de elva största sparbankerna, Svenska sparbanksföreningen och Sparbankernas bank ihop till Sparbanken Sverige. Av de 90 sparbanker som inte gick upp i den nya ”rikssparbanken” skrev många istället samarbetsavtal med den. Idag finns det knappt 60 sparbanker, som dels samverkar i Sparbankernas riksförbund, dels ofta samarbetar direkt med Swedbank.

Sparbanken Sverige börsnoterades 1995. Banken ville, som alla storbanker, få bättre tillgång till kapitalmarknaden. Men man ville ha en brett ägd aktie för att behålla sparbankens folkliga förankring. Och aktien blev verkligen en folkaktie – 2019 ägde 355 878 svenskar Swedbankaktier, bara Ericsson hade då fler svenska privatpersoner som ägare. Börsnoteringen blev en framgång för Sparbanken Sverige, men företagsnamnet blev inte långlivat. Redan 1997 bytte man till FöreningsSparbanken, efter att gått ihop med Föreningsbanken, de tidigare jordbrukskassorna. 2001 kom man också överens om att gå ihop med affärsbankjätten SEB – men EU:s konkurrensmyndighet stoppade just det samgåendet.

År 2006 bytte man namn till Swedbank, som sedan en tid hade varit bankens namn i internationella sammanhang. Av hundratals lokala sparbanker utan enskilt vinstintresse hade det nu skapats en aktör som var en fullservicebank, ägd av både sparbanksstiftelser och externa aktörer. Och sedan 1990-talets början hade banken riktat blicken utomlands – inte minst mot de baltiska staterna som just hade blivit självständiga efter Sovjetunionens fall. Under de senaste decennierna har Swedbank sett både upp- och nedgångar. Samtidigt har bankens medarbetare hela tiden fortsatt med det grundläggande i verksamheten: att hjälpa folk till klokare ekonomiska beslut och bistå med ekonomiska lösningar. Allt enligt den idé som formades för drygt tvåhundra år sedan hemma hos en invandrad tysk grosshandlare i Göteborg.

Publicerad i Släkthistoria nr 2/2025