Magnus Peter Körner var akademiritmästare vid Lunds universitet. En ritmästare undervisade i teckning och gjorde illustrationer av olika slag, ofta till vetenskapliga arbeten. Östra kyrko­gården i Lund.

© Väsk

Gravstenar – Titlarna vittnar om en annan tid

En promenad på en kyrkogård avslöjar tydligt hur fort utvecklingen går. Många av de yrkestitlar man ser på gravstenarna är i dag helt okända på arbetsmarknaden. När mötte du senast en ölutkörare, hushållerska eller portvakt?

13 november 2020 av Martin Borg

Dagens arbetsmarknad är fylld av statusfyllda titlar som inte omedelbart berättar vad arbetsuppgifterna innebär. En vd kallas för CEO (Chief Executive Officer), receptionisten blir Front desk manager och den tidigare säljaren får Business developer tryckt på visitkortet. Att titlar som dessa så småningom ska hamna på innehavarnas gravstenar som en liten markör för vad de gjorde i livet känns osäkert.

Många traditionella yrken har i varje fall försvunnit i takt med att tillverkningsprocesser automatiserats, verksamheter konkurrerats ut eller ämbeten avskaffats. Så det är kanske dags för en uppdatering på våra kyrkogårdar?

En titel att bli ihågkommen med

Mjölkbud, som körde hem mjölk i flaskor till kunderna, försvann under 1950-talet när butikerna skaffade sig kyldiskar, växeltelefonister fick söka nya jobb när de automatiska telefonväxlarna dök upp och portvakter ersattes efterhand av lås och portkoder. Nästan bara yrken som är centrala för ett samhälle lever kvar i generation efter generation, till exempel lärare, polis, präst och läkare.

Går man en stund på en kyrkogård syns tydligt att inte bara yrken som krävde utbildning ristades in på gravstenarna. Många har vagar titlar och benämningar, som till exempel jungfru, husägare, prostinna, arrendator eller rätt och slätt änkefru. De allra flesta ville ha en titel att bli ihågkommen med.

Några yrken och titlar från förr

Tornväktare

I varje någorlunda stor stad fanns fram till 1900-talet en tornväktare som främst nattetid hade till uppgift att från något högt torn, ofta en kyrka, hålla uppsikt över staden och upptäcka eventuella bränder och andra faror. Om något var på väg att hända slogs det larm med förutbestämda klocksignaler som talade om vad som hände och var någonstans.

Klockare

Under medeltiden innehade klockaren ett kyrkligt ämbete. Hans främsta uppgift var att vårda kyrkklockorna och ombesörja klockringningar. Med tiden fick han utökade arbetsuppgifter i församlingen och blev något av en hjälpreda till prästen. I dag startas de flesta kyrkklockor med en knapp-tryckning. Formellt avskaffades titeln 1947.

Växeltelefonist

Bilden av en hel rad kvinnor sittande på rad framför en vägg med sladdar och kontakter är typisk – har det överhuvudtaget funnits någon manlig växeltelefonist? På den tiden telefonväxlar sköttes manuellt, fram till cirka 1960, kopplades varje enskilt samtal vidare via en flyttad kontakt eller två. Till en början pratade man dessutom med växeltelefonisten och sa vart man skulle ringa. Den sista helt manuella telefonväxeln i Sverige stängdes 1972.

Alla slags titlar från olika samhällsklasser förekom på gamla tiders gravstenar.

Vågmästare

Vågmästare kallades den person som var ansvarig för den stadsvåg som fanns i alla städer och på många mind-re orter. På stadsvågen vägdes varor mot en avgift och uppgiften var både viktig och känslig. Fram till slutet av 1800-talet var vågmästaren tvungen att svära en ed för att få uppdraget.

Hushållerska

När det var vanligt att välbeställda familjer hade tjänstefolk var hushållerska den finaste titeln för en anställd kvinna, i rang över till exempel piga eller hembiträde. I arbetet ingick att ha hand om hushållsbudgeten, sköta matinköp, bestämma och tillaga middagsmat och, inte minst, städa och tvätta. I dag är hushållerska en så gott som helt försvunnen titel. 

Tunnbindare

När man inte hade moderna kyl- och konserveringsmetoder var förvaring
i tunnor ofta det bästa och mest ändamålsenliga. Sill var en av många varor som saltades in i tunnor. Dessa fungerade också bra vid varutransporter. Att tillverka tunnor krävde både finess och precision då de ofta behövde vara vattentäta. Ett annat äldre namn för tunnbindare är bödkare.

MER OM LIVET FÖRR I SLÄKTHISTORIAS NYHETSBREV!

Ölutkörare finns fortfarande även om de kallas lastbilschaufförer. Bild är tagen i Örebro 1967.

© Örebor kuriren/Örebro läns museum

Ölutkörare

En ölutkörare var precis vad det låter som: en person som för ett bryggeris räkning transporterade ölflaskor och ölbackar till kunderna. Från början, under slutet av 1800-talet, kördes flaskorna med häst och vagn, men så småningom tog små lastbilar över.

Jungfru

Ursprungligen betydde jungfru en ogift kvinna av adlig börd. Med tiden utvidgades dock begreppet till att betyda tjänsteflicka i finare hushåll, barnflicka eller till slut ogifta flickor och kvinnor av lägre medelklass i allmänhet. Under 1930- och 40-talen tog benämningen hembiträde över.

Iskarl

Före kyl- och frysskåpens intåg i var det iskarlen som med häst och vagn och senare lastbil levererade isblock till hushållen där de placerades i så kallade isskåp. Isen sågades upp vintertid i stora block och lagrades sedan hela sommaren väl inbäddad i halm.

1964 var portvakten Erlandsson på Karlavägen 45 i Stockholm fortfarande i tjänst.

© Lennart af Petersens/Stockholmskällan

Kommissionär

En person som för en annan persons räkning köper eller handlar med olika slags varor eller tjänster kallas för kommissionär. I dag lever titeln kvar
i till exempel fondkommissionär men var betydligt vanligare förr.

Räntmästare

Det som idag kallas för ekonomisk förvaltare hette förr räntmästare, främst i betydelsen ansvarig för en offentlig myndighets ekonomi. Räntmästaren var en högre ämbetsman inom statsförvaltningen, länsstyrelsen eller inom ett universitet.

Portvakt

Den klassiska portvakten, med sin lägenhet i bottenplan och en lucka ut mot trappuppgången, har aldrig varit vanlig i Sverige. Sysslorna bestod mest i att sköta om fastigheten i allmänhet och hålla värmepannan igång i synnerhet. När oljan ersatte veden som bränsle försvann därmed en stor del av arbetsuppgifterna. Den rent bokstavliga uppgiften, att låsa upp och hålla vakt vid huvudingången, levde kvar längre främst i olika offentliga byggnader.

Publicerad i Släkthistoria 4/2019

Läs också

Kanske är du intresserad av...