Efter 40 år fick Erica från Karlstad reda på att Freddie Högberg var hennes pappa. Här är han på en ungdomsbild.

Genpussel övertygade domstolen

I 40 år saknade Erica en pappa. Med en stor portion envishet och ett enträget sökande lyckades hon till slut hitta honom. Men det krävdes DNA-bevis och ett domstolsbeslut för att Erica skulle få veta vem han var.

11 januari 2020 av Erica Högberg

Året var 1975 när min mamma Bodil från Värmland en solig vårdag i maj bestämde sig för att gå till Slottsskogen i Göteborg. Hon arbetade som vårdbiträde på Västra Frölunda sjukhem och hade bott i Göteborg i ungefär ett år. I parken satt även en ung man tillsammans med en vän. Hon lade snabbt märke till den resliga, blonda killen och tog kontakt. De började prata och gick sedan en tur tillsammans i parken, med vännen promenerandes framför.

Killen sa att han var 18 år fast han egentligen bara var 16, vilket antagligen berodde på att hon var några år äldre. På grund av hans längd och breda axlar fanns det ingen anledning för henne att inte tro honom.

Tändsticksask med telefonnummer

Då de hade fattat tycke för varandra stämde de träff igen hemma hos henne och sågs sedan vid ytterligare några tillfällen, dock aldrig hemma hos honom. Vid något tillfälle fick hon även en tom Solstickans tändsticksask med killens namn – Freddie – och telefonnummer skrivet på baksidan som hon gärna bar med sig.

Relationen avslutades ganska hastigt efter en kortare tid, men min mamma tyckte väldigt mycket om Freddie och beskriver honom i en dagboksanteckning som en av de snällaste, ödmjukaste människor hon träffat. Asken med telefonnumret bar hon även med sig efter att de slutade ses, men olyckligtvis glömde hon senare kvar den på ett bord hos en bekant, som trodde asken var skräp och slängde den.

Kungsportsavenyn på ett vykort från 1975, det år då Ericas mamma bodde i Göteborg.

Bodil insåg att hon var gravid

Kort därefter insåg Bodil att hon var gravid. Hon var ung och förvirrad över situationen, men beslöt sig för att behålla barnet, det vill säga mig, och flytta hem till släkten i Värmland igen. 

Då hon inte kom ihåg efternamnet på den unge mannen hon träffat fanns minimala chanser att hitta honom igen. Att bläddra sig igenom en telefonkatalog över Göteborg på sjutiotalet hade tagit flera år och dessutom var det inte troligt att han var med där heller, då han fortfarande bodde hemma.

FLER ÖDEN OCH ÄVENTYR I SLÄKTHISTORIAS NYHETSBREV

När min mamma kom tillbaka till Värmland och födde mig gjorde hon, med hjälp av hemkommunen och Göteborgs kommun, ett försök att hitta min pappa, men ingen verkar ha gjort någon vidare djupdykning i sina register då endast en Freddy hittades vid det tillfället. Denne var något kortare och mörkare. Det skulle senare visa sig att han varit fosterhemsbarn under flera år och därmed troligen lättillgänglig i socialtjänstens register.

Internet öppnade nya möjligheter

Det fanns såklart fler än två Freddie/Freddy vid den här tiden, men utan dagens teknik var det betydligt svårare att hitta en person enbart via förnamn. Så snart tekniken började gå framåt, när eniro.se och hitta.se blev tillgängliga, gjorde vi nya försök att spåra min pappa, bland annat genom att skicka brev till personer med samma förnamn som bodde i Göteborg. Dock fanns ju alltid möjligheten att han flyttat till en annan del av Sverige, utomlands eller avlidit. Tyvärr skulle det visa sig att det senare stämde alltför väl.

Inledningsvis använde jag söksidor på internet såsom birthday.se och upplysning.se men även Facebook och listor från Riksarkivet för att kartlägga alla potentiella personer. Informationen sammanställde jag sedan i stora Excelark där jag kunde stryka eller göra noteringar om ny information.

När min mamma träffade min pappa i Göteborg 1975 uppgav han att han var cirka 17–18 år och vad han hette. Hon noterade dock inte efternamnet på honom vid tillfället vilket gjort det mycket problematiskt att söka efter honom. Men med listorna från arkivet kunde jag nu kontakta samtliga Freddy som var födda mellan 1956 och 1960 som fanns registrerade i Göteborg i 1970 och 1980 års folkbokföring. Då jag hade misstankar om att han kanske uppgivit att han var äldre än han faktiskt var, breddade jag min sökning till fem årgångar.

Fick träff på en avliden Freddy

Även efterlevande till de tre Freddy som avlidit kontaktades. Bland de svar jag fick blev en specifik person snabbt intressant. Enligt hans vänner såg han äldre ut än han var på grund av sin längd och för att han var något kraftigt byggd vid den tiden. Det stämde även med de beskrivningar som min mor hade gett av den unge man hon träffade. 

I samband med detta lyckades jag få tag i några bilder på den aktuella personen och kunde direkt se våra likheter, men jag var fortfarande inte säker.

Mamma kom ihåg att den kille hon träffade hade sagt att han delade ut tidningar och eftersom han var göteborgare föreföll Göteborgsposten (GP) som en rimlig tidning att börja med. När jag kontaktade dem, i ett försök att få listor över anställda tidningsbud 1975, erbjöd de istället att gå ut med en efterlysning.

Efterlysning i Göteborgsposten

Jag kände att jag för mammas skull inte ville tacka ja direkt utan fortsatte mitt sökande med en efterlysning på Facebook. Tyvärr ledde inte heller detta någonstans och jag valde att göra en ytterligare kontaktrunda till de Freddie/Freddy jag hade i mina Excelark. När jag pratade med en av dessa sa han ”Du vet att det kan vara ett smeknamn för precis vad som helst va? Eller för någon som heter typ Fredriksson, Fredholm eller liknande?” 

Då gav jag upp och efter en tids övervägande accepterade jag erbjudandet som GP givit mig och det tog inte lång tid innan många andra tidningar hakade på.

© Peter Sjölund

Den komplicerade släktutredningen byggde på att Erica DNA-testade sig själv, sin mamma och ett antal nära släktingar till sin troliga pappa. De personer som är färglagda är de som DNA-testats.

Det började rasa in tips och de flesta pekade fortfarande på samma person – som tidigare matchat beskrivningen. Bland tipsarna fanns dennes släkt och vänner som sa att signalement och andra detaljer stämde, plus att man ansåg att vi var väldigt lika till utseendet. När jag fick ta del av tydligare bilder på honom kunde jag mycket riktigt se hur lika vi var. Tråkigt nog hade han avlidit redan 1987 i en tragisk bilolycka.

DNA-testade Freddies släktingar

Genom efterlysningen i tidningarna fick jag kontakt med ett flertal släktingar till min potentiella pappa och i samma veva fick jag även tips om DNA-tester för släktforskare, så för att bli helt säker kände jag att det var värt ett försök. 

Jag frågade en av hans kusiner och två av hans halvsyskon på vardera förälderns sida samt min mor om de kunde tänka sig att göra DNA-tester, vilket samtliga accepterade. Matchningarna visade mycket riktigt som jag trott, att jag var mycket nära släkt med de testade. 

För att styrka resultaten ytterligare tog jag hjälp av Peter Sjölund, Sveriges främste expert inom området DNA-släktforskning. Han djupanalyserade mina matchningar och kom också han fram till att denne Freddie Högberg, född 1958, var den ende man som rent biologiskt kan vara min far.

"Fader okänd" utbytt till Freddie Högberg

För att få Freddie erkänd och registrerad som pappa till mig även hos Skatteverket behövde jag gå via tingsrätten. Med hjälp av Peter Sjölunds analys och rapport samt dokumentation ur arkiv och kyrkböcker blev denna process framgångsrik och numer är fader okänd utbytt till Freddie Högberg.

Med den knapphändiga informationen jag hade samt med hjälp av media och DNA-tester, har jag alltså nu efter 40 år äntligen lyckats hitta min pappa!

Här berättar Peter Sjölund hur han övertygade domstolen.

Publicerad i Släkthistoria 7/2019

Läs också

Kanske är du intresserad av...