Familj i traditionell folkdräkt. ­Rättvik, Dalarna, 1924.

© Nordiska museet

Allmogekonst – färgstarkt i bondesamhället

Få antikviteter bär på så mycket känsla och tradition som just allmoge­saker. Och de vackra färgerna, ­materialen och mönster­fantasin gör dem till mångas favoriter än i dag.

17 augusti 2019 av Martin Borg

Etiketten allmoge kan sättas på nästan allt som har med det gamla svenska bondesamhället att göra: traditioner, mat, levnadssätt, konsthantverk, möbler och vardagsföremål. Men det som i dag betraktas som charmigt och genuint var ofta förknippat med en slitsam och besvärlig vardag förr i tiden.

I Sverige talar vi om allmogekonst när vi menar den vardagskonst som skapades av folk på landsbygden – i Norge och Danmark säger de bondekonst, och i vetenskapsvärlden benämns den folkkonst.

Ägde bara det nödvändigaste

När många vardagsföremål började industritillverkas under slutet av 1800-talet var det svenska bondesamhället sedan länge redan möblerat med robusta, enkla och funktionella möbler och bruksföremål. I gamla bouppteckningar ser vi att det enklare folket på landet endast ägde det nödvändigaste. Det fanns en kaffekittel, några glas, lite porslin, kopparhinkar, järngrytor, trätråg och träslevar i köket. I uthusen användes framförallt tunnor, hackor, räfsor, yxor, spadar, sågar, hammare och hyvlar.

Hela livsstilen med krav på självhushållning och naturen som den enda verkliga resurs skapade ett självklart och avspänt förhållningssätt till ägodelar – de tillverkades och vårdades med stor omsorg i huvudsakligt syfte att fungera och hålla länge. I småböndernas trånga och dåligt uppvärmda stugor runtom i landet fanns inte plats för mycket annat än nödvändigheter.

MER OM LIVET FÖRR I SLÄKTHISTORIAS NYHETSBREV!

I det gamla Sverige åtnjöt adel, präster och borgare sina hävdvunna privilegier i städer och på större gods där de levde med sina typiska seder och bruk. En stor del av den övriga befolkningen bodde ute på landsbygden där förutsättningarna och villkoren var annorlunda. Allmogen styrdes av verkliga, vardagliga behov och många av människorna levde sina inrutade dagar i skuggan av en krävande godsägare. Utan egen gård eller mark, som obesutten, tvingades man arbeta åt dem som verkligen hade något.

Hätta, skäktekniv och korgar i allmogestil.

© Nordiska museet

Byar och torp

Bebyggelsen i det gamla bondesamhället låg ofta samlad i små byar med åkrarna utspridda. Hierarkin var omfattande och knivskarp: godsägaren, prästen och de rikaste bönderna fanns i toppen, sedan kom läraren, skomakaren, skräddaren, smeden, mjölnaren och vanliga bönder. 

Längst ner fanns de obesuttna och de som inte kunde klara sig själva – åldringar utan familj, föräldralösa barn, alkoholister och sjuka. I bästa fall fanns det en fattigstuga som varje socken ålades att bekosta. Äldre personer som bodde som inhyses kunde också hjälpa till med enklare arbeten och sysslor på gården. 

För obesutten allmoge fanns det olika sätt att överleva. Torparna fick bo i ett enkelt litet torp som ägdes av storbonden och betalade hyra genom hårda dagsverken. De så kallade backstugesittarna, ofta änkor, sjuka och andra fattiga, bodde i backstugor som ofta var i bedrövligt skick, och betalade för sig genom arbete. 

Statare och självägande bönder

Statarna, som anställdes på ettåriga kontrakt, bodde i så kallade statarlängor med flera små nedgångna lägenheter på godsägarens mark, ofta en hel familj i bara ett rum. Inte sällan utnyttjade storbönderna sin arbetskraft hårt under högsäsongen för att sedan slippa betala dem under vinterhalvåret när det inte fanns lika många arbetstillfällen. Allmogen fick ta vad som erbjöds.

Självägande bönder tillhörde de lite mer lyckligt lottade även om också deras tillvaro ofta var hård och knapp. De talade lika mycket om den egna familjen som om ”folket på gården” dit drängar och pigor samt en och annan fast boende släkting också räknades.

På Nordiska museet kan man se hur det såg ut i en bondstuga förr i tiden, och vilka föremål och möbler som användes.

© Nordiska museet

Tio personer i en stuga

Att det bodde upp mot tio personer i en och samma lilla stuga var inte alls ovanligt. Huset var en enkel- eller parstuga med i huvudsak ett enda rum som användes för allt – som kök, mat- och sovplats och utrymme för alla andra aktiviteter. 

Allting kretsade kring den stora inmurade eldhärden i ena hörnet som gav både värme och ljus i den annars sotiga och dåligt upplysta stugan – de fönster som fanns var små och gick inte att öppna. I eldens sken satt man gärna och handarbetade på kvällarna. Sot och rök från spisen satte sig på väggarna och i lungorna och tillsammans med våta yllekläder på tork, osande matlagning och kackel, grymtande och odörer från smågrisar, höns och gäss (som vintertid togs in i stugan för att undkomma kylan) blev inomhusmiljön inte precis den bästa.

Väggfasta våningssängar

Väggfasta sängar, ofta i åtminstone två våningar, och med ett vävt förhänge, stod uppställda längs långväggen bäddade med halm, trasväv och fårfällar. Och de enda övriga möblerna var något skåp och ett bord med en bänk och några enkla stolar eller pallar. 

Kring det stora bordet skedde det mesta. Här intogs måltiderna, och männen kunde på kvällarna slöjda och knyta fiskenät medan kvinnorna kardade och spann. Här kunde också drängen tälja en fin fästmansgåva och pigan brodera något vackert till sin tillkommande. Allting i nära samarbete och tätt sällskap.

Senare under 1800-talet kom mer praktiska och mindre utrymmeskrävande möbler. Utdragssängar som dagtid kunde skjutas ihop för att ge mer plats och ett stabilt slagbord som kunde fällas ihop. När järnspisen blev populär och sattes in i den gamla eldhärden förenklades många sysslor, samtidigt som innemiljön förbättrades. 

I brudkistan förvarades vävda lakan, husgeråd och annat som skulle bli hemgift. Träslottet i Hyttbäcken, ­Dalarna. 

© Sjöberg bild

Fotogenlampan en revolution

Men järnspisen gav inget allmänljus i rummet och när fotogenlampan istället kom i slutet av 1800-talet innebar den nästan en revolution. De hängdes upp över köksbordet och nu gick det att kura ihop sig runt bordet även under långa, mörka vinterkvällar med bättre belysning än från en fladdrande eld i rummets ena hörn.

Trasmattor blev också vanliga mot slutet av 1800-talet och köket flyttades så småningom till ett eget utrymme. De som hade råd att mura upp en kakelugn kunde nu också börja utnyttja flera rum under hela året och sprida ut sig i stugan.

Utsmyckade vardagsföremål

Alla seder och livsmönster som det småskaliga bondelivet förde med sig genererade också en stor mängd föremål som man till stor del tillverkade hemma själva. Enkelhet och funktion var de självklara ledorden – varje sak hade ett givet praktiskt syfte – men det saknades inte heller dekorationer och vackra utsmyckningar. 

Allmogens bostäder må ha varit små och sparsamt inredda men de möbler och föremål man ändå hade, och använde sig av dagligen, satte man värde på. Det handlade om att förädla naturmaterial som trä, linne, ull och järn till stolar, bord, skrin, kläder, dynor, dukar, skåp, köksredskap, grytor, sänggavlar, kuddar eller mangelbrädor. 

Allting användes och fick med tiden patina och ett tydligt slitage som vittnade om föremålets funktion. Det är en dimension av allmogeföremålen som man idag sätter stort värde på – att de så tydligt är bärare av en historia. Och som släktforskare är det en rikedom att äga bruksföremål som tidigare släktingar ägt och använt.

Allmogemästare

Med tiden uppkom lokala, självlärda mästare specialiserade på en lång rad olika hantverk och som försåg allmogen med vackert utsirade bruksföremål, möbler, bonader och textilier. En del av dem var stationära medan andra reste runt och erbjöd sina tjänster. 

Karin och Carl Larsson var mycket intresserade av heminredning. Genom att kombinera allmogemöbler med färgglada mattor, väggmålningar, blommor och ljusa textilier skapade de en ny trend. 

© Nationalmuseum

Många av dessa hantverkare och konstnärer är namnlösa och okända, medan andra har gått till eftervärlden som allmogemästare inom sitt gebit – inte minst skickliga bygdekonstnärer som med stor känsla och starka färger dekorationsmålade skåp och kistor med sirliga blomsterbuketter och mönster.

Karin Larsson på Sundborn

Allmogemöbler har aldrig riktigt gått ur tiden som omoderna och redan runt sekelskiftet 1900 spelade makarna Karin och Carl Larsson på Carl Larsson-gården i Sundborn i Dalarna en mycket viktig roll som stilbildande inredare med allmogetema. 

Framförallt Karin inredde då hemmet med inspiration såväl från bondesamhällets enkelhet och nationalromantiken men kanske framförallt i kontrast till de rådande borgerliga stilidealen. Trots åtta barn designade och vävde Karin stora mängder textilier. Hon formgav även möbler och sydde personliga kläder till sig och barnen.

Allmogeperioden sägs normalt sluta kring sekelskiftet 1900, även om många människor levde kvar i en liknande tillvaro i flera decennier ytterligare. Men när industrialiseringen verkligen kom igång och flödet av människor in mot städerna tog fart inleddes en avfolkning av landsbygden som i stort pågår fortfarande.

Allmogens idévärld och arv finns fortfarande kvar men i sin ursprungliga form försvann den naturligt för omkring hundra år sedan. När statarsystemet slutligen avskaffades 1945 var samhället redan för längesedan förändrat i grunden, även på landsbygden. Kvar finns allt det fysiska – bostäder, miljöer och föremål – som idag inspirerar och påminner om hur Sverige såg ut och fungerade under 1700- och 1800-talen.

Allmogekonstens klara färger

Det som utmärker allmogekonst är framförallt de lysande klara färgerna i rött, blått och grönt. Dessutom märktes föremålen vanligen med årtal och initialer som slutade på S (son) eller D (dotter). Dekorerade korgar, stånkor och laggkärl användes i vardagen medan målade klappträn, skäkteknivar och liknande räknades som prydnadskonst – och de verktyg som användes för att arbeta med saknade ofta dekorationer.

Inredningstidningarnas reportage och de stora auktionshusens kataloger visar tydligt att allmogens möbler och föremål tillhör de som är ständigt populära och eftersträvansvärda.

En längre version av artikeln publicerades i Släkthistoria 2/2019

Läs också

Kanske är du intresserad av...