Bostadskris lade grunden för HSB

Sven Wallander arbetade under större delen av sin karriär för att höja bostadsstandarden i Sverige. Även den som inte hade det särskilt gott ställt skulle få tillgång till eget kök, badrum och tvättmöjligheter. Själv behövde han knappast bekymra sig för sitt boende. Han kom från ett välbeställt hem i Stockholm och i släkten fanns det gott om arkitekter, konstnärer och dekorationsmålare. Båda föräldrarna var utbildade vid Konstakademien. Pappa Alf Wallander (1862–1914) var under sin karriär konstnärlig ledare vid Rörstrand och intendent i Sveriges allmänna konstförening. Mamma Gerda Wallander (1860–1926), som för övrigt var kusin med Alf, visade regelbundet upp sina målningar i olika utställningar.
Sven gick i sina förfäders fotspår. Som nittonåring började han studera vid Kungliga tekniska högskolan (KTH) och efter tre år där var det dags för Konstakademien, där han tog examen 1915. Efter anställningar hos bland andra arkitekten Ivar Tengbom och arbete för Stockholms stadsplanekommission startade han en egen arkitektverksamhet i slutet av 1910-talet. Under 1920- och 1930-talen upptogs det mesta av hans tid av HSB:s flerbostadshus, men innan dess hann han bland annat rita vad som brukar kallas Stockholms första skyskrapa, det norra Kungstornet på Kungsgatan. Det stod färdigt 1924, samma år som HSB:s första byggen också var inflyttningsklara. Hösten 1924, endast ett år efter HSB:s grundande, kunde de första boende kliva in i sina lägenheter på Skånegatan 105 på Södermalm, samt Valand 10 och 11 och Ässjan 5 i nordöstra Vasastaden. Skånegatan, eller Kvarteret Kopparn 6, var alltså störst med 59 lägenheter. Byggnaden med den gula putsen hade ritats av Wallander, som från början hade mycket större planer för huset. Han ville bland annat utrusta det med en barnstuga, ett slags tidig förskola, en service som ännu inte fanns ute i samhället. Men tiden var inte mogen för det och planerna lades på is.

En del andra idéer blev dock verklighet redan 1925, när HSB började bygga på olika tomter i Röda bergen i Vasastaden. Området hade länge lämnats obebyggt på grund av de besvärliga markförhållandena, men nu växte ett nytt kvarter fram. HSB:s arkitekter ville höja bostadsstandarden och det innebar bland annat att husen skulle vara utrustade med tvättstugor och badrum. Efter kolerautbrotten i Sverige i mitten av 1800-talet började man förstå sambandet mellan bristande hygien och olika sjukdomar. Som en av de sista huvudstäderna i Europa började Stockholm bygga moderna vattenledningar för att hålla dricksvatten och avloppsvatten åtskilda. Vid ungefär samma tidpunkt kunde fransmannen Louis Pasteur beskriva hur bakterier hängde ihop med sjukdomar och hur en god hygien kunde främja hälsan. Men ändå skulle det dröja till mitten av 1900-talet innan svenskarna började få tillgång till ett eget badrum. När journalisten Ludvig ”Lubbe” Nordström gjorde sin reportageresa genom ”Lort-Sverige” på 1930-talet saknade fyra av fem hushåll tillgång till rinnande vatten och avlopp.

Idag är badrummet en självklar del av hemmet, delvis tack vare HSB:s arbete, men på 1920-talet pågick en debatt om huruvida alla hushåll verkligen behövde utrustas med eget badkar. En kommitté sa nej eftersom ”i arbetareklassens levnadsvanor ingår inte regelbundna bad”.

FLER ÖDEN OCH ÄVENTYR I SLÄKTHISTORIAS NYHETSBREV

Men HSB ville alltså förse varje lägenhet med ett eget badrum. Sven Wallander var en av badrumsförespråkarna och ansåg att det borde höra till standardutrustningen. Långivarna var emelletid av en annan åsikt och sa nej, de menade att badrummen var en onödig lyx och ville inte bevilja lån för det. HSB:s arkitekter kom då fram till en kompromiss och försåg varje lägenhet med ett duschrum, som också det var ovanliga för tiden.
Men striden om badrummen fortsatte. När HSB tre år senare byggde kvarteret Morkullan kom de på ännu en smart lösning för att kringgå långivarnas nej: de gjorde duschrummen lite större, för att ge plats åt ett sittbadkar som hyresgästen själv kunde köpa in. Under andra halvan av 1920-talet byggdes det för fullt. Hösten 1926 var kvarteret Metern vid Helgalunden på Södermalm klar för inflyttning. Det var HSB:s största bygge med hela 249 lägenheter. Wallander stod för ritningarna och till sin hjälp hade han bland andra byggnadsingenjören Nils Lindberg, som så småningom själv flyttade in i ett av husen och hade rollen som vicevärd i nästan tjugo år. Tre år senare var även jättekvarteret Färjan vid Alströmergatan på Kungsholmen klart för inflyttning. Det ska ha varit Skandinaviens då största bostadshus med sina 486 lägenheter och beskrevs som ett av Europas modernaste flerfamiljshus. Bland de nyinflyttade fanns den sedermera berömda författaren Karin Boye (1900–41), som en kort tid bodde i en etta på tredje våningen där hon hann skriva sin första roman Astarte.

Alla byggen slukade förstås en hel del material och det krävdes mycket planering att få tag på allt. För att undvika leveransförseningar och höga kostnader valde HSB att köpa eller starta egna fabriker. Redan 1925 köpte de en stenkross för att kunna tillverka makadam. Året därpå köpte man Sparreholms snickerifabrik för att kunna höja kvaliteten på husens snickerier till en lägre kostnad. Snart tillkom fler sidoverksamheter: en murbruksfabrik, ett marmorbrott i Kolmården, ännu en snickerifabrik, en tvättmedelsfabrik och en stuckaturverkstad. För att samordna alla inköp startades Allt för byggnadsfacket, AFB. Som chef tillsattes Agnes Åhsberg, som sedan 1925 hade ansvarat för HSB:s materialinköp. Hon blev därmed den första kvinnan på en ledande position inom organisationen.

Förutom de olika fabrikerna öppnade HSB en egen möbelaffär på Malmskillnadsgatan i Stockholm. Den kunde erbjuda ”allt som hör till ett hems möblering”. Tanken bakom Hyresgästernas möbelaffär var att även de med tunnare plånbok skulle få möjlighet att köpa moderna möbler som var anpassade för mindre lägenheter. Priserna hölls relativt låga och man erbjöd räntefri avbetalning. Trots att affären drogs med förluster höll den öppet mellan 1927 och 1943, och hann producera en mängd möbler som visades i annonser och kataloger. År 1933, alltså tio år efter grundandet av HSB, hade Sverige fortfarande stora problem med bostadsbrist. Människor trängdes i städerna och hyrorna åt i genomsnitt upp fyrtio procent av en industriarbetares lön. Snart skulle Alva och Gunnar Myrdals bok Kris i befolkningsfrågan släppas, där författarparet menade att just trångboddheten var ett av skälen till att det föddes så få barn i Sverige. De flesta kunde enas om att politikerna behövde göra något åt problemen. År 1933 tillsattes en bostadssocial utredning som fick i uppgift att kartlägga situationen och ta fram underlag till en ny bostadspolitik. Efter tolv års arbete kunde utredarna presentera sina idéer, och mycket påminde om hur HSB hade tänkt i över tjugo år – det skulle byggas bättre bostäder för alla. Mycket av ansvaret lades på kommunerna, som skulle se till att det började byggas mer och att människor fick tillgång till lägenheter genom allmännyttiga bostadsbolag. Staten stod för finansieringen, och även HSB hade rätt att låna upp till 95 procent av byggkostnaden.
På HSB diskuterade man på 1940-talet om man skulle bygga fler hyreshus och hyresrätter för att nå ut till fler människor, vilket också gjordes i slutet av årtiondet. Men i slutändan valde man att fortsätta att satsa på bostadsrätter.
Under samma årtionde uppfördes 900 lägenheter på Reimersholme i Stockholm. Sven Wallander och Axel Grape stod för husritningarna och utomhusmiljön skapades av Ulla Bodorff (1913–82). Hon var något så ovanligt för tiden som landskapsarkitekt. Yrket var ännu inte etablerat i Sverige och det fanns ingen utbildning här. Som tjugoåring hade Ulla därför flyttat till England för att studera vid universitetet i Reading. Väl tillbaka i Sverige arbetade hon en tid för Stockholms stads parkförvaltning, innan hon öppnade eget kontor. HSB blev snart en av hennes viktigaste uppdragsgivare och under 1940- och 50-talen stod hon och hennes kontor bakom många av HSB:s utemiljöer, rekreationsanläggningar och gårdar runtom i Sverige.

Det var inte bara bostadspolitiken som förnyades under 1940-talet. I HSB:s arbete att modernisera hemmen hade turen nu kommit till köket. HSB bidrog till att det moderna svenska köket tog form och samarbetade med Hemmens forskningsinstitut (HFI), grundat 1944, i dess arbete att ta fram en ny köksstandard. Genom att studera olika arbetsmoment i köket, analysera husmoderns rörelser i rummet och mäta den fysiska ansträngningen, skulle man ta fram nya byggnormer för att förbättra arbetsmiljön i köket. Och det var nödvändigt.
Många kök var dåligt planerade, inte minst de så kallade sekundärköken som hade spridits snabbt under 1930-talet. Även HSB byggde en hel del sådana i mindre lägenheter. Ett sekundärkök var ett djupt och smalt utrymme som kunde stängas för med en skjutdörr så att matlagningsdelen kunde skiljas från matplatsen. De var praktiska ur bostadsplanerarnas synvinkel, men uppskattades inte av de husmödrar som råkade ut för dem. Idén kom från Tyskland och det så kallade Frankfurterköket som skapades 1926 av Österrikes första kvinnliga arkitekt, Margarete Schütte-Lihotzky. Frankfurterköket var designat för att vara så effektivt som möjligt att arbeta i. De levererades i moduler och kunde masstillverkas, och var därför både billigare och enklare att producera. Tanken var att köken nu endast skulle användas till enklare matlagning och sedan stängas för. Husmoderns roll höll på att förändras och kvinnorna var på väg ut i arbetslivet. Istället för att laga all mat från grunden var tanken att man skulle köpa färdigt bröd, korv och mat på konservburk. Då behövdes inte längre samma utrymme att röra sig på. Sveriges variant av Frankfurterkök var ofta mindre och kompaktare. De små kokvrårna visades för första gången i Sverige på Stockholmsutställningen 1930 och under det kommande årtiondet blev de en vanlig syn i små lägenheter, Men redan från starten fick de utstå en hel del kritik. Dörren som skulle hindra matoset från att sippra ut i resten av hemmet stängde nämligen in värmen och fukten i det lilla utrymmet.
I mitten av årtiondet satte arkitekterna Ingeborg Wærn Bugge och Kjerstin Göransson-Ljungman köken på prov. De förberedde lunch och middag i ett litet fönsterlöst köksutrymme, men blev tvungna att avbryta redan efter en timme eftersom glasväggen hade immat igen. Rumstemperaturen hade stigit till 29˚grader och luftfuktigheten låg på 96 procent. Knappast en behaglig miljö att laga ens en enkel måltid i!

Frankfurterköken, eller sekundärköken, var en av HSB:s mindre lyckade satsningar. Men man vidareutvecklade idén med modulkök under 1940-talet. HSB:s arkitekter letade alltid sätt att effektivisera byggena och minska kostnaderna, och man kunde spara både tid och pengar genom att satsa på just modulkök och standardiserad köksinredning som tillverkades i fabrik efter exakta mått, för att sedan levereras ut till bygget. Andra nyheter under 1940-talet var att kylskåpet hade blivit en del av standardutrustningen och de svarta gasspisarna byttes ut mot vitemaljerade som Sven Wallander hade hittat i Tyskland. Ljust och fräscht, och mer plats att röra sig på, blev ett vinnande koncept.

År 1950 hade HSB cirka 70 000 medlemmar runtom i landet, tio år senare hade siffran vuxit till 250 000, fördelat på 190 föreningar. Och organisationen fortsatte att växa. Idag bor ungefär var tionde svensk i en HSB-lägenhet.

Sopnedkast
I femtio år var sopnedkastet standard i HSB:s hus. Arkitekten Sven Wallander brukar tillskrivas som uppfinnare av systemet, han fick svenskt patent 1934 och överlät det på HSB. De smarta sopnedkasten frigjorde utrymme på gårdarna och hindrade soplukten från att spridas. Men de förde också med sig bekymmer, inte minst för renhållningsarbetarna som ofta fick arbeta i trånga utrymmen och riskerade att skada sig på vassa föremål bland de osorterade soporna. Under 1980-talet började sopnedkasten fasas ut och ersättas med soprum där det var enklare att källsortera.

Barnstugor
Sven Wallanders patent på sopnedkastet blev en viktig inkomstkälla för HSB och hjälpte bland annat till att finansiera deras barnstugeverksamhet. Tanken på barnstugor (ett slags förskolor) fanns redan i HSB:s första byggen, men det dröjde till 1935 innan de blev verklighet. Då öppnades den första barnstugan i ett hus på Kungsklippan i Stockholm med plats för arton barn. Det var en social service som ännu inte fanns ute i sam­hället. Året därpå startade HSB det Socialpedagogiska seminariet i samarbete med bland andra Alva Myrdal, som blev skolans rektor. Där utbildades barnstugornas blivande pedagoger.

Tvättstugor
HSB-husen i Röda bergen i Vasastaden i Stockholm hade flera moderna bekvämligheter: varmt och kallt vatten i köket, gasspis, duschrum och centralvärme. Här byggdes också kooperationens första maskintvättstugor. Mot en liten avgift fick husmödrarna tillgång till tvättmaskiner, centrifuger och strykrum med elektriska strykjärn. Kanske var det avgiften som avskräckte, för många valde att ändå handtvätta. Men HSB fortsatte satsa på maskintvättstugor och när avgiften senare lades på hyran började fler utnyttja rummen.

Publicerad i Släkthistoria nr 12/2023