Kan bordeller verkligen ha varit lagliga?

Det fanns egentligen inte något direkt förbud före 1800-talet mot prostitution här i Sverige. Däremot var sex utanför äktenskapet förbjudet ända fram till 1864, oavsett om det var prostitution eller inte, och det bestraffades antingen med böter eller kroppsstraff enligt kyrkoplikten. Och så länge sexuellt umgänge utanför äktenskapet var förbjudet kunde inte bordellernas existens godkännas offentligt. Vi hade troligtvis kallat detta för svarta bordeller om det hade varit idag.

I 1734 års lag, missgärningsbalkens 56 kapitel, står det bland annat att den som ”håller någon sådana hus och samkväm, där otukt och lösaktighet drives; stånde för sådant koppleri tre dagar vid kåken, och varde den tredje dagen av bödeln hudstruken och hålles sedan till allmänt arbete i tre år”. Där står också att ”de kvinnor som i sådana hus låta sig till skörlevnad bruka, skola genast gripas och i häkte sättas och sedan dömas efter brott deras, till böter eller allmänt arbete”.

Bordeller fanns i städerna men inte på landsbygden, de kallades ibland också för ”horhus”. På 1800-talet när de veneriska sjukdomarna började spridas alltmer infördes regler som skulle reglera prostitutionen.

År 1812 blev det tillåtet enligt lag att tvångsundersöka alla personer som kunde misstänkas vara veneriskt sjuka. Män ansågs oförmögna till sexuell självkontroll och det var därför som de prostituerade kvinnorna främst kom i fokus för uppmärksamheten och beskrevs som ett problem.

I vissa städer, som till exempel Stockholm, var det vanligt att man misstänkte att den kvinnliga personalen på krogar, kaffehus och cigarrbodar prostituerade sig. Dessa utsattes också ofta för tvångsmässiga medicinska undersökningar av myndigheterna, vilket ofta orsakade protester från kvinnor som hade blivit oskyldigt utsatta för dessa undersökningar.

I vissa städer var det vanligt att de prostituerade inte fick bo på vissa gator för att inte genera borgerskapet som såg det som vanhedrande att bo nära dessa kvinnor. Eva F Dahlgren skriver så här i sin bok Fallna kvinnor – när samhällets bottensats skulle lära sig veta hut:

”Under 1920- och 30- talen spärrades prostituerade kvinnor från hela landet in på Statens tvångsarbetsanstalt i Landskrona. Deras brott var lösdriveri – de saknade arbete och bostad, de levde ett liv som väckte moralisk anstöt. På anstalten låstes de in, ibland tre år åt gången, för att fostras till dugliga samhällsmedborgare. De skulle lära sig arbeta och veta hut. Men de skulle också observeras. På anstalten gjordes ›vetenskapliga› försök att klassificera och rangordna kvinnorna, denna ›samhällets bottensats›. Man upprättade listor på psykologiska typer och lät representanter från Rasbiologiska institutet i Uppsala komma och granska dem.”