Agda skrev om slitet på gårdarna
1945 avskaffades statsystemet. Emelie Öbergs farmors mormor Agda var en av många statarhustrur som slet på gårdarna, men också en av dem som fick berätta om sitt liv i bokform.
Agda Larsson berättade för Nordiska museet om statarlivet.
Centrala Stockholm februari 1891. I hörnet Klara Norra Kyrkogata–Bryggargatan, en bakgata bakom det nutida Åhléns city, föddes Agda Elisabeth. Hennes föräldrar var okända och därför fick hon inget efternamn. Sina första år spenderade hon som fosterbarn i Kungsholms församling.
Saknade föräldrar
Hon var inte ensam om att sakna föräldrar. 42 barn, nära ett av tio, som föddes i Klara församling 1891 hade okända föräldrar. Bara i ett fall uppges i födelseboken att föräldrarna senare gett sig tillkänna.
År 1893 kom Agda till paret Andersson och Agazzi i Mörkö församling, strax söder om Södertälje. Familjen bodde först på ön Oaxen, där fosterfadern arbetade som ugnsskjutare vid kalkbrottet.
Kalken från Oaxen blev till murbruk och användes bland annat till byggnation av bostadshus i Stockholms innerstad. Familjen inledde det nya seklet med att flytta till Långö i Trosa skärgård. Där levde de som öns enda hushåll i nästan 20 år.
Ansökte om statarplats
Många år senare träffade Agda sitt livs kärlek Viktor på en dans i Trosa. De vigdes den 15 december 1918, men det blev inget bröllop eftersom de flesta av de tilltänkta gästerna hade drabbats av spanska sjukan. Svårigheterna skulle fortsätta för det nygifta paret och de tvingas söka statarplats. Senare skrev Agda om varför det blev så:
"Arbete fanns det gott om, men som inget husrum stod att få, måste vi mycket mot vår vilja söka oss statarplats. En sådan erhöll vi vid Skeve gård i Över-Järna. Där fick vi vår första erfarenhet av statarlivet".
Statarhustruns plikt att mjölka morgon och kväll kallades »den vita piskan». Foto från Värmland, 1911.
Statare var arbetare i lantbruk som fick en del av lönen i form av mat och husrum. Livet som statare var hårt. Tidiga morgnar och sena kvällar. Sällan eller aldrig ledigt. Dåliga bostäder. Många flyttade ofta för att kanske få det bättre på nästa ställe.
När statsystemet avskaffades 1945 uppmanades statare via radio och tidningar att skicka in sina berättelser till statarundersökningen, som på initiativ av författaren Ivar Lo-Johansson hade startats av Nordiska museet.
Statsystemet skulle dokumenteras för framtiden. En av dem som följde uppmaningen var Agda. För sin berättelse fick hon ett hedersomnämnande och 20 kronor.
Arbetet tärde på kroppen
Endast en femtedel av de bidrag som skickades in kom från kvinnor, trots att de utförde en stor del av statarnas arbete. Statarhustrurna skötte mjölkningen på gårdarna samtidigt som de tog hand om barnen.
"Den vita piskan" kallades hustruns plikt att mjölka morgon och kväll. Det ständiga arbetet och de många barnafödslarna tärde på kvinnornas kroppar och själar. Agda var inget undantag:
På sommaren skedde mjölkningen ute i hagarna, det var rätt så ansträngande för mig, som då åter väntade tillökning i familjen. Mjölkningen skötte jag i alla fall hela tiden, men hur många gånger jag blev omkullsparkad, det kan jag ej tala om. Samma morgon vårt sjätte barn föddes, var jag iväg till hagen men måste vända om. Detta var vid 5-tiden. Kl. 7 var gossen född och allt klart. Ja, en statarkäring får ej känna på varken kropp eller nerver.
Agda och Viktor i trädgården på Parkvägen i Tumba där de bodde under några år i slutet av 1940-talet.
Agda genomgick totalt åtta förlossningar. Lika många barn överlevde till vuxen ålder. En tvillingflicka dog vid födseln.
I slutet av 40-talet släpptes boken Statarminnen. I förordet konstaterade Ivar Lo-Johansson att den verkligen var ”skriven av folket, som så många böcker utger sig för att vara men som så få är".
Statarna som hade skickat in sina berättelser berömdes för att de inte låtit beklagande tonfall prägla skildringarna och för att de nämnt besvärligheter med självironi och humor. I samma anda nämner Agda inte den döda tvillingflickan i sin berättelse.
Fattig men lycklig
Agda var arbetsam och ordentlig. Hennes son Uno minns att hon alltid var mån om att hålla snyggt omkring sig. Trots att det med knapp stat (tilldelning av råvaror från gården) och låg lön var svårt att få det att gå runt fanns alltid mat på bordet.
Barnen minns sin barndom som fattig men lycklig. Dottern Majken berättade senare i livet för sina barn om hur Viktor hade cyklat med hennes särk till skolan för att bevisa att dottern inte alls hade löss som lärarinnan fräckt nog hade påstått.
Den vid dåtiden vanliga föreställningen om statare som smutsiga hade varken Agda eller hennes make något till övers för.
Agda flyttade tretton gånger i jakten på en bättre tillvaro. Här ger sig en statarfamilj iväg med ett överfullt flyttlass. Foto 1939, troligen Alby gård, Uppland.
Tretton flyttningars väg blev namnet på Agdas tretton sidor långa berättelse. Med på flyttarna följde förutom barnen en symaskin och en soffa.
Första flytten gick tur och retur till Överjärna via Ytterjärna. Sedan till Södertälje stad. Efter det för första gången med lastbil och sedan med båt vidare till Björkö-Arholma i Roslagen.
Därefter två år på dåvarande handelsminister Gunnar Myrdals föräldrars gård Gesta i Toresund. Därifrån vidare till Janslunda gård i Överselö, Strängnäs landsförsamling och Edebygård i Helgarö.
Wansta gård i Ösmo
Sedan tillbaka till Överselö, denna gång för stat på Ettersta gård. Efter det vidare till Lida säteri i Åker, Visbohammars gård i Gnesta och Herrökna gård i Gryt.
Hösten 1934 hamnade familjen till slut på Wansta gård i Ösmo. Där hyrde de en stuga och Viktor börjar arbeta som målare och snickare. "Ja, här slutade vårt liv som mellersta Sveriges nomader", konstaterar Agda.
Statare på Julita gård utanför Katrineholm, i Sörmland, omkring 1910. Mjölkerskor och lagårdskarlar uppställda på gården.
Så slutar också hennes berättelse i boken. Stadsflickan som blev skärgårdsbo som blev statare. Hon föddes namnlös, men fick växa upp i en adoptivfamilj. Av konfirmationsbetyget "berömlig" att döma, hade Agda tidigt läshuvud.
Hon ville studera. Tyckte om att skriva och diktade ofta när Viktor var iväg på arbete. Tyvärr finns inga av Agdas dikter bevarade, men i familjen finns några exemplar av boken Statarminnen kvar.
Att Agda skulle bidra till att föreviga berättelsen om hur hon och andra statarhustrur verkligen hade det, känns i efterhand självklart. Lika självklar är familjens stolthet över henne och hennes livsverk.
Publicerad i Släkthistoria 10/2020
