Agda skrev om slitet på gårdarna

1945 avskaffades statsystemet. Emelie Öbergs farmors mormor Agda var en av många statarhustrur som slet på gårdarna, men också en av dem som fick berätta om sitt liv i bokform.

Agda Larsson

Agda Larsson berättade för Nordiska museet om statarlivet.

Centrala Stockholm februari 1891. I hörnet Klara Norra Kyrkogata–Bryggargatan, en bakgata bakom det nutida Åhléns city, föddes Agda Elisabeth. Hennes föräldrar var okända och därför fick hon inget efternamn. Sina första år spenderade hon som fosterbarn i Kungsholms församling.

Saknade föräldrar

Hon var inte ensam om att sakna föräldrar. 42 barn, nära ett av tio, som föddes i Klara församling 1891 hade okända föräldrar. Bara i ett fall uppges i födelseboken att föräldrarna senare gett sig tillkänna.

År 1893 kom Agda till paret Andersson och Agazzi i Mörkö församling, strax söder om Södertälje. Familjen bodde först på ön Oaxen, där fosterfadern arbetade som ugnsskjutare vid kalkbrottet.

Kalken från Oaxen blev till murbruk och användes bland annat till byggnation av bostadshus i Stockholms innerstad. Familjen inledde det nya seklet med att flytta till Långö i Trosa skärgård. Där levde de som öns enda hushåll i nästan 20 år.

Ansökte om statarplats

Många år senare träffade Agda sitt livs kärlek Viktor på en dans i Trosa. De vigdes den 15 december 1918, men det blev inget bröllop eftersom de flesta av de tilltänkta gästerna hade drabbats av spanska sjukan. Svårigheterna skulle fortsätta för det nygifta paret och de tvingas söka statarplats. Senare skrev Agda om varför det blev så:

"Arbete fanns det gott om, men som inget husrum stod att få, måste vi mycket mot vår vilja söka oss statarplats. En sådan erhöll vi vid Skeve gård i Över-Järna. Där fick vi vår första erfarenhet av statarlivet".

Statare var arbetare i lantbruk som fick en del av lönen i form av mat och husrum. Livet som statare var hårt. Tidiga morgnar och sena kvällar. Sällan eller aldrig ledigt. Dåliga bostäder. Många flyttade ofta för att kanske få det bättre på nästa ställe.

När statsystemet avskaffades 1945 uppmanades statare via radio och tidningar att skicka in sina berättelser till statarundersökningen, som på initiativ av författaren Ivar Lo-Johansson hade startats av Nordiska museet.

Statsystemet skulle dokumenteras för framtiden. En av dem som följde uppmaningen var Agda. För sin berättelse fick hon ett hedersomnämnande och 20 kronor.

Arbetet tärde på kroppen

Endast en femtedel av de bidrag som skickades in kom från kvinnor, trots att de utförde en stor del av statarnas arbete. Statarhustrurna skötte mjölkningen på gårdarna samtidigt som de tog hand om barnen.

"Den vita piskan" kallades hustruns plikt att mjölka morgon och kväll. Det ständiga arbetet och de många barnafödslarna tärde på kvinnornas kroppar och själar. Agda var inget undantag:

På sommaren skedde mjölkningen ute i hagarna, det var rätt så ansträngande för mig, som då åter väntade tillökning i familjen. Mjölkningen skötte jag i alla fall hela tiden, men hur många gånger jag blev omkullsparkad, det kan jag ej tala om. Samma morgon vårt sjätte barn föddes, var jag iväg till hagen men måste vända om. Detta var vid 5-tiden. Kl. 7 var gossen född och allt klart. Ja, en statarkäring får ej känna på varken kropp eller nerver.