Porträttsamlingar – forna tiders Facebook

Text —

12 januari 2019

Praktverket bland biografiska lexikon med fotografier är Svenskt porträttgalleri, förläggaren Hasse W Tullbergs livsverk. Det utgavs i 26 band mellan 1895 och 1913, med över 26 000 porträtt! De flesta var män och tillhörde i någon mån samhällets elit.

Upplägget liknar det som finns på Linkedin, där människor i karriären lägger upp sina CV och kortfattade personliga uppgifter, bygger nätverk och hittar jobb. Fast Svenskt porträttgalleri hade inte den funktionen.

Smickrande att komma med

– Man kom inte med på eget initiativ, utan formulär skickades ut till utvalda personer. Svarsfrekvensen var troligen väldigt hög, det måste ha varit smickrande att höra att man var en samhällets stöttepelare. Den som var något att räkna med fanns med, säger Jonas Hedberg, fotohistoriker vid Nordiska museet.

– Det är det senoscarianska samhället som fångats in. Det som Strindberg raljerade över, ”Jubelfesternas tidevarv”.

Förteckningar över olika stifts präster, herdaminnen, är de första svenska böcker vi har av biografisk karaktär. Det fanns även listor över vissa yrkeskategorier, som matriklar över lärde och studenter vid olika universitet.

Georg Gezelius först ut

De första biografiska uppslagsböckerna handlade uteslutande om män. Först ut var prästen Georg Gezelius verk Försök til et biographiskt lexicon öfver namnkunnige och lärde svenske män, som gavs ut 1778–87. Det innehöll ett ganska slumpmässigt urval av adelsmän, präster,
militärer, professorer, vetenskapsmän och andra.

Roliga och förfärliga anekdoter gavs en hel del utrymme. Riksrådet Per Adlerfeldt blev till exempel ”under Dalkarlsupproret, på Norrmalms torg med en lodbössa i ryggbastet skuten”. Kopparflickaren Truls Arvidsson blev språkexpert efter flera resor i världen och adlad. Men inte klädde han upp sig för det: ”Mästadels gick han klädd uti en fårskinnspäls, men bar under armen Leusdenii Biblia Hebr, fine pundis.”

"Biographiskt lexicon" i 23 volymer

Femtio år senare kom det ambitiösa verket Biographiskt lexicon öfver namnkunnige svenska män, utgivet i 23 volymer. Artiklarna är betydligt längre, men även här är urvalet lite hipp som happ. Magnus Gabriel De la Gardie ges exempelvis 112 sidor, medan Axel Oxenstierna får nöja sig med tio.

1857 påbörjades Svenskt biografiskt lexikon i en första serie till 1905. Det är ett verk som det jobbas med än idag, och ses numera som Sveriges stora standardverk med personhistoriska artiklar. Arbetet sker på Riksarkivet. Dagens serie, som hunnit till S, startade 1917 och fyllde alltså 100 år förra året.

Illustrerade lexikon med fantasiporträtt

– Det fanns flera svenska biografiska verk på 1800-talet som var illustrerade. Ett sådant var Sveriges store män, snillen, statsmän, hjeltar och fosterlandsvänner med G H Mellin som redaktör. Ett annat var Anteckningar om svenska qvinnor, utgivet av P G Berg. Artiklarna är ”blommigt” skrivna och bildmaterialet består många gånger av vad som närmast framstår som fantasiporträtt, säger Jakob Christensson, redaktör vid Svenskt biografiskt lexikon.

FÅ SLÄKTHISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!

Ett populärt verk var Herman Hofbergs Svenskt biografiskt handlexikon, 1873–76, utan illustrationer. Det var först i början av 1900-talet som fotografierna kom, samtidigt som personhistoriker började tillämpa dagens källkritiska principer.

"Svenskt porträttgalleri"

En ny upplaga av Hofbergs handlexikon gavs ut 1906 med över tretusen bilder, många av dem foton. Fast då var redan Svenskt porträttgalleri under utgivning sedan 1895.

Detta är alltså pionjärverket, som byggde på de så kallade visitkortens popularitet. De var inte visitkort i dagens mening, utan små foton på hård kartong med snirkliga logotyper från fotografstudior i städer, sådana som man hittar i många äldre fotoalbum.

Visitkorten lanserades i Paris 1859, kom till Sverige året därpå och blev mycket populära under 1800-talets andra halva. De kopierades i stora mängder och delades ut till släkt och vänner. De större så kallade kabinettskorten användes på samma sätt. Kort av båda typerna skickades in till Tullberg och hans redaktion.

Korten och formulären förvaras i Nordiska museets arkiv, många med påskrift på baksidan: ”Önskas åter”…

Tullberg prästson från Skåne

Porträttgalleriets skapare Hasse W Tullberg var prästson från Skåne och kom tidigt in bokbranschen. En moster till honom var gift med Lundaförläggaren C W K Gleerup. Han började i bokhandel som 16-åring och blev som 26-åring föreståndare för Sahlströms bokhandel i Linköping. Han flyttade till Stockholm, startade eget förlag och fick så småningom idén till porträttgalleriet, som dock gavs ut på annat förlag med Tullberg som huvudredaktör.

Ett tag gjorde han även film, bland annat den reklamfilm för varuhuset PUB där unga Greta Gustafsson, sedermera Garbo, gjorde sin debut.

Här finns förhållandevis många kvinnor, sida vid sida med männen. Det avspeglar kvinnans inträde på arbetsmarknaden sedan näringsfrihet införts på 1860-talet. De representeras framförallt av författarinnor och artister inom musik och teater, men även lärarinnor.

Skickade in eget underlag

De biografiska notiserna är korta. Födelseår plus viktiga stolpar i karriären anges utifrån det underlag som personerna skickat in. Precis som i dagens sociala medier avspeglar de hur personerna ville framställa sig själva.

– Om man som släktforskare söker personer som kan ha kvalat in i den här samlingen kan det vara intressant att se i formulären vilken bild man vill ge av sig själv, och vad som sedan har utelämnats i den tryckta versionen. Som fotoantikvarie tycker jag också det är roligt att ha bilderna i oförstört originalskick, säger Jonas Hedberg.

Ung Hugo Alfvén finns med

Sångerskan Anna Hjort framhåller till exempel i sitt formulär att hon turnerat med ”Johannes Elmblad o Emil Sjögren våren 93, samt här i Stockholm och Helsingfors samma år.” Elmblad var en stor operasångare och Wagnertolkare, Sjögren en av våra största tonsättare kring förra sekelskiftet. Men notisen i boken blir kort: ”F. i Stockholm 1866 4/1. Elev af Bax i Paris 91-92. Konsertsångerska o. sånglärarinna”.

Tonsättaren Hugo Alfvén var i början av sin karriär och titulerade sig själv ”violinist”. Han fick också en kort notis, men förklarade i svarsformuläret att han slutat i Hovkapellet ”för att obehindrat kunna egna mig åt violinspelning och komposition”.

Lärarinnan Adèle Lundberg i Skellefteå räknade upp alla skolor hon jobbat på och framhöll: ”Erhöll af Kungl Majt dispens att söka och innehava lärarinnebefattning vid Statens samskola inom Hernösands och Luleå stift den 32 december 1907”. Men notisen i porträttgalleriet ger inte denna upplysning, och det säger möjligen en del om lärarinnors villkor gentemot lärares.

Tullbergs uppföljare floppade

Sporrad av framgången försökte Tullberg 1919 ge ut en uppföljare, Svensk biografisk kalender i 30 band, där även till exempel lantmän och handlare skulle ges plats. Men den blev en flopp. Bara ett band, om Malmöhus län, gavs ut innan projektet lades ned. Endast ett fåtal svarade, Tullberg fick komplettera med uppgifter ur tryckta källor och ändå saknades flera hundra personer.

Däremot lyckades Skånetryckeriet, specialiserat på matriklar över bland annat landets hela lärarkår, lansera en serie med länsvisa porträttgallerier i 17 delar, som gavs ut 1930 till 1939.

Nu kom även lantmännen in i bilden, framförallt i verket Svenska gods och gårdar, utgivet 1935–47. Fast det är inte bönderna som avporträtteras, utan deras gårdar. Det blir en genre i sig med flera konkurrerande verk, som Sveriges bebyggelse 1944–66. Flygfotopionjären Oscar Bladh börjar avbilda dem från luften, bilder som såldes via firman Aero-Materiel som i stort sett hade monopol. Deras bilder sitter än idag inramade över finsoffan på mången gård.

Publicerad i Släkthistoria 6/2018