Storbrand på Riddarholmen i Stockholm år 1802. Cruuska palatset i lågor.

Branden i Cruuska palatset i Stockholm år 1802.

© Pehr Ulmgren/Uppsala Universitetsbibliotek

Stadsbränderna – ett ständigt gissel

I alla tider har stadsbränder varit ett svårt och återkommande gissel. Eftersom husen förr till stora delar byggdes i trä och stod tätt krävdes det bara lite slarv eller otur för att katastrofen skulle vara ett faktum och en hel stad brinna ner, med tusentals hemlösa som följd.

10 februari 2018 av Dick Harrison

Nästan alla som läser en stadshistorisk skildring eller går en guidad rundtur i en någorlunda gammal stad möter den – historien om stadsbränderna. 

Att leva i tätbebyggd ort före uppkomsten av det moderna brandförsvaret var likvärdigt med att ideligen riskera att mista samtliga ägodelar, och kanske livet, i lågorna. Bristen på teknik, kunskap och kapital gjorde det omöjligt för stadens myndigheter och invånare att värja sig mot eldens makt.

Det viktigaste skälet till att våra städer i äldre tid ofta hemsöktes av bränder var att husen byggdes i trä, stod tätt intill varandra och var beroende av eld för både värme och belysning. 

Några få minuters slarv vid brasan eller ugnen, liksom bristfällig sotning och tätning av skorstenar, kunde räcka för att flammorna skulle resa sig mot skyn. I de fall eldens spridning sammanföll med torka och kraftig vind kunde hela stadsbebyggelsen bli till aska. Till saken hör också att blixtnedslag ofta följdes av bränder innan man började bygga åskledare. 

Söderköping brann två gånger

Vi bör dessutom ha i minnet att brännandet av städer var ett självklart inslag i krig. Om danska eller ryska soldater lyckades erövra en svensk stad stod det dem fritt att bränna upp platsen efter vederbörlig plundring. Svenska trupper gjorde detsamma när de angrep grannländerna – och ibland, som i fallet med Söderköping, sina egna undersåtar.

FÅ SLÄKTHISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!

Söderköping grundades i början av 1200-talet och var fram till 1500-talet en av Sveriges främsta städer. Nästan alla hus var dock, liksom i övriga riket, byggda av trä, med förutsägbar brandrisk.

Staden eldhärjades flera gånger under 1300- och 1400-talen, men dessa bränder var intet mot vad som hände under nordiska sjuårskriget 1563–70, då Söderköping fick den tvivelaktiga äran av att vara enda stad som bränts ned av både svenska och danska armén på en och samma dag. 

Tavla från 1768 med brand­signaler för Stockholms stads­delar. De fyra sätten att varna för brand var genom flaggning, lanternor, klämtning med kyrkklockor och skott med kanon. 

© Stockholms stadsarkiv

Rantzau brände det som stod kvar

Den danske fältherren Daniel Rantzau har själv redogjort för händelsen i sin krigsdagbok. Enligt Rantzau hade invånarna i den östgötska staden gärna betalat honom 10 000 daler i brandskatt för att undslippa lågorna. Erik XIV:s svenska rytteri anade vad som var i görningen och var fast beslutet att stoppa transaktionen. 

Hellre en bränd stad än en stad vars rikedomar kom fienden till del. Alltså överföll de Söderköping den 3 december 1567, plundrade i flera timmar och satte staden i brand påföljande morgon.

När Rantzaus fotfolk senare på dagen nådde fram till Söderköping brann det fortfarande, men långt ifrån hela staden hade drabbats. De danska soldaterna kunde utan risk för sina liv roffa åt sig guldkedjor, silverserviser och alkoholhaltiga drycker. Framförallt hade spannmålsmagasinen vid vattnet undsluppit elden. 

Rantzau lät plundra magasinen på förnödenheter, varefter han raskt övergick till att fullborda svenskarnas dåd genom att bränna upp magasinen själv. ”Så förstördes staden Söderköping denna dag helt och hållet”, konstaterar han i dagboken.

Flera storbränder i Stockholm

Även om bristen på utgrävningar i de gamla stadskärnorna gör det svårt att få en god överblick över stora bränder i andra svenska medeltidsstäder har vi ingen orsak att betvivla att de ägde rum. 

Stockholm, som redan då var Sveriges största stad, drabbades 1297, 1330, 1344, 1407, 1411, 1419, 1445, 1458, 1495 och 1501. Stadsrådet sökte vid upprepade tillfällen tvinga folk att bygga hus i sten, och efter 1501 års brand var det till och med förbjudet att resa trähus innanför stadsmuren. Trots det hade staden länge mängder av träbyggnader, till exempel små bodar, och det var omöjligt att hejda nya eldsvådor.

År 1555 brann alla hus mellan Stora Gråmunkegränd och Kornhamnstorg. År 1625 förstördes en femtedel av Stockholm i en tre dagar lång brand och 1642 förstördes 247 gårdar i den del av huvudstaden som idag kallas Östermalm. Däremot kom själva Stockholm lindrigt undan i stadens mest berömda brand, år 1697, som begränsades till kungliga slottet Tre Kronor.

Branden i Sundsvall 1888 ödelade nästan hela staden.

© IBL Bildbyrå

Största branden i Sundsvall 1888

Den största kända stadsbranden i Sveriges historia, tillika den som följdes av mest ryktbar återuppbyggnad, är Sundsvalls brand den 25 juni 1888. Troligen började branden när en gnista från en ångslup på Selångersån blåste upp på land. 

Sommaren var torr och blåsig, vilket underlättade eldens framfart. Det torra gräset och träet i husen fattade eld. Nio timmar senare var Sundsvall en ruinstad och omkring 9000 människor saknade bostad.

Sundsvall var emellertid en för sin tid påfallande rik ort, med förmögna träpatroner som gärna satsade betydande summor på nya hus – mycket ståtligare än de som brunnit upp. Resultatet är en av Skandinaviens pampigaste stadskärnor, Stenstaden, som idag utgör Sundsvalls centrum.

1800-talet framhålls ofta som en kulmen i stadsbrändernas historia, men det är en sanning med modifikation. Som ovan framgått duggade bränderna tätt även tidigare. Att ovanligt många stadsbränder förknippas med just 1800-talet beror inte minst på att det var då de sista verkligt stora eldhärjningarna ägde rum, varför de har fastnat i folkminnet bättre än de föregående. 

Dessutom hade folkökningen gjort att 1800-talets städer var större än tidigare seklers, med mer förödelse som följd. Lägg därtill att tidningspressen blomstrade och att en stadsbrand blev en stor nyhet.

Umeå brann samma dag som Sundsvall

Sundsvallsbranden fastnade i folkminnet på ett helt annat sätt än alla tidigare Norrlandsbränder. Den enda konkurrenten är Umeå stadsbrand, som ägde rum exakt samma dag.

När en umebo idag talar om stadsbranden syftar hon nästan alltid på 1888 års händelser, men faktum är att Umeå hade eldhärjats upprepade gånger dessförinnan, bland annat under stora nordiska kriget 1700–21, då ryssarna brände ned staden. Även under 1800-talet hade staden brunnit rejält, i synnerhet 1848 och 1887, då kyrkan brann. 

Skälet till den stora branden 1888 var, liksom i Sundsvall, den ovanligt intensiva sommartorkan, som blev livsfarlig när den kombinerades med kraftiga vindar. Ungefär samtidigt som elden började sprida sig i Sundsvall tog den fart även i Umeå, närmare bestämt i ett vindsutrymme i ett bryggeri vid älven.

Sveriges första brandbil, från det tyska företaget Braun, hamnade hos Eskilstuna brandkår. Foto från Fristadstorget 1902.

© Eskilstuna museum

Umeå blev björkarnas stad

Eftersom stadsborna var vana vid eldsvådor fanns det snart män på plats med brandsprutor, men brinnande takspån spreds hastigt till granntomterna. Inom kort stod magasinen vid älvkajen i lågor. Därmed var brandsprutornas vattentillförsel avskuren och brandmanskapet riskerade att fångas mellan eldarna. 

Alltså flydde de och sökte rädda vad som räddas kunde. Inte förrän vid åttatiden på kvällen hejdades branden. Av Umeås 3 000 invånare hade då 2 500 blivit hemlösa.

Den enda ljuspunkten i Umeå var att ingen omkommit. Eftersom branden ägde rum på ljusan dag och genast upptäcktes hade alla hunnit sätta sig i säkerhet. Liksom i Sundsvall kom återuppbyggnadsarbetet att sätta en bestående prägel på staden. 

Man anlade breda gator som kantades av björkar, ett träd som hade visat sig kunna stå emot eld förhållandevis bra. Under de decennier som följde blev Umeå följaktligen känd som ”björkarnas stad”.

"Biskopen svor och släckte"

Många av 1800-talets stadsbränder förknippades med modiga insatser som blev föremål för mustiga historier och anekdoter. Ett känt exempel är branden i Karlstad den 2 juni 1865, då biskop Anton Niklas Sundberg, sedermera ärkebiskop och beryktad för sitt grova språk, ska ha gjort betydande insatser. 

Senare konstaterades det att ”borgmästaren grät och bad, men biskopen svor och släckte”. Inte för att svordomarna hjälpte: förutom biskopsgården, domkyrkan, gamla gymnasiet och ett fåtal andra hus blev hela Karlstad lågornas rov.

När Eldkvarn brann

Andra inslag i brandhistorien som slog rot i den kollektiva hågkomsten var eldhärjningen av välkända byggnader. Den enskilda brand i Stockholm som fastnade starkast i stadsbornas minne var således en händelse den 31 oktober 1878. 

Den ångdrivna kvarnen Eldkvarn på östra Kungsholmen, där Stockholms stadshus ligger idag, började brinna när en gaslampa föll ned och antände mjöldammet. Eldsvådan gav upphov till uttrycket ”inte sen Eldkvarn brann”, vilket kan översättas med ”för mycket länge sedan”.

Publicerad i Släkthistoria 7/2017

Läs också

Kanske är du intresserad av...