89 svenskar mötte döden i ishavet

Ungefär 10 000 svenskar emigrerade till Nordamerika 1912. Det var långt färre än under den amerikanska högkonjunkturen knappt tjugo år tidigare. Trafiken över Atlanten hade utvecklats enormt sedan de första européerna började utvandra i mitten av 1800-talet. Medan de första utvandrarna följde med enkla segelfartyg på väg till USA, bokade 1900-talets emigranter in sig på något av alla de moderna ångfartygen.

Titanic var ett flytande klassamhälle. Förstaklasspassagerarna levde lyxliv medan människorna i andra klass hade det enklare. Längst ner, både vad gäller standard och läge i fartyget, fanns tredje klass och till den hörde de flesta emigranterna.

Att Sverige vid den här tiden var ett av Europas fattigaste länder avspeglades i hur svenskarna fördelades mellan de olika klasserna. Av de 123 svenskarna ombord hade 113 tredjeklassbiljett, 6 reste i andra klass medan endast 4 svenskar hade råd med förstaklassbiljetter.

Världens lyxigaste fartyg

Titanic beskrevs inför sin jungfruresa 1912 som världens lyxigaste fartyg, men egentligen var hon nästan identisk med Vita Stjärnlinjens Olympic som hade byggts i dockan bredvid på varvet Harland & Wolff i Belfast. Olympic sjösattes dock redan 1910 och några erfarenheter från hennes första år i trafik ledde till att förbättringar infördes på Titanic innan hon tog ombord sina första passagerare i april 1912.

Av de 123 svenskarna ombord var flera svensk- amerikaner. De hade under kortare eller längre tid levt i USA och reste nu med Titanic för att återvända hem efter ett besök i "det gamla landet". En av dessa, den 42-årige Erik Lind, reste i första klass under pseudonymen Lingrey. Anledningen till att han hade köpt biljett under falskt namn var att han inte ville bli upptäckt av sin före detta hustru som bodde i New York.

Lind hade gått till sjöss i unga år och något senare hamnat i amerikanska flottan. Där utmärkte han sig under spansk-amerikanska kriget 1898 och avancerade till kommendörkapten. Senare övergick han till affärer och delvis tack vare sina militära meriter fick han så gott som monopol på kolleveranserna till USA:s flotta.

Lyckade affärer

Han gifte sig i New York, men äktenskapet blev olyckligt och Lind bestämde sig för att resa hem och köpa tillbaka godset Jordanstorp i Sörmland som hans pappa hade förlorat i kortspel. När godset åter var i familjens ägo lät han renovera det och köpte in hästar. Investeringarna tärde på de ekonomiska resurserna och när de nya affärer han engagerade sig i misslyckades blev han skyldig en ockrare stora pengar. Linds mål med Titanic-resan var att återvända till USA för att bygga en ny förmögenhet i ett land där han tidigare hade gjort lyckade affärer.

Under vistelsen i Sverige hade Erik Lind gift sig med Elsa Teresia Karsten, som hade en son sedan ett tidigare äktenskap. Först planerade familjen att emigrera tillsammans, men sedan bestämde Lind att det var bäst att han reste i förväg för att komma igång med sina affärer.

I andra klass fanns syskonen Bryhl från Skara – Dagmar och Kurt. De reste tillsammans med Dagmars fästman Ingvar Enander. Alla tre var i tjugoårsåldern. Bryhls skulle besöka farbrodern Oskar Lustig som var bosatt i Rockford, Illinois. Till skillnad från systern och hennes fästman hade Kurt för avsikt att emigrera och hade tagit ut flyttbetyg från hemförsamlingen i Skara.

Beslag och åtal

Bland de många svenskarna och svensk-amerikanerna i tredje klass fanns Gunnar Tenglin, som senare har återberättat sin resa i flera intervjuer. Här fanns också hans reskamrat August Wennerström, som hade lämnat Sverige eftersom han där hade blivit ökänd som "Gula faran". Öknamnet kom från en tidskrift som han hade varit med om att ge ut 1905. I den kallades Oscar II för "Tjufvarnas kung", vilket ledde till beslag och åtal.

Wennerström, som före avresan hette Andersson, blev inte åtalad, men var känd som en agitator bland ungsocialisterna. Troligen tyckte han att myndigheternas intresse för hans aktivism började bli besvärande, eftersom han valde att resa utan flytt-betyg och under falskt namn från Köpenhamn.

En tredjeklasspassagerare med en helt annan bakgrund var den 32-årige missionären Edvin Lundström. Han hade emigrerat till USA redan år 1900 och därifrån fortsatt till Kina, där han arbetade för en missionsorganisation under åren 1905–11. Efter en tid i Sverige var han nu på väg till Los Angeles tillsammans med sin fästmö Elida Olsson. Den språkbegåvade och erfarne Lundström blev ombord på Titanic ett slags informell ledare för ett tiotal svenska emigranter.

Flera barnfamiljer

I tredje klass fanns också flera barnfamiljer. En av dem bestod av Carl och Selma Asplund och deras barn: Filip, 13, Clarence, 9, Edgar och Lillian, 5, samt Felix, 3 år. De båda föräldrarna hade bott länge i USA och gift sig där 1906. Då hade de redan de båda pojkarna Filip och Clarence.

Något senare återvände de till Sverige och bosatte sig i Alseda by i Jönköpings län. Där föddes minstingen Felix 1909. Äldste sonen Filip verkar dock aldrig ha funnit sig tillrätta i föräldrarnas hemland och lyckades till slut övertala hela familjen att emigrera en andra gång. Asplunds tog vägen över Köpenhamn och England innan de steg på Titanic i Southampton.

Natten mellan den 14 och 15 april 1912 kom så katastrofen som skulle göra Titanic historisk. Strax före midnatt meddelade utkiken Frederick Fleet att han hade siktat is förut. Förste styrman William Murdoch förde omedelbart maskintelegrafen till stoppläge, sedan till full fart back och gav rorsmannen order om dikt styrbord. Hans order kom dock för sent och fartyget kunde inte gira undan isbergets utskjutande delar under vattenytan.

Vattnet forsade in

Titanics höga fart pressade skrovet in mot ismassorna och genast slogs hål upp i flera plåtar så att vattnet började forsa in. På kort tid vattenfylldes fartygets fem främsta avdelningar. Titanic var konstruerad för att hålla sig flytande med tre till fyra avdelningar vattenfyllda, men nu när havet dånade in genom nästan en tredjedel av dess skrov var hon dömd till undergång.

En av dem som reagerade på kollisionen var 29-åriga Alma Pålsson. Hon reste ensam med sina fyra minderåriga barn eftersom hennes man Nils hade flyttat i förväg två år tidigare. Sedan hon hade väckts av smällen satte hon igång med att klä på alla barnen innan hon började försöka ta sig upp på däck.

Även Selma Asplund vaknade av smällen och väckte sin man Carl som klädde på sig och rusade upp på däck. Där fick han motstridiga besked. Man hade krockat med ett isberg, men situationen var inte farlig, fick han höra.

Väckte barnen

När han kom ner till sin fru var han dock mycket orolig: "Där uppe springa alla människor och se ut som om de inte visste, hvad de skulle taga sig till. Så att jag tror att det är allvarligt nog.” Selma väckte barnen och började klä på dem medan Carl letade fram livbälten till familjen. En stund efter att de alla hade fått på sig dem hörde de märkliga kontraorder från besättningsmän som gick omkring och sa till passagerare att de kunde ta av sig livbältena, eftersom fartyget snart skulle fortsätta sin färd.

En timme efter kollisionen var beskeden fortfarande motstridiga. Från vissa platser i fartyget beordrades tredjeklasspassagerarna att ta sig upp på däck, medan de stoppades av stängsel och vakter på andra ställen. På några håll började man samtidigt förbereda livbåtarna för att firas ner. Besättningsmännen var dock inte säkra på att de block och taljor som livbåtarna firades ned i skulle klara tyngden om de fylldes till sista plats. Därför satt endast tolv personer i den första båten som sänktes ned.

Vid det här laget var de flesta första- och andraklasspassagerare på däck, men långt ifrån alla hade förstått nödvändigheten av att försöka få plats i en livbåt. Dessutom tillämpade besättningen, åtminstone på fartygets ena sida, strikt principen att kvinnor och barn skulle ha företräde till livbåtarna. När ordern "kvinnor och barn till båtdäcket” nådde ner till tredje klass innebar det att personalen försökte separera familjer eftersom män och äldre söner inte fick gå upp till livbåtarna. Oron ökade då än mer.

Tvingades lämna sin man

Andraklasspassagerarna hade alla fått komma upp på däck, men när syskonen Kurt och Dagmar Bryhl samt hennes fästman Ingvar Enander nådde fram till en livbåt fick endast hon stiga i den, trots att där fanns gott om plats. Brodern och fästmannen gick då över till andra sidan, där de hade hört att befälhavaren, styrmannen Murdoch, tillät även män att gå ombord om det fanns plats över i livbåtarna.

Av passagerarna i tredje klass lyckades en del ta sig ombord på någon av de fyra uppfällbara så kallade Engelhartbåtarna som fanns akterut. Några kom också med i andra livbåtar som fanns längst bak på fartyget. En stor del av tredje klass låg längst ner i fartygets akter och det dröjde länge innan många av dem som befann sig där släpptes upp på däck.

Olga Lundin hade tidigare under resan flyttat upp från tredje till andra klass eftersom hon var så sjösjuk. Under olycksnatten lyckades hon återförenas med sin fästman Nils Johansson som reste i tredje klass, men vid livbåtarna hölls han tillbaka medan hon firades ner i en livbåt trots att hon protesterade högljutt.

Många barnfamiljer splittrades innan de kom upp på däck eller vid livbåtarna. När Alma Pålsson hade fått med sig alla sina små barn välklädda upp på däck fanns inga livbåtar kvar där.

"Plötsligt så rycktes Lillian från mig"

Familjen Asplund hittade fram till de hopfällbara båtarna i aktern och Selma berättade senare vad som hände:

"Hittills hade min man och jag och alla fem barnen stått slutna tätt tillsammans, beredda att dö med hvarandra, men plötsligt så rycktes Lillian från mig och kastades ned i en båt. I nästa ögonblick ryckte man också Felix ur mina armar och kastade honom efter i båten. Jag vet ännu ej om det var min man som tog gossen ifrån mig och lämnade till officeren, eller om han själv kastade honom i båten. Jag vände mig till min man och tilltalade honom med ›Hvarför gjorde du så, hvarför fingo vi inte vara tillsammans till slutet?› Han sköt mig emellertid fram emot båten och ville ha mig med där.”

Selma hörde någon ropa från livbåten: "Bring the children's mother down!” varpå några besättningsmän lyfte upp och kastade i henne. Det sista hon såg av sin man var hur han sprang iväg med de andra barnen i jakt på en annan livbåtsplats.

Förstaklasspassagerarna hade fått komma upp på däck, men även bland dem fick männen låta damerna gå före till livbåtarna. Erik Lind stod kvar på A-däck tillsammans med Mauritz Håkan Björnström-Steffansson, en annan svensk i första klass, när fartyget började sjunka. Steffansson såg då en av de hopfällbara båtarna glida förbi nedanför fartyget och de båda beslöt sig för att hoppa. Steffansson landade i båten, men Lind försvann i havet.

Missionären Edvin Lundström hoppade också i vattnet och lyckades ta sig ombord i en livbåt. Han hävdade senare att han hade placerat sin fästmö Elida Olsson och flera andra personer, som ingick i den grupp han ledde, i en livbåt som sedan hade kantrat. Det finns dock inga rapporter om att någon av livbåtarna kantrade. Lundströms fästmö kom aldrig fram till USA.

August Wennerström mötte Alma Pålsson och hennes fyra små barn på däck strax före klockan två när inga livbåtar fanns kvar och fartyget höll på att sjunka. Han försökte hjälpa henne genom att hålla ett av barnen, men just då gjorde Titanic en överhalning och alla som stod där tillsammans kastades i vattnet. När Wennerström kom upp till ytan hade han tappat barnet han höll och han såg inte till dess mor eller något av de andra barnen.

Tvingades släppa taget

Wennerström och flera andra lyckades simma fram till en vattenfylld livbåt som de klamrade sig fast vid. Han tog sig upp i den och försökte hjälpa en svensk kvinna att ta sig ombord, men orkade inte dra upp henne, trots flera försök. Efter en halvtimme blev han tvungen att släppa taget och då sjönk hon direkt.

I och kring livbåtarna kämpade hundratals människor för sina liv. Ännu fler hade följt Titanic i djupet när hon sjönk klockan 02.20 Först vid fyratiden på morgonen kom det första fartyget som hade larmats via Titanics telegrafister fram till platsen. Besättningen på RMS Carpathia ägnade de närmaste fem timmarna åt att rädda överlevande från livbåtarna. Vid niotiden anlände ett nytt fartyg som övertog sökandet medan Carpathia fortsatte mot New York.

Även bland överlevarna upprätthölls klasskillnaderna. På Carpathia placerades tredjeklasspassagerare från Titanic i ett lastrum. Men många bland besättningen och passagerarna på räddningsbåten gjorde vad de kunde för att hjälpa dem som hade räddats ur livbåtarna. Bland annat syddes kläder av filtar till frysande överlevande.

På kvällen den 18 april, när Carpathia lade till på Manhattan, hade nyheten om Titanics undergång spridits över världen och över 40 000 människor hade samlats för att ta emot räddningsbåten. Nordiska passagerare togs om hand av bland annat Frälsningsarmén och Svenska lutherska emigranthemmet.

Vita stjärnlinjen delade ut tågbiljetter till de överlevande passagerare som skulle resa vidare från New York. Men några av dem, bland andra Dagmar Bryhl, som mist både sin bror och sin fästman, ville istället återvända till Sverige och fick nya båtbiljetter. Bland de totalt 710 passagerarna som räddades från Titanic fanns 34 svenskar eller svenskamerikaner. De flesta av dem kom att stanna i USA. Olga Lundin, som mist sin fästman, arbetade som kokerska i flera år innan hon flyttade tillbaka till Sverige i mitten av 1960-talet. Missionären Edvin Lundström ägnade resten av sitt liv åt kroppsarbete. Han dog 1954 i Los Angeles.

August Wennerström reste vidare till Chicago där han träffade en svenskamerikansk kvinna. De bosatte sig i Indiana där Wennerström blev trädgårdsmästare. Tillsammans fick de sju barn.

Selma Asplund, som hade kastats i en livbåt tillsammans med sina två yngsta barn, överlevde medan resten av familjen försvann i djupet. Eftersom maken hade haft alla handlingar och hela familjens reskassa på sig hade Selma ingenting att börja sitt nya amerikanska liv med. När de anlände till Worcester i Massachusetts, som var familjens resmål, möttes de av den svenskamerikanske pastorn John Ekström som tackade Gud för att åtminstone Selma, Lillian och Felix hade överlevt.

– Jag tror nog inte jag kan tacka Gud för det. Jag hade hellre velat vara där de andra äro, svarade den av sorg nedbrutna Selma.

Publicerad i Släkthistoria 3/2021