Personal och barn på ett barnhem för flickor i Malmö 1903.

© Malmö museer

Oäkta barn: Födda utanför äktenskapet

För bara ett par generationer sedan spelade det stor roll om ett barn var fött inom eller utom äktenskapet. Detta var lika avgörande för människors livschanser som klass eller kön. Dödligheten var hög – inte minst för dem som hamnade på fosterhem.

7 juli 2018 av Johanna Sköld

År 1926 födde Astrid Ericsson från Vimmerby en son utom äktenskapet. En månad före nedkomsten tog hon in på ett privat förlossningshem utanför Jönköping, men reste snart vidare till Köpenhamn. Astrid valde att föda sin son på Rigshospitalet eftersom man där varken behövde uppge sitt eget eller faderns namn. 

Efteråt placerades pojken i ett fosterhem i den danska huvudstaden. Där bodde han ett par år innan Astrid, då gift Lindgren, hämtade hem honom till Stockholm. Smärtan över separationen bar författaren med sig hela livet – den blev ingredienser i böcker som Mio min Mio och Rasmus på luffen.

I biografin över Astrid Lindgrens liv, Denna dagen, ett liv, beskriver författaren Jens Andersen hur den nittonåriga Astrid Ericsson genom sitt förhållande med chefredaktören Reinhold Blomberg drogs in i ett skilsmässodrama. 

När Blombergs hustru Olivia insåg att maken gjort en ung journalistelev med barn stämde hon honom för horsbrott, det vill säga otrohet. Horsbrott, som avkriminaliserades först 1937, utgjorde skälig grund för omedelbar skilsmässa och skadeståndsyrkanden. 

Skam drabbade utomäktenskapliga barn

Om Olivia Blomberg hade kunnat bevisa sin makes otrohet genom att han blivit registrerad i kyrkböckerna som far till ett utomäktenskapligt barn, kunde hon tilldömts på ett ansenligt skadestånd. Det var därför den gravida Astrid måste resa till Köpenhamn för att föda. Men svaret på varför sonen lämnades till ett fosterhem måste sökas i den strukturella utsatthet som drabbade många ogifta mödrar och deras barn.

Astrid Lindgren var bara en av många kvinnor som vid den här tiden tvingades lämna bort sitt utomäktenskapliga barn. Skam, fattigdom och den omöjliga ekvationen att ensam försörja ett barn låg oftast bakom. Samhället erbjöd ingen barnomsorg och fäderna kunde relativt enkelt komma undan försörjningsansvaret. 

Astrid Lindgren tvingades lämna bort sin utomäktenskapliga son.

Upplysning om preventivmedel förbjudet

Dessutom finns det mycket som talar för att många utomäktenskapliga barn var oönskade – en konsekvens av begränsad tillgång till och kunskap om preventivmetoder. När Astrid blev med barn var det förbjudet enligt lag att sprida reklam och upplysning om preventivmedel. Lagen tillkom 1910 efter att socialisten Hinke Bergegren hållit föredrag och publicerat broschyrer om preventionsmetoder. Lagen upphävdes först 1938.

När Astrid Lindgrens son kom till världen föddes mellan femton och sexton procent av svenska barn utom äktenskapet. Det var det högsta antalet sedan statistik började föras i mitten av 1700-talet. Andelen hade ökat under hela 1800-talet, med en betydande stegring under det nya seklets första decennier. 

Men variationerna inom landet var stora. Områden med många utomäktenskapliga barn karaktäriserades av större jordbruk med många anställda och obesuttna och av bygder med tillfälligt anställd arbetskraft. Men också av städer med ett stort antal nyinflyttade unga. 

Fler utomäktenskapliga barn i Norrland

I Vimmerby, som Astrid Lindgren kom ifrån, föddes få barn utanför äktenskapet. Den starka religiositeten i Småland var troligen en förklaring, en annan var de många små jordbrukshushållen som gjorde den sociala kontrollen stark.

Annorlunda var det i södra och centrala Norrland. Där föddes ett stort antal barn utom äktenskapet i slutet av 1920-talet, förmodligen på grund av skogsindustrins expansion och järnvägens utbyggnad. Många arbetare flyttade till Norrland, gamla traditioner luckrades upp och banade väg för nya familjebildningar. 

Industrialiseringen skapade möjligheter för människor att leva ihop utan att vara gifta eftersom de inte längre behövde bo i sin arbetsgivares hushåll, som jordbrukets drängar och pigor ofta gjort. 

Trolovningsbarn och Stockholmsäktenskap

Man måste dock komma ihåg att en del av de ”oäkta” barnen i själva verket var föräktenskapliga – deras föräldrar gifte sig så småningom. Barnen, som kallades trolovningsbarn, behövde inte vara oönskade. Juridiskt hade de samma status som inomäktenskapliga barn – de hade arvsrätt efter både sin mor och far. Det fick de utomäktenskapliga barnen först 1970.

Också i Stockholm var samboende mellan ogifta personer vanligt – det fick till och med ett särskilt namn: Stockholmsäktenskap. Vid 1800-talets mitt föddes mellan fyrtio och femtio procent av Stockholmsbarnen utom äktenskapet, vilket var en exceptionellt hög siffra i jämförelse med landet i övrigt. 

Pojkar på Frimurarebarnhusets gård. Kristineberg, Stockholm, 1903.

© Stockholms stadsmuseum

Gifta kvinnor myndiga först 1921

Förhållandet har förklarats med att staden befolkades av många nyinflyttade unga som befann sig långt borta från släktens sociala kontroll. Dessutom verkar arbetarkvinnor i Stockholm ha valt bort giftermål eftersom de då automatiskt blev omyndiga.

Ogifta kvinnor myndigförklarades 1863 medan gifta kvinnor förblev omyndiga till 1921. Som gifta var de förbjudna att ingå avtal eller själv bestämma över sina inkomster. I en stad där kvinnor hade möjlighet till egen försörjning blev helt enkelt incitamenten för giftermål små.

Stå på horpall i kyrkan

Det horsbrott som Reinhold Blomberg stämdes för 1926 hade sina rötter i 1600- och 1700-talens stränga sexuallagstiftning. Då kunde män och kvinnor som hade haft sex utom äktenskapet dömas till böter och i värsta fall till döden. 

Men de världsliga straffen var bara ena sidan av saken. Den anklagade uteslöts även från nattvarden och tvingades under gudstjänsten att stå på en så kallad horpall där hon eller han skulle erkänna sina synder och be Gud om förlåtelse. Sådana straff medförde naturligtvis att kvinnor försökte hemlighålla och undanskaffa det yttersta beviset på att de hade haft sex utom äktenskapet.

Brottskategorin barnamord (som endast gällde barn utanför äktenskapet) blev i sin tur en av de vanligaste anledningarna till att kvinnor dömdes till döden under 1700-talet. Enligt en förordning som Karl X Gustaf utfärdade 1655 kunde ogifta kvinnor dömas på blotta misstanken. Inte sällan vittnade personer från det egna hushållet eller lokalsamhället mot den anklagade.

Gustav III:s barnamordsplakat

Gustav III, inspirerad av upplysningsidéer från kontinenten, lyckades år 1778 övertyga riksdagen om att färre fördömanden och en förbättrad situation för ogifta mödrar förmodligen skulle minska barnamorden. 

Gustav III:s så kallade barnamordsplakat föreskrev bland annat tystnadsplikt för barnmorskor, att husbondfolk skulle hjälpa en ogift kvinna att hemlighålla en graviditet, att präster inte fick neka ogift mor nattvard och att tillmälen riktade mot den ogifta modern var olagliga. 

Med stöd av barnamordsplakatet blev det möjligt för en ogift kvinna att föda sitt utomäktenskapliga barn på okänd ort där hon varken behövde uppge sitt eller faderns namn i kyrkoboken, vilket gav upphov till uttrycket ”fader och moder okänd”. Detta begrepp levde kvar till 1917 då anonymitetsrätten avskaffades.

Anonyma fädrar slapp betala underhåll

Det ligger nära till hands att tro att barnamordsplakatet innebar en ökad trygghet för ogifta mödrar och deras barn, men för många kom det faktiskt att bli precis tvärtom. Då lagen innebar att också fäderna kunde förbli anonyma, slapp många att betala underhåll, något som tidigare varit brukligt. 

Allt fler mödrar lämnades nu ensamma med försörjningsansvaret. Konsekvensen av detta blev ett ökat antal fosterbarn och barnhemsbarn. 

Endast 38 procent av de utomäktenskapliga olegaliserade barn som föddes 1889 bodde med en förälder, oftast modern, när de var sex månader gamla. 19 procent bodde i fosterhem, på barnhem, eller var omhändertagna av fattigvården. För drygt 42 procent var ödena okända, men ett rimligt antagande är att de var fosterhemsplacerade hos främlingar.

Ammade in barnet på barnhus 

I spåren av barnamordsplakatet grundades flera barnhus i landets större städer. Tanken var att mödrar anonymt skulle kunna lämna in barnen på dessa institutioner. Men då inlösningsavgifterna var höga var det bara ett fåtal mödrar, kanske med bistånd av välbeställda barnafäder, som kunde utnyttja anonymitetsrätten på detta sätt. 

På Allmänna barnhuset i Stockholm kostade det år 1904 sexhundra kronor att lämna in ett barn anonymt. Det motsvarade två årslöner för en piga. Fattiga mödrar kunde istället ”amma in” sina barn. Inlösningsavgiften betalades med bröstmjölk och omvårdnadsarbete under åtta månader då modern ammade sitt och kanske fler barn.

För många kvinnor var inte detta ett alternativ. Istället anlitade de fosterhem åt sina barn – en lösning som i relation till de låga kvinnolönerna också den var mycket kostsam. Men man kunde i alla fall få betala månadsvis, något som inte gick på barnhusen. 

På Grubbens – Stockholms stads norra frivilliga arbets- och försörjnings­inrättning på Kungsholmen i Stockholm – inackorderades barn i väntan på fosterhemsplacering ute i landet. Foto från omkring 1915 på barn och personal uppställda utanför barn­asylen på gården.

© Stockholms stadsmuseum


Den förtvivlade kampen för att få ekonomin att gå ihop märks inte minst i detta brev, daterat 1912, från en mamma till sin tvååriga dotters fostermor:

”Snälla Fru Berg, jag har ej skickat pengarna ännu, fru Berg tror nog att jag är tokig. Jag är så gräsligt ledsen så jag vet ej vad jag skall göra, för Fru Berg, jag kan ej sova natt efter dag, jag har nu sökt plats men ej fått någon ännu men har blivit lovad [...] det är något förskräckligt att Fru Berg få lida så mycket för mig men snälla snälla Fru Berg ha hjärta med mig [...] jag skickar 15 kronor i taget och det vet Fru Berg hur punktligt jag har betalt när jag hade plats [...] det är ett syrligt straff att hava ett barn att sörja för.”

Kritiserad fosterbarnsindustri

Mot slutet av 1800-talet omtalades dessa privata fosterhemslösningar som en "fosterbarnsindustri” där fattiga fostermödrar beskylldes för att tjäna pengar på de ogifta mödrarnas utsatthet, vilket i sin tur fick ödesdigra konsekvenser för barnen. Inte minst beskrevs dödligheten som upprörande. 

Fosterbarn under ett år hade nära tre gånger så hög dödlighet som andra spädbarn, visade en statlig utredning. Och skillnader mellan stad och land var stora – i städerna dog 44 procent av de små fosterbarnen innan de hade hunnit fylla ett år jämfört med 18 procent på landsbygden.

Änglamakerskan Alva Nordberg

I de mest extrema fallen talades det om ”änglamakeri”, det vill säga medveten vanvård som orsakade barnens död. Dödligheten berodde egentligen mer på fattigdom, bristande hygien, kost och dåliga bostadsförhållanden, än på avsiktlig misskötsel. 

Men de fall av änglamakeri som trots allt uppdagades slogs upp stort i tidningarna. Rättegången mot Alva Nordberg som 1905 åtalades för fyra mord och tre mordförsök på fosterbarn tog formen av en deckarföljetong. Svenska Dagbladet skickade en reporter till torpet på Gräddö i Roslagen där Alva hade bott med sina två barn, svärfar och ett antal fosterbarn.

Allmänna barnhuset på Tullgatan i Stockholm år 1928. Barnhuset grundades redan 1633.

© Stockholms stadsmuseum

Sju av sjutton barn dog 

I intervjuer med ortsbefolkningen framkom att det ena barnet efter det andra hade anlänt till den lilla stugan, och att de snart därpå hade avlidit eller försvunnit. ”Några personer uppgifva sig ha förmärkt en olidlig stank i ladugården…”, skrev reportern i Svenska Dagbladet den 26 juli 1905. Det spekulerades i om Alva hade gömt undan barnlik för att kunna begrava flera kroppar på samma gång, och kring huruvida hon hade smugglat barnlik från ön.

Polisutredningen visade att Alva Nordberg på knappt tre år hade tagit emot 17 fosterbarn varav sju hade dött. Barnen, som var födda utom äktenskap, hade förmedlats via annonser. Många var nyfödda, endast ett barn var över året när det kom till henne. 

Rättegången rullade upp en tragisk historia som visade hur fosterbarn blivit en ekonomisk lösning för en fattig och desperat familj. Summorna som mödrarna betalade räddade familjen Nordberg för stunden, men de räckte inte för att klä och föda fosterbarnen tills de var femton år. Det ledde till ”En ohygglig fosterbarnsindustri”, enligt Svenska Dagbladet. Alva dömdes för misshandel till två och ett halvt års straffarbete.

Ny lag om fosterbarn uddlös

På hundra år hade debatten om de utomäktenskapliga barnens utsatthet rört sig från mödrarnas barnamord till fostermödrarnas änglamakeri och fosterbarnsindustri. Det ledde till instiftandet av 1902 års Lag om fosterbarns vård. Lagen föreskrev anmälningsplikt för alla som tog betalt för att vårda fosterbarn under sju år såvida de inte var far- eller morföräldrar, styvföräldrar eller laga förmyndare. 

Tanken var att de kommunala myndigheterna skulle kontrollera hur fosterbarnen sköttes. Men som fallet med Alva Nordberg visar, var lagen uddlös eftersom den byggde på att fosterföräldrarna själva anmälde att de hade fosterbarn. Och den angrep inte roten till problemet – det som kring förra sekelskiftet benämndes som ”försumliga försörjare”.

Barnavårdsmän från 1917

År 1917, 140 år efter barnamordsplakatets inrättande, avskaffades anonymitetsrätten. Orsaken var att fädernas ringa bidrag till de oäkta barnens försörjning belastade kommunernas fattigvård. När mödrarna inte förmådde att försörja sina barn trädde fattigvården in. 

1917 års Lag om barn utom äktenskap gjorde klart att barnet hade rätt både till en far och en mor, samt till underhåll från båda. För att implementera detta inrättades så kallade barnavårdsmän för varje utomäktenskapligt barn.

Barnhem annonserade ofta i tidningen, liksom mödrar som sökte hem åt sina barn. Tidningsklipp från Husmodern 1933.

Ogifta föräldrar övervakades av staten

Barnavårdsmännens uppdrag var att fastställa faderskap och driva in underhåll från fäderna och att stödja de ogifta mödrarna i deras moderskap. Ibland fick detta stöd karaktär av kontroll av mödrarna och barnen. Barnavårdsmän gjorde hembesök och kontrollerade hur barnen sköttes, på ett sätt som föräldrar till inomäktenskapliga barn inte råkade ut för.

Under större delen av 1900-talet fick ogifta föräldrar finna sig i att deras föräldraskap övervakades av staten på detta sätt. Behovet av att hemlighålla moderns och faderns identitet försvann inte för att anonymitetsrätten avskaffades. Det är Astrid Lindgrens historia ett utmärkt exempel på. 

Privata förlossningshem uppstod

Under 1920-talet uppstod många små privata förlossnings- och spädbarnshem som erbjöd gravida kvinnor inackordering när graviditeten inte längre gick att dölja. Här ombesörjdes även själva förlossningen och ordnandet av fosterhem åt barnet.

Visserligen skulle både moderns och faderns namn uppges i samband med kyrkobokföringen av barnet, men i och med att föräldrarna var skrivna på annan ort, kunde modern resa hem efter förlossningen utan att barnet blev känt i hennes hemkommun.

År 1928 började Hagbard Isberg, kyrkoherde i Malmö, att på socialministerns uppdrag inspektera dessa förlossnings- och spädbarnshem. Han besökte bland annat det förlossningshem utanför Jönköping som Astrid Lindgren hade tagit in på hösten 1926. 

Han konstaterade att det var “ett privat affärsföretag, som i ekonomiskt vinstsyfte begagnar sig av här ifrågavarande mödrar och deras barn.” På detta vis beskrev Isberg de flesta av de förlossningshem han besökte – han menade att hemmen exploaterade ogifta mödrar och deras barn.

Barnen utplacerades direkt

På hemmet utanför Jönköping stannade mödrarna mellan två och sju månader. Förutom månadskostnaden på mellan 50 och 100 kronor, fick de betala extra för att låta barnen stanna några dagar efter födseln och för anskaffande av fosterhem. 

Frånvaron av amning och det faktum att barnen lämnades bort bara några dagar efter födseln väckte Isbergs indignation. Genom en enkät skickad till ett fyrtiotal mödrar som bott på hemmet fick han veta: ”Fru Sw. ville icke ha några barn på förlossningshemmet. Hon sade mig, att det var bäst att genast resa med barnet. Det togs ut ur mitt rum omedelbart efter förlossningen.”

På 1930-talet genomfördes ett antal välfärdsreformer som gjorde livet lättare för ogifta mödrar. Här pågår en husmorskurs med bad och vägning av spädbarn på Skånegatan i Stockholm.

© Stockholms stadsmuseum

Föreståndarinnan nyckelvittne

Den diskretion mödrarna (och fäderna) betalade för respekterades inte alltid av föreståndarinnan. En mor berättar: ”En av mödrarna blev efter sin avresa utsatt för många trakasserier, i det att föreståndarinnan mot en ersättning av 100 kronor uppträdde som vittne i en skilsmässoprocess, där ovan nämnda klient var inblandad, ställde beredvilligt brev och andra upplysningar till motpartens förfogande.”

Vi kan inte veta om uttalandet handlar om makarna Blombergs skilsmässoprocess, men att föreståndarinnan var ett nyckelvittne i rättegången mot Reinhold Blomberg framkommer i Andersens biografi över Astrid Lindgren.

Att födas utom äktenskapet var ända in på 1960-talet förenat med förhöjd risk att dö som liten. Många barn som överlevde fick en tuff start i livet då de lämnades bort till fosterhem och barnhem. År 1928 var drygt åttio procent av alla fosterbarn födda utom äktenskapet. 

Men för en del var fosterhemsvistelsen varken permanent eller olycklig. Astrid Lindgrens son fostrades i ett kärleksfullt hem och blev så småningom hämtad av sin mamma som fortsatte hålla kontakt med fosterhemmet.

Moderskapshjälp och andra reformer

Under 1930-talet infördes flera välfärdsreformer som underlättade för ogifta mödrar och deras barn – som moderskapshjälp, moderskapsunderstöd, fri förlossningsvård, bidragsförskott och behovsprövade barnbidrag. 

Ett ökat antal platser på daghem från 1940-talet och framåt minskade efterfrågan på fosterhem. P-piller och införandet av fri abort 1975 har gjort att antalet oönskade graviditeter blivit färre. År 1973 avskaffades barnavårdsmännen. Då hade utomäktenskapliga barn blivit en ickefråga och sågs inte längre som en särskilt utsatt grupp. 

Däremot visar forskning om vår samtid att barn till ensamstående föräldrar är extra utsatta. Men det beror inte längre på skam eller svårigheter att kombinera arbete med tillsyn utan på att samhället fortfarande bygger på en norm där krav och förväntningar utgår ifrån att man är två föräldrar som försörjer familjen. Ännu befinner sig många sådana familjer i ekonomiskt utsatta situationer.

Publicerad i Släkthistoria 9/2017

Läs också

Kanske är du intresserad av...