Skilsmässor i arkiven
Skilsmässor förr var inte lika omöjliga som vi ibland vill tro. Trots kyrkans förmaningar och stränga lagar hittade människor sätt att bli av med varandra. Om du har frånskilda personer i släktträdet finns goda chanser att hitta mer om dem i arkiven.
Den 31 mars 1905 står hemmansägaren Vilhelm Wahlman och hans hustru Hulda inför kyrkorådet i Ekeby socken, Uppland. Anledningen är ”bestående oenighet”. Makarna har inte bott tillsammans på snart fyra år och samhället upprörs. De har fått flertalet varningar av kyrkoherden för att återuppta samlevnaden. Samtliga försök har misslyckats.
Inför kyrkorådet förklarar de så denna dag att de vill skiljas. Det bevarade protokollet ger en utförlig redogörelse för rådets reaktion, inte minst vad gäller dess ordförande, J. Åberg. Han påtalar att de är de första makar i Ekeby församling som i mannaminne och antagligen ännu längre tillbaka har yrkat på skilsmässa.
De varnas under påminnelse om att de lovat att älska varandra i nöd och lust, och att de begår en svår synd genom att bryta sitt äktenskap.
Hor och egenvilligt förlöpande
Hur gärna paret Wahlman än ville bli fria från varandra, kunde varken den kyrkliga eller världsliga domstolen hjälpa dem. I samma situation befann sig också fru Anna Lovisa Löfstedt i Uppsala, som plågades av en alkoholmissbrukande och våldsam make, liksom torparhustrun Augusta Lager, vars man blivit dömd till flera års straffarbete för inbrottsstöld.
Den enda möjlighet som stod dem till buds var att ansöka om dispens hos Kungl. Maj:t.
Från 1500-talet accepterades två olika anledningar till skilsmässa – hor (otrohet) och egenvilligt förlöpande (övergivande). Att bli kvitt sin make eller maka var ingen enkel process, även om det inte var helt omöjligt.
Nobelpristagaren Theodor Svedberg hann under sitt liv med fyra äktenskap. På bilden domkapitlets skiljebrev där äktenskapet med läkaren Andrea Andreen upplöses 1916.
Domkapitlet utfärdade skiljobrev
I första hand skulle församlingsprästen försona parterna genom varningar och förmaningar. Om detta inte hjälpte hänsköts ärendet till kyrkorådet, och nästa steg blev domkapitlet.
Löstes inte problemet där blev det världslig domstol som skulle döma till straff för till exempel horsbrottet, den kunde inte bevilja äktenskapsskillnad. Domstolen kunde däremot besluta om att makarna skulle flytta från varandra över en viss tid.
FLER FORSKARTIPS I SLÄKTHISTORIAS NYHETSBREV!
Om domstol kom fram till att det fanns bevis för någon av skilsmässogrunderna, och den icke-skyldiga maken inte ville försonas, hänvisades parterna till domkapitlet för att där ansöka om äktenskapsskillnad. Skilsmässoprocessen avslutades därefter med utfärdande av skiljobrev. Länge krävdes också skiljobrev för upplösning av lysning.
Kunglig dispens
De två skilsmässogrunderna var de enda under tre sekel i svensk lagstiftning och formuleringen i lag gav inte utrymme för några vidare tolkningar. Vid sidan om lagen uppkom därför en annan väg till skilsmässa – kunglig dispens.
Det första exemplet som återfunnits är från 1660-talet. Dispenserna var till en början få och beviljades bara i fall där osämjan fått allvarliga följer, såsom när en make försökt mörda den andra. Med tiden accepterades allt fler skillnadsgrunder genom dispens, bland annat dryckenskap. Fortfarande ställdes dock krav på att alla varnings- och förmaningsgrader var uttömda genom kyrkan.
1734 års lag innebar flera förändringar. Domsrätten för äktenskapsmål övergick då från domkapitlen till de världsliga domstolarna. Kyrkans roll i processen blev istället medlande. Domkapitlet fortsatte också att utge skiljobrev.
Grymma straff för horsbrott
Vid horsbrott kunde båda makarna väcka åtal mot varandra. Förutom att man förlorade sin giftorätt i boet straffades också den skyldiga parten genom att inte få ingå nytt äktenskap förrän den andra maken dött, gift om sig eller gett sitt samtycke. Hor var också en kriminaliserad handling enligt missgärningsbalken. Straffen kunde vara grymma.
Ett äktenskapsskillnadsbetyg från 1914.
Vid egenvilligt förlöpande (övergivande) var någon av makarna tvungna att lämna landet. Detta kom med tiden att kallas för ”Köpenhamnsresor”. Kvinnan fick vid mannens bortavaro råda över hans egendom så länge hon inte blev omgift, och vid giftermål tillföll makens egendom hans barn.
Oenighet och livstids fängelse
1810 kom en kunglig förordning som innebar att domstolarna kunde döma till skilsmässa på grunder som tidigare krävt kunglig dispens, bland annat livstids fängelse. 1860 tillkom ytterligare regler. Dessa gällde oenighet i äktenskapet och kortade ner den långa processen med ett steg.
Domkapitlet fick nu inte längre förmana parterna och de kunde gå direkt till världslig domstol efter att de fått varningar av kyrkorådet. Domstolen kunde därefter döma dem till ”skillnad till säng och säte” på ett år, varefter de fick ansöka hos Kungl. Maj:t om dispens för äktenskapsskillnad.
Skilsmässa genom domstol 1915
Först i och med 1915 års lag om äktenskaps ingående och upplösning kunde oeniga makar få skilsmässa genom domstol. Dispensväsendet skrotades och domkapitlet slutade utfärda skiljobrev.
I den nya lagen infördes ”skillnad till säng och säte” i en ny utformning, så kallad hemskillnad. Det innebar att om makarna var överens om att de inte ville fortsätta sammanlevnaden så kunde domstol häva denna. Om den inte återupptogs inom ett år kunde någon av makarna därefter ansöka om skilsmässa.
Varnings- och förmaningsförfarandet inom kyrkan togs bort, men för att erhålla hemskillnad ställdes krav på att makarna genomgått medling med hjälp av prästen i församlingen eller annan person som makarna själva valde.
Ytterligare lagändringar skedde under 1900-talet. Idag gäller sex månaders betänketid istället för hemskillnad, men bara under förutsättning att makarna har barn under 16 år eller om endast en av makarna vill skiljas. Kyrkans roll i saken är helt överspelad.
Publicerad i Släkthistoria 3/2018
Fakta: Skilsmässor i arkiven
Olika vägar till skilsmässa och förändrad lagstiftning innebär att det finns många olika arkiv att leta i. Här är de viktigaste källorna om skilsmässor.
Kyrkoarkiven
I husförhörslängder och församlingsböcker antecknade prästerna det mesta. Det är oftast här man först anar eller hittar uppgifter om frånskilda släktingar, till exempel i kolumnerna kring civilstånd, i anmärkningsfält och i bokens marginaler. Uppgifter om datum, beslutsfattare och orsak till skilsmässan är bra att ha.
Uppgifter om skilsmässor går också att hitta på andra ställen i kyrkoarkiven, såsom anteckningar i flyttlängder, lysnings- och vigselböcker eller i olika typer av bilagor. Eftersom kyrkan länge ansvarade för att försona makarna kan också protokollen från sockenstämman och kyrkorådet ge viktiga upplysningar.
Kungl. Maj:t
I samband med 1734 års lag övergick domsrätten för skilsmässor från domkapitlen till värdslig domstol. För tiden innan det kan upplysningar återfinnas i domstolarna om skilsmässan berott på ett brott, till exempel otrohet. Alla domstolars arkiv bevaras på landsarkiven. Utöver protokollens text finns ofta bilagor till målet i samma bok eller i separata längder. Här hittar man mycket – alltifrån polisförhör och kärleksbrev till avtal om vårdnaden av de gemensamma barnen.
För skilsmässor från 1921 och framåt kan man få information från Äktenskapsregistret hos Skatteverket.
Domkapitlen
Oavsett vilken väg man tagit för att få skilsmässa har det gjort avtryck i domkapitlens handlingar. Så är åtminstone fallet för äktenskapsskillnader före 1915 års lag. Ett domkapitel motsvaras av ett kyrkligt stift och deras arkiv är i regel bevarade på landsarkiven.
Vilka handlingar som man ska leta i varierar med tiden. Generellt sett är protokollen alltid en bra början, eftersom man där hittar alla de ärenden som domkapitlet behandlat. Ibland finns register till dessa som underlättar letandet. Det kan också finnas bilagor till de olika ärendena, antingen i samma volym eller i en separat sådan.
Ibland finns skilsmässohandlingar samlade i egna serier. Uppsala domkapitel har till exempel samlade äktenskapsmål för åren 1824–32, 1854–1905 och 1905–30. Där hittar man huvudsakligen ansökningar om skilsmässa, ibland med inskickade bilagor.
Vanligt var att domkapitlen yttrade sig vid beslut om äktenskapsskillnader, särskilt vid dispenser. Dessa ärenden hittar man i diarierna och utkast till svar återfinns i konceptserierna. På samma sätt hittar man ansökningar om skiljobrev och utfärdanden av detsamma.
Andra ingångar kan vara liggare eller förteckningar på lösa blad över årsvis utfärdade skiljobrev. Slutligen finns ibland särskilda serier med handlingar ordnade efter pastorat. I dessa finns inkomna dokument kring skilsmässoärenden.
Domstolarna
I samband med 1734 års lag övergick domsrätten för skilsmässor från domkapitlen till värdslig domstol. För tiden innan det kan upplysningar återfinnas i domstolarna om skilsmässan berott på ett brott, till exempel otrohet. Alla domstolars arkiv bevaras på landsarkiven.
Utöver protokollens text finns ofta bilagor till målet i samma bok eller i separata längder. Här hittar man mycket – alltifrån polisförhör och kärleksbrev till avtal om vårdnaden av de gemensamma barnen.
För skilsmässor från 1921 och framåt kan man få information från Äktenskapsregistret hos Skatteverket.
