Emigrantfartyget Rollo lämnar Packhuskajen i Göteborg år 1900 med många emigranter ombord och anhöriga kvar på kajen.

© Göteborgs stadsmuseum

Strapatsrik färd över Atlanten

Under den stora utvandringens tid tog mer än en miljon svenskar båten till Amerika. Augustprisvinnaren Magnus Västerbro berättar här om den långa och farliga resan.

14 september 2019 av Magnus Västerbro

I slutet av maj år 1841 kom Gustaf Unonius och hans hustru Charlotta fram till Gävle, efter att ha lämnat sin hemstad Uppsala. Med dem var även en husa och två studenter, vänner till Gustaf. 

Väl på plats hittade de skeppet Minnet – ett stort segelfartyg, som snart skulle ge sig av på den långa resan hela vägen till USA. Efter en kort förhandling lyckades Gustaf Unonius övertyga fartygets skeppare om att han själv och hans sällskap skulle få ta över kaptenens kajuta och resa med som passagerare, något som var mycket ovanligt för ett transportfartyg av det slaget.

Summan var betydande – inte mindre än 500 riksdaler, motsvarande ungefär fem årslöner för en vanlig arbetare. Till det tillkom också proviant för hela färden, som Gustaf och Charlotta Unonius samt de tre andra fick stå för själva.

Beskrevs som de första utvandrarna

i efterhand skulle Unonius och hans sällskap komma att beskrivas som "de första utvandrarna". Så var det förstås inte, många svenskar hade korsat Atlanten tidigare. Men de var de första som gav sig av efter att den lag hävts som tidigare hade krävt att man måste ha kungligt tillstånd för att få lämna landet.

Resan från Gävle till New York tog drygt tre månader. Om detaljerna skriver Gustaf Unonius inte mycket, men han konstaterar att de lidit av sjösjuka stora delar av färden, och att de också hade haft svår motvind. Väl framme, efter att under så lång tid kring sig inte sett något annat än "himmel och vatten", fylldes de av en glädje som "icke låter sig beskrivas".

Gustaf Unonius var en av de första som utvandrade från Sverige till USA. Han reste över Atlanten med segelfartyget Minnet av Gefle år 1841. Resan tog drygt tre månader.

© Carl Larssons Fotografiska Ateljé AB/Länsmuseet Gävleborg

Sedan reste de vidare inåt den amerikanska kontinenten och slog sig till sist ner i Wisconsin. I upphetsade resebrev, publicerade i svenska tidningar, beskrev Gustaf Unonius lyriskt vilka möjligheter som väntade i det nya landet, något som i sin tur skulle locka många att följa efter.

Improviserade färder över Atlanten

Under den första tiden var de svenskar som lämnade landet trots allt en relativt liten grupp, inte fler än några tusen per år. Framförallt handlade det om personer som reste av religiösa skäl – kristna som ville söka sig till Gud vid sidan av statskyrkans monopol.

Dessa människor tvingades ordna själva överfarten till Amerika på samma improviserade sätt som för Gustaf Unonius och hans sällskap. De som ville resa sökte helt enkelt kontakt med ett transportfartyg och hyrde därefter in sig som passagerare. Standarden var därför låg och mödorna svåra.

MER OM LIVET FÖRR I SLÄKTHISTORIAS NYHETSBREV!

Exakt hur prövande en sådan färd kunde vara beskrivs av prästsonen Jonas Wallengren från Skåne, som reste 1856. Den gången gick färden lite snabbare än för Gustaf Unonius, men att korsa Atlanten tog ändå sju veckor och två dagar. ”Resan var mycket besvärlig; fem barn dog, och många var sjuka.”, skriver Wallengren. Själv hade han under flera dagar haft "blodblandad diarré", men repat sig.

Passagerarna fick arbeta på båten

Till råga på allt hade så många i besättningen varit sjuka att flera passagerare hade tvingats rycka in som sjömän under inte mindre än tre veckors tid. "Men flera av oss förkylde oss, för att vi fick gå genomvåta både dag och natt", skriver Wallengren.

Trots de primitiva resorna började så småningom antalet emigranter stiga och handlade under 1850- och 1860-talen om tre eller fyra tusen per år. Så sakta etablerades därmed en tradition att lämna Sverige för den nya kontinenten, och de som redan kommit över hörde av sig och uppmanade släktingar och vänner att följa efter.

Emigrantfartygen hade en relativt stor förstaklass, en mindre (eller ingen alls) andraklass och en stor tredjeklass. Cunard Lines Campania (ovan) hade till exempel 600 passagerare i första, 400 i andra och 1 000 i tredje klass. Fartygens marschfart låg runt 20 knop från år 1895. Snabbast var Campania som gjorde resan på under fem och ett halvt dygn.

Nödåren satte fart på emigrationen 

Ändå dröjde det innan den verkliga massemigrationen inleddes. Först efter de svåra nödåren under 1860-talets andra hälft drevs människor att fly landet i stor skala. Det handlade om svår missväxt som först drabbade Norrland och sedan även stora delar av landets södra hälft. Myndigheter och politiker gjorde dessutom mycket lite för att hjälpa de värst drabbade, vilket bidrog till att många beslöt sig för att ge sig av.

Ännu var dock biljettpriserna höga, kring 130 riksdaler per biljett, vilket gjorde att det långt ifrån var de allra fattigaste, och de som drabbades värst av nödåren, som reste. Istället var det framförallt de som såg sina grannar lida men som själv klarade sig hyggligt, som tappade tron på en framtid i Sverige och därför beslöt sig för att emigrera.

40.000 utvandrare om året

I många fall finansierades resan med att man sålde den gård man bott på för att få ihop till biljetten och andra omkostnader. I andra fall fick man resan betald av släktingar som åkt före. Sammantaget innebar nödåren att ett skifte ägde rum i mentaliteten hos många svenskar. Det som tidigare hade verkat extremt, att lämna hemlandet och resa till en helt ny kontinent, framstod allt mer som något normalt.

Statistiken är tydlig: under 1860-talets sista år hade antalet emigranter per år stigit till närmare 40 000. Därmed hade den verkliga utvandringen, den storskaliga folkomflyttning som skulle prägla Sverige i ett halvt århundrade, kommit igång ordentligt.

Att så många emigrerade berodde också på att transporterna snabbt blev enklare och bekvämare. Segelfartygen ersattes av ångfartyg, inriktade enbart på att skeppa just emigranter över havet. 

På Postgatan i Göteborg hade flera emigrantagenter och rederier sina kontor, närmast Cunardlinjen. Fotot taget 1912.

© Göteborgs stadsmuseums arkiv

Agenter hjälpte till med resan

En enda biljett, som gällde för hela resan, kunde köpas i Sverige. Oftast åkte man med järnväg till Göteborg, sedan vidare med ett enkelt fartyg över Nordsjön till Hull i England. Därefter väntade åter järnväg till Liverpool på landets västra sida, där man klev ombord på något av de stora fartyg som kunde ha plats för upp till tusen passagerare. Väl framme i New York gällde sedan samma biljett på järnvägen, vidare till slutdestinationen någonstans i USA.

Själva resandet underlättades även av de agenter som lockade utvandrare med annonser i tidningarna och som hjälpte till med alla de kringarrangemang som krävdes. I många fall reste agenterna även runt på landsbygden för att marknadsföra resor till Amerika.

Men detta var inte alltid en populär verksamhet. För i takt med att emigrationen tilltog började myndigheterna se det som ett problem att så många svenskar i vuxen ålder lämnade landet. Ofta skylldes utvandringsbesluten på just agenterna, som sades locka "oskyldiga" och "naiva" att sälja allt för att resa sin väg.

Allt bekvämare överfart

Själva överfarten blev med tiden allt bekvämare, i varje fall jämfört med de tidigare resorna med segelfartyg. Men det betyder inte att de flesta Amerikaresenärerna hade det bekvämt ombord. I de allra flesta reseskildringar från denna tid förekommer både stormar och svår sjösjuka.

Ett exempel kommer från Ida Lindgren, som 1870 reste till den nya världen med sin familj. Maken hade varit godsägare i Skåne, men ruinerats under nödåren, och de hade beslutat sig för att försöka skapa sig ett nytt liv i Kanada.

Efter en relativt bekväm resa till England bordade familjen det stora fartyget European, tillsammans med närmare 900 andra. Nästan hälften av dessa, skriver Ida Lindgren i sin dagbok, var fattiga engelsmän som fått biljetterna betalda av släktingar i Amerika.

Det var ofta trångt på fartygen. När matklockan ringde fick passagerarna ta sig ner under däck för att hämta sin ranson.

© Library of Congress

Sjösjuka och stormar

Till att börja med hade familjen Lindgren biljett i tredje klass, men där var det "rätt dystert". Bäddarna stod tätt, i rad efter rad, och det fanns ingen plats varken att sitta eller lägga sina saker. För femtio riksdaler till per person lyckades de få en biljett i andraklasshytt. Den var bättre, skriver Ida Lindgren, "men hytten är beckmörk, så vi ha ljus tänt mitt på dagen".

Sedan följde den återkommande plågan – sjösjuka orsakad av stormar. Redan på irländska sjön kom det första ovädret. Ida, som hade småbarn att ta hand om, beskrev hur de små rullade över henne hela nätterna när hon försökte sova. Till sist, den 29 april, kulminerade stormen. Den natten kastades hon själv ur sin säng och blev liggande på golvet.

I Ida Lindgrens fall fick resan ändå ett lyckligt slut – så småningom nådde familjen Quebec och kunde resa vidare till den avlägsna präriestaden Manhattan. För andra slutade färden över Atlanten med tragedi, eftersom stormarna ibland gjorde att fartygen gick under, med förödande följder.

800 utvandrare dog när Norge sjönk

De mest omtalade katastroferna skedde i början av 1900-talet, trots att fartygen då var större och mer välbyggda. Den kändaste olyckan drabbade oceanångaren RMS Titanic, som sjönk 1912 med inte mindre än 1 600 personer ombord, efter att ha kolliderat med ett isberg. Redan åtta år tidigare hade också en annan svår fartygsolycka ägt rum, då det danska fartyget S/S Norge sjönk med närmare 800 människor ombord, de flesta just utvandrare med sikte på att skapa sig ett nytt liv i Amerika.

Vid det laget hade emigrationen ändrat karaktär jämfört med de tidigare decennierna. Under många år hade de som rest till USA framförallt haft sikte på att bli jordbrukare, lockade av den amerikanska lagen The Homestead Act, som gav alla invandrare rätt att få en rejäl bit jord
i inlandet.

Trängseln på kajen är stor när Svenska Amerika Liniens fartyg Gripsholm lämnar Amerikaskjulet i Göteborgs hamn 1925. 

© Sjöhistoriska museet

Men med tiden, och i takt med att USA industrialiserades, blev det allt vanligare att svenskarna reste till landets stora städer. Männen sökte då ofta arbete i industrierna, medan unga kvinnor inte sällan fick jobb som hembiträden. Under många år hade unga svenskor gott rykte om sig – de ansågs artiga, väluppfostrade och skötsamma.

Var fjärde svensk lämnade landet

I början av 1900-talet började det också bli allt vanligare att resa fram och tillbaka mellan Sverige och USA, även det som en följd av att transporterna blev allt mer effektiva och även relativt sett billigare. Det bidrog till att många svenskar som reste till Amerika bara stannade där under ett antal år, innan de sedan återvände hem.

Totalt emigrerade 1,2 miljoner svenskar under dess år – vilket motsvarade en fjärdedel av alla som fötts i landet. Men med tiden kom närmare en femtedel av dessa att återvända hem.

Tolvåring reste ensam till USA

Ett exempel på detta var Margareta Andersdotter Djus som i april 1912, trots att hon bara var tolv år gammal, reste ensam till Amerika. Margaretas mamma hade dött, och fadern hade åtta barn att försörja. Därför beslöts att hon skulle skickas till Amerika, där en barnlös moster bodde.

Resan över atlanten gick bra – Margareta Andersdotter Djus beskrev fartyget Adriatic som hon reste med som ett ”flytande palats”. Väl framme i USA, där hon togs emot av immigrantmyndigheterna på Ellis Island uppstod dock problem. Alla som var under 16 år var tvungna att tas emot av en äldre släkting eller vårdnadshavare, vilket man hade missat. I sista stund fick man dock tag i mostern, som lyckades hindra att Margareta skickades tillbaka till Europa.

Så småningom utbildade sig Margareta Andersdotter Djus till sjuksköterska, innan hon 1930 – efter arton år i Nordamerika – som 30-åring återvände till Sverige.

Vid det laget var också den stora svenska utvandringsepoken över. Sociala och ekonomiska reformer gjorde att färre ville lämna Sverige, och samtidigt började både USA och Kanada begränsa antalet invandrare som tilläts komma till landet.

Publicerad i Släkthistoria 3/2019

Läs också

Kanske är du intresserad av...