En grupp svenska nybyggare i Minnesota, cirka 1880.
När briggen Rosen anlände till New York den 9 juli 1838 kom den lastad med stångjärn som då var Sveriges viktigaste exportvara till USA. Det var ännu sällsynt att passagerare följde med, men på båten fanns även en femtioåttaårig man från Varnhems socken i Västergötland och fem av hans söner.
De gick i spetsen för 1800-talets svenska massutvandring till Amerika och var bland de första som kom för att bryta ny mark och söka en bättre framtid på andra sidan Atlanten.
Det var inte fattigdom som fick Carl Friman att överge sitt hemland. Han hade vuxit upp som son till en godsägare, ärvt en egendom, fått god utbildning i Uppsala och var pensionerad från sin tjänst som mönsterskrivare vid Skaraborgs regemente.
Men han hade med tiden blivit alltmer upprörd över orättvisorna i det svenska ståndssamhället samtidigt som han tagit intryck av nyare liberala idéer om demokrati, individuell frihet och social rörlighet.
Han tyckte själv att han borde ha gått längre i sin karriär och var övertygad om att han kunde ha blivit en högt uppsatt ämbetsman, om inte adeln stått i vägen.
Carl Friman hade läst om Amerika och hur landet styrdes av republikanska ideal om jämlikhet och frihet. USA måste vara framtidens land och det ville han erbjuda sina söner.
Äldste sonen Pehr-Magnus stannade visserligen i Västergötland. Han var redan gift och någon skulle ju ta hand om gården. Även Carls hustru Christiana valde att bli kvar, trots att maken och hennes övriga barn gav sig iväg. Hon var alltför rädd för den långa och skrämmande resan över havet.
Carl Friman hade med sig sina fem yngre söner när han gav sig av: Carl Johan som snart skulle fylla arton år, fjortonårige Jan Wilhelm, Adolf och Herman som var elva respektive nio år, samt Otto som ännu inte nått sin sexårsdag.
Det verkar inte som om de riktigt hade klart för sig hur de skulle ta sig vidare i det stora landet när de väl anlänt till New York. De hamnade först i Michigan, i en trakt de fann ogästvänlig, och fortsatte istället västerut. De tog sig fram långa sträckor till fots, vilket måste ha varit mödosamt.
Carl Friman utvandrade till Amerika 1838 med fem söner. Hustrun Christina följde inte med och Carl återvände efter några år hem med en av sönerna som insjuknat.
Det hade hunnit bli september när de beslutade att stanna, ”ta mark” och börja en ny tillvaro som nybyggare. Platsen där de slog sig ned i Wisconsin beskrev Carl Friman som ”det härligaste land”. Med sina skogar, grönskande kullar och bördiga jord påminde området honom om den bygd han lämnat.
Mark gick att muta in för en skälig kostnad. Resten av vad som var kvar i reskassan gick åt till att bygga ett enkelt härbärge och skaffa några oxar och kor för att komma igång med ett jordbruk. På åkrarna sådde de potatis, morötter och majs.
Det hade inte ens gått ett år när sonen Herman blev svårt sjuk och Carl Friman fann det nödvändigt att återvända hem till Sverige. De övriga sönerna stannade kvar, fast beslutna att driva jordbruket vidare.
Det är möjligt att Carl Friman tänkte att han skulle resa tillbaka till Wisconsin igen, men så blev det inte. Han blev kvar i Sverige till sin död 1862 och återsåg aldrig de barn som utvandrat, även om han med uppenbar stolthet tog del av deras förehavanden i breven de skickade.
Det råder ingen tvekan om att livet som nybyggare var fyllt av umbäranden. I brev till fadern år 1841 skriver sönerna i Wisconsin om hö och majs som brunnit upp i en präriebrand, om en oxe som fått ryggen krossad av ett fallande träd under en storm och om en ko som dött.
Sönerna hade ont om pengar och var tvungna att ta jobb hos andra för att klara sig, samtidigt som de hade det egna jordbruket att sköta. De klagade över att de kläder de haft med från Sverige var utslitna. Och nya plagg var dyra att köpa. De behövde riktig svensk vadmal. Var det kanske möjligt att skicka över ett parti?
Det var, förklarade de, ”en hård tid för farmers”. De var lyckligtvis friska men oroade sig för feberfrossa och andra sjukdomar som härjade.
Det var förstås inte några uppmuntrande nyheter för en säkerligen orolig far hemma i Sverige. Men Carl Friman kunde i alla fall glädja sig åt att breven genomsyrades av framtidsoptimism och en förvissning om att saker och ting skulle ordna sig till det bästa.
Minnesmärket över familjen Friman i Genoa City i Wisconsin.
Det fanns bra skolor och sönerna kunde alla få en bättre utbildning än i Sverige. De räknade med att kunna skaffa mer mark och bättre hus. Wisconsin skulle snart också bli en egen delstat, järnvägen skulle gå fram, en kanal byggas och industrier anläggas.
De fem bröderna – inklusive Herman som återvänt – blev kvar i USA. De blev amerikaner. Efternamnet Friman ändrades till Freeman. Breven till Sverige, som berättade om giftermål, barnbarn och andra familjenyheter, skrevs så småningom på engelska och inte på svenska. Med tiden kom sönerna att flytta vidare västerut, flera av dem hamnade i Kalifornien.
Men innan dess hade bröderna bidragit till att locka andra svenskar till Amerika. Det var ännu så ovanligt med utvandring att flera av de brev som nådde Carl Friman publicerades i Aftonbladet och andra tidningar.
Bröderna Friman tvekade inte heller att uppmana andra svenskar att flytta till Amerika och utlovade en riklig belöning för den som var beredd att arbeta hårt: ”Folk kan leva bättre här, än i något annat land, ty man kan skörda allting lättare. Korna är mycket bättre här och ger rikare mjölk.”
Men det var bråttom, förklarade de, svenskarna måste skynda sig, ty andra invandrargrupper ville också ha mark. Snart kunde bröderna Friman också berätta att fler svenskar verkligen kommit till Wisconsin.
Redan hösten 1841 hade Gustaf Unonius, en häradsskrivare från Uppsala, slagit sig ned i ett område vid sjön Pine Lake tillsammans med sin hustru och flera bekanta.
Unonius kan kanske enklast beskrivas som en lite misslyckad akademiker. Eftersom han inte kunde se några lysande framtidsutsikter i Sverige sökte han lyckan i Amerika. Han hade också en storstilad vision av framtiden: varför skulle inte den lilla bosättningen vid Pine Lake kunna bli grunden för en större svensk koloni, ett New Uppsala?
Unonius, som knappast hade någon erfarenhet av vare sig lantbruk eller kroppsarbete, gav sig i kast med att bryta mark, bygga en enkel bostad och skaffa husdjur. Det fanns hjort och hare att jaga i området, fisk i sjön, och frukt och bär växte vilt.
Gustaf Unonius kom till Wisconsin hösten 1841 med sin hustru och några bekanta och hade storstilade planer på en svenskkoloni.
Än mer än bröderna Friman var Gustaf Unonius beredd att marknadsföra USA i hemlandet. Han skrev brev till Aftonbladet som redan från början var avsedda för publicering och förmedlade en mycket positiv bild av det nya landet. ”Vi lefva fria och oberoende i en af de skönaste nejder, jordytan kan erbjuda”, förklarade han.
Kanske överdrev han en aning när han hävdade att den bördiga jorden var den bästa som stod att finna, och att hans gamla drömmar om frihet och jämlikhet verkligen blivit förverkligade.
Men det fanns läsare i Sverige som tog intryck. Åtskilliga gjorde slag i saken och utvandrade, trots att de inte riktigt kunde veta vad som väntade vid Pine Lake. Många som kom var lika illa rustade som Gustaf Unonius när de skulle börja plöja jorden och starta ett jordbruk. Flera var överåriga studenter, lite som Unonius själv. En del hade militär bakgrund och andra kom ur medelklassen.
Det var alltså inte bönder med erfarenheter av strävsamt arbete som befolkade bosättningen som kan sägas ha utgjort starten på den svenska massutvandringen. Och redan efter några år hade de flesta gett upp och flyttat från sjön i Wisconsin till andra platser i USA där de som regel kom att ägna sig åt något annat än jordbruk.
Det var istället en riktig jordbrukare som kom att grunda en mer varaktig bosättning i USA och som också organiserade den första ordentliga grupputvandringen. Peter Cassel kom från Östergötland där han hade sin gård och dessutom var ägare till en kvarn som gjort honom till en tämligen förmögen man.
Även i hans fall – Peter Cassel var liberal och politiskt radikal för sin tid – var det politisk övertygelse och missnöje över bristen på demokratiska reformer som drev honom att emigrera tillsammans med hustru och fem barn.
Cassel gjorde vad han kunde för att förbereda sig inför resan, läste mycket om USA och försökte lära sig engelska på egen hand. Efter att ha sålt sitt jordbruk till sina svärföräldrar gav han sig iväg mot Göteborg, inte bara med sin familj utan även flera grannar och vänner som han övertalat att följa med.
De var ett sällskap på ett tjugotal personer som i maj 1845 klev ombord på briggen Superb. De nådde New York åtta veckor senare.
De tidigare utvandrarna odlade bland annat potatis, morötter och majs. Skördebild från Montana, 1868.
Peter Cassel hade från början tänkt att de skulle ta sig till Wisconsin, men gruppen reste istället till Iowa när de fick klart för sig att man kunde komma över bra mark väster om Mississippifloden. Väl framme grundade Cassel och hans sällskap bosättningen New Sweden.
Även Cassel var angelägen om att förmedla hem till Sverige hur förträfflig tillvaron kunde vara i Amerika. De brev han skrev fick stor spridning i det forna hemlandet, inte minst i Östergötland. De publicerades i olika tidningar och lästes upp för grannar och bekanta i hembygden.
Året därpå, 1846, reste 46 östgötar med skeppet Augusta från Göteborg med Iowa som mål. Som mest kom New Sweden, runt år 1870, upp i över sjuhundra invånare, alla utvandrade svenskar och deras barn.
I sina rapporter till Sverige betonade Peter Cassel de fina förutsättningarna för jordbruk och materiell lycka. Men han fäste ändå större vikt vid det politiska systemet, om hur konstitutionen lyfte fram ideal om frihet och jämlikhet. ”Här finns inget sådant som rang”, skrev han hem till Sverige, ”inga Grefwar. Baroner eller Herrar med Herregårdar”. Den ene var helt enkelt lika god som den andre.
Men det var ändå inte New Sweden som kom att bli det främsta målet för svenska utvandrare under senare delen av 1800-talet. Istället var det Minnesota, längre norrut, som kom att dra till sig fler svenskar än någon annan delstat i USA.
En av de första svenskarna som kom dit var författaren Fredrika Bremer, som blev överväldigad: ”Vilket herrligt Nytt Skandinavien kunde ej Minnesota bli! Här skulle svenskarna återfinna sina klara, romantiska sjöar, Skånes sädesrika slätter och Norrlands dalar.”
Detta var 1850, samma år som Karl Oskar och Kristina, de fiktiva karaktärerna i Vilhelm Mobergs utvandrarserie, enligt böckerna kom till Minnesota. Området betraktades då fortfarande som mer eller mindre vildmark och i verkligheten fanns bara högst en handfull svenskar på plats.
När USA:s folkräkning för 1860 genomfördes hade delstaten ännu inte mer än drygt tretusen svenskfödda invånare (men desto fler tyskar, irländare och norrmän).
Annons från 1875 för mark i Nebraska och Iowa.
i slutet av 1860-talet inträffade dock några svåra år i Sverige. Befolkningen hade vuxit samtidigt som skördar slagit fel. När svälten stod för dörren var det många som inte såg någon annan utväg än att utvandra.
De sålde sina ägodelar för att kunna köpa en biljett till Amerika, där det fanns en framtid för dem och deras barn – för där kunde vem som helst som var beredd att arbeta hårt också lyckas, det hade de ju hört. Börd var inte avgörande, som i Sverige.
Det var som en värmländsk torparson uttryckte det, när han i efterhand skulle förklara sitt stora beslut: ”En fattig arbetare i Värmland kunde aldrig förbättra sin ställning, utan den som var fattig förblef fattig.”
En annan svensk utvandrare som slagit sig ned i Minnesota, även han en torparson men från Västergötland, mindes hur han i Sverige gett upp hoppet om att någonsin ”få en egen torfva”.
När han senare såg sig runtomkring i sin nya hembygd i Minnesota kunde han konstatera att de flesta svenskar på plats kommit ”med två tomma händer”, men att de efter år av hårt arbete i det nya landet blivit tämligen välbärgade med fina, ja rentav eleganta hem.
Det var alltså värt uppoffringar att kunna göra den ofta strapatsfyllda resan som kunde ta åtskilliga veckor. Det var inte förrän en bra bit in på 1900-talet, när den svenska massutvandringen var på väg att nå sitt slut, som det blev möjligt att åka direkt med passagerarfartyg till New York.
Innan dess gick färden via någon europeisk hamnstad. En vanlig rutt var båt från Göteborg till Hull i England, tåg till Liverpool – där det lätt kunde bli några dagars väntan – och vidare med ett större fartyg över Atlanten, för de flesta under mycket enkla omständigheter i tredje klass.
Det kunde vara en omtumlande upplevelse att komma från den svenska landsbygden och stiga i land i världsmetropolen New York, möta engelska och även andra främmande språk, ta in dofterna och det brusande storstadslivet. Men de flesta stannade inte utan for snabbt vidare.
Det var till mottagningsstationen för invandrare på Castle Garden på Manhattans sydspets i New York de tidiga emigranterna kom.
De tog tåget till Chicago och färdades sedan ut över mellanvästerns jordbruksbygder, i första hand till Minnesota. För när den stora utvandringsvågen kom igång var det fortfarande så att de flesta ville ha egen jord att bruka. Och i Minnesota fanns det gott om billig mark.
Det var början på en kedjeinvandring. Det var lättare för svenskar att komma till främmande land om det fanns landsmän på plats som kunde hjälpa till, visa runt och som talade det egna språket.
Och de som blev framgångsrika kunde skicka hem pengar till föräldrar, syskon och släktingar som därmed också kunde köpa biljetter och fara efter över Atlanten. Och det var förstås lockande att följa efter när man fick höra hur andra kunnat göra sin lycka i Amerika. Det var den sortens rapporter som, vid sidan av den utbredda fattigdomen i Sverige, bidrog till en Amerikafeber.
Det hade också blivit enklare att skaffa egen mark i Amerika sedan USA-kongressen under inbördeskriget 1861–65 antagit en ny lag, Homesteadlagen, som innebar att invandrare som kommit för att bruka jorden hade rätt till en bit mark.
Väldiga områden som tillförts USA västerut delades i praktiken ut till nyanlända nybyggare, detta mot en symbolisk avgift och en avsiktsförklaring om att bli amerikansk medborgare. Sedan gällde det att röja marken och inom fem år visa att det fanns ett fungerande jordbruk för att erhålla det slutgiltiga ägarbeviset.
Det kunde förstås vara ett hårt arbete att skapa ett jordbruk i vad som ofta kunde liknas vid rena vildmarken. Men jämfört med slitet som dräng i Sverige kunde tillvaron ändå te sig mycket ljus.
En man som utvandrat från Hälsingland 1870, när han var 25 år, mindes långt senare sin uppväxt i Sverige som fylld av svält och nöd. Han hade trots sin knappa dränglön lyckats spara ihop till en Amerikabiljett och kommit över egen mark i Minnesota.
Jakt på bland annat hjort och hare gjorde att många tidiga emigranter kunde klara det hårda livet.
Efter en tid hade han och hans hustru kunnat utvidga sina innehav, då marken stigit i värde. De odlade nu olika slags spannmål och hade skaffat flera hästar, kor och grisar.
Homesteadlagen hade, förklarade han, ”varit till en ofantlig nytta och välsignelse för en väldig skara obemedlade människor. Tusen sinom tusen af våra landsmän ha begagnat sig av densamma”.
I och med att Minnesota ännu var glesbefolkat och relativt outvecklat fanns det även ett stort intresse att locka dit fler europeiska invandrare.
Hans Mattson, en bondson från Skåne som hört till de tidiga utvandrarna och gjort politisk karriär i USA, såg som sin uppgift att locka fler svenskar till delstaten. Han anlitades som emigrationsagent och reste 1868 till Sverige, för att återvända till Minnesota med många hoppfulla emigranter i sitt sällskap. Under en treårsperiod, från 1868 till 1870, lämnade 70000 personer Sverige för Amerika.
De första utvandrarna, pionjärerna, hade i många fall drivits av en kombination av äventyrslust och missnöje med den rådande samhällsordningen i Sverige – brist på demokrati och även religionsfrihet.
Men när allt fler emigrerade var det alltså i första hand fattigdom och avsaknad av ekonomiska möjligheter som var avgörande. Under 1880-talet utvandrade 325 000 svenskar och 1887 sattes ett rekord på mer än 46 000 emigranter under ett enskilt år.
När USA:s industrialisering tog fart mot slutet av 1800-talet var det vanligare att svenska utvandrare bosatte sig i städer och tog jobb i fabriker, gruvor, på byggen eller vid järnvägen, snarare än att bryta ny jordbruksmark.
Den största koncentrationen av svenskar fanns kring år 1900 i Chicago, som vid denna tid kunde räknas som Sveriges andra stad efter Stockholm. Många var pigor från den svenska landsbygden som fått bra jobb som hembiträden i den amerikanska storstaden. Mellan 1880 och 1920 utvandrade mer än en kvarts miljon svenska kvinnor till USA.
När massutvandringen gick mot sitt slut på 1920-talet hade totalt runt 1,2 miljoner svenskar, nästan en femtedel av befolkningen, lämnat sitt hemland för en ny tillvaro i Amerika.
