Så hittar du släktens officerare
Amiraler och kaptener, fältväblar och majorer. Alla var de olika typer av officerare och utgjorde ryggraden i det militära Sverige. Har du en officer i släkten kan det finnas mycket spännande att hämta ur arkiven.
Svenska officerare samlade för gruppbild 1926 eller 1927.
En svensk officerskår började ta form under 1500-talet då en armé och örlogsflotta skapades med officersgrader som hövitsmän och skeppshövitsmän. Under 1600-talet fann kåren mera fasta former.
Redan från början var den dominerad av adelsmän, antingen de var av frälsesläkt, eller hade adlats samtidigt som de steg i graderna. Inte minst under stormaktens återkommande krig kom många tyska, skotska och tyskbaltiska officerare i svensk tjänst att flytta till Sverige.
Under det sena 1600-talet lade den karolinska krigsmakten allt mera vikt vid faktisk kunskap snarare än adlig bakgrund. Särskilt inom artilleriet och fortifikationen (som byggde och belägrade fästningar) liksom flottan ökade kraven på särskild sakkunskap, inte minst inom matematik.
Allt fler ofrälse blev officerare
Under stora nordiska kriget gjorde de omfattande officersförlusterna att andelen ofrälse officerare ökade ytterligare. Vid krigsutbrottet 1700 var runt 400 av krigsmaktens då 1 000 officerare ofrälse, men vid Karl XII:s död 1718 fanns det 1 300 adliga och 2 600 ofrälse officerare. Först mot mitten av seklet var ”ordningen återställd” med 1 400 adliga officerare mot 400 ofrälse.
Men när kraven på formell utbildning blev hårdare tog utvecklingen mot allt fler ofrälse officerare ny fart. Officersskolor började inrättas under 1700-talet och från 1792 bedrevs utbildning av officerskadetter på Karlbergs slott vid Stockholm. Utvecklingen accelererade under 1800- och 1900-talen, i synnerhet sedan värnplikten införts fullt ut år 1901. Då började också tusentals reservofficerare och sedan värnpliktiga officerare rekryteras.
Många officersgrader från 1600-talet kvar
De vanligaste officersgraderna har varit förhållandevis konstanta alltsedan 1600- och 1700-talen, även om enstaka har bytts ut eller fått förändrad innebörd.
Under officeren fanns lägre befäl som underofficerare (till exempel sergeanter och fanjunkare, i artilleriet styckjunkare) och nederst i hierarkin underbefäl (vicekorpraler, korpraler och distinktionskorpraler/furirer). I och med 1983 års befälsordning blev alla befäl officerare, ett system som nu stegvis har börjat förändras.
Tillsammans styrde befälen över den stora massan av meniga soldater, antingen de var indelta knektar, värvade soldater eller beväringar/värnpliktiga.
Överstelöjtnanten var normalt regementschefens närmaste man men kunde också ha andra tjänster. Här ser vi Johan Adam von Gertten, överstelöjtnant vid generalstaben och ståthållare på Strömsholms slott.
Egna officersgrader i flottan
I kustartilleriet (från 1902) och dess efterträdare amfibiekåren (från 2000) liksom i flygvapnet (från 1926) har graderna i stort sett varit desamma som inom armén.
Men inom flottan har det funnits och finns avvikelser: här motsvaras arméns major av örlogskapten, överstelöjtnant av kommendörkapten, överste av kommendör, den moderna brigadgeneralen av flottiljamiral, generalmajor av konteramiral, generallöjtnant av viceamiral och general av amiral.
Fram till 1824 kunde enstaka förtjänta generaler befordras till fältmarskalk, men sedan fanns bara den möjligheten i krig, för att 1972 helt försvinna.
Furir, fältväbel och fänrik
Den karolinska arméns befälsstruktur i slutet av 1600-talet och början av 1700-talet ger en bra bild även av senare tiders officersgrader.
Närmast manskapet stod föraren, som skulle vaka över kompaniets fana men också sjukvården, medan furiren såg till att soldaterna fick proviant och att kompaniets lägerplatser ordnades.
Ammunitionen och soldaternas vapenvård kontrollerades av rustmästaren, medan fältväbeln eller kvartermästaren bokförde vilka soldater som var sjuka, kommenderade eller frånvarande av andra orsaker. Han var också den som hade bäst personkännedom om kompaniets soldater och som bestraffade de soldater som gjort sig skyldiga till enklare förseelser.
FLER FORSKARTIPS I SLÄKTHISTORIAS NYHETSBREV!
Fänriken skötte exercisen och inspekterade de sjuka, medan han i strid ansvarade för förbandets fana. Löjtnanten var kompanichefens ställföreträdare och såg till att kompaniet fungerade enligt dennes intentioner. Kaptenen (i kavalleriet ryttmästaren) var kompaniets chef och skulle vara som en far för sina soldater. Om manskapet ansåg sig orättvist behandlat av lägre befäl skulle de kunna klaga hos kaptenen. Han skulle också lösa tvister mellan indelta soldater och deras rotebönder.
Översten chef för regementet
Samtliga dessa befäl fanns i vart och ett av regementets åtta kompanier (skvadroner), men ovanför dem fanns det högre regementsbefälet.
Regementskvartermästaren hade det övergripande ansvaret för förläggning och försörjning i fält och på övningsheden. Majoren övervakade kommenderingar och vakter, vilka som var stridsdugliga för ögonblicket och de sjuka. Överstelöjtnanten var regementschefens närmaste man med allt vad de kunde innebära, medan översten var chef för regementet och var kungens direkte företrädare vid regementet.
Från 1792 har Krigsskolan på slottet Karlberg i Stockholm (idag Militärhögskolan Karlberg) utbildat officerskadetter.
Försvarsväsendets rulla från 1800-talet
Hur forskar man då efter en officer? En given utgångspunkt är den från slutet av 1800-talet till 1990-talet årligen utkomna tryckta Försvarsväsendets rulla, som listade både officerare och en del andra försvarsanställda.
Om man vet vid vilket förband som officeren tjänstgjorde kan man leta efter uppgifter bland tryckta regementshistoriker som ofta innehåller särskilda biografiska band.
Viktig är också Adam Lewenhaupts Karl XII:s officerare, biografiska anteckningar 1–2 (1921), Ulla Johanssons Rulla över befälskårerna vid Sveriges armé och flotta 1755, utgiven av Genealogiska föreningen 1976 samt Rune Kjellanders böcker Sveriges regementschefer 1700–2000 (2003), Svenska marinens högre chefer 1700–2005 (2007) och Svenska flygvapnets högre chefer 1925–2005 (2013).
Krigsarkivet har betyg och elevarbeten
Nästa steg är Krigsarkivet där det finns många handlingar av stort värde för officersforskaren. Krigsskolan Karlbergs arkiv innehåller betyg, elevarbeten, scheman och andra handlingar som berättar om den enskildes utbildningsgång, delvis från skolans start 1792.
Ett liknande material finns i arkiven efter Sjökrigsskolan (1868–1987) och Krigsflygskolan (1926–98). Dessutom har många officerare genomgått specialskolor som Infanteriskjutskolan (som startade 1878 och idag heter Markstridsskolan) och Pansartruppskolan (1942–91). Från 1878 har Krigshögskolan och flera andra högre skolor skött officerarnas högre utbildning, fram till dagens Försvarshögskola.
Lönelistor över officerarna mellan 1630-talet och 1865 kan följas i Krigskollegium, militiekontoret serie G IV b och fortsättningen 1865–1940 i Arméförvaltningens civila departement serie G I b. Löneutgifter och därmed officerens verksamhet kan också följas i samlingarna Regements-räkenskaper –1723 (ca 1655–1723) och Regementsräkenskaper 1724– (fram till cirka 1849) samt i respektive regementsarkiv under avdelningen regementsskrivarkontoret.
Protokoll från officersbostället
En viktig del av officerens lön fram till runt 1880 utgjordes av bostaden, som hade olika storlek beroende på officerens grad. Vid befordran flyttade till exempel officeren från ett löjtnantsboställe till ett kaptensboställe. Boställenas skick inspekterades med jämna mellanrum och protokollen från dessa syner alltifrån 1724 finns i Krigskollegium, husesynskontoret.
Boställssynerna administrerades inom regementet av regementsskrivaren eller (från början av 1800-talet) av boställsdirektionen. Boställssyneprotokoll kan man också hitta i respektive landsarkiv i den aktuella länsstyrelsens arkiv, främst då landskontorens serie G VII, men också i kronofogde- och länsmansarkiven.
Till vänster Generalmönsterrulla från Södermanlands regemente år 1789. Till höger syneprotokoll från officersboställe i uppländska Bodarna.
Meritförteckningar hos Arméns pensionskassa
En officer var självfallet medveten om att hans karriär kunde få ett abrupt slut, även om han överlevde. Därför gällde det att hålla uppgifter om sina meriter, och därmed underlag för pensionsutbetalningar, så aktuella som möjligt. I Arméns pensionskassas meritband serie E 5 förde man, mellan 1757 och 1937, in uppgifter om enskilda officerare.
Likartade uppgifter kan man hitta i samlingarna Meritförteckningar (1600-tal till 1800-tal, om än ej komplett), Tjänsteförteckningar för i armén kvarstående officerare 1815–1883 och Tjänsteförteckningar 1886–1940. Sådana meritförteckningar kan man också hitta i regementsarkivet, under regementschefsexpeditionen.
För flottans del hittar man motsvarande uppgifter i samlingen Meritförteckningar, Flottan (1700- och 1800-talen). För äldre tid bör man också konsultera Rullor, Flottan, serie D I a (1642–1796), medan serie D Ib innehåller rullor över de tre örlogsstationernas (Karlskrona, Stockholm, Göteborg) officerare mellan 1740 och 1883.
I serierna D IIa-D XIV finns en mängd rullor, bland annat över officerare, både i flottan och i kustartilleriet, fram till 1910-talet. I arkivet efter Generaladjutanten för flottorna finns officersrullor bevarade för de flesta år mellan 1778 och 1840.
Generalrullor hos Marinstaben
I slutet av 1800-talet började man föra in alla flottans officerare i en så kallad generalrulla. Den hittar man på två ställen: Marinstaben, expeditionen (1875–1907) och Marinstaben, flottans personalavdelning, regementsofficersdetaljen (1907–40-talet).
För kustartilleriet söker man en officer i insända underlag till en generalrulla, förvarade i Chefens för kustartilleriet/Inspektören för kustartilleriet arkiv, täckande åren 1902–48.
Den som söker uppgifter om flygvapnets officerare ska gå till Flygstabens arkiv, personalavdelningen, serie D 3 Personalakter.
Från 1945 upphörde de gamla serierna och ersattes med tjänstekort, från 1959 kallade rullkort. För arméns del hittar man dem i det förbands arkiv där officeren senast var verksam, innan de 1965 började datoriseras. Marinens rullkort från runt 1985 och dessförinnan letar man i Marinstabens personaladministrativa avdelning. Flygvapnets rullkort söker man i Flygstabens personalavdelnings arkiv serie D II a-b.
Svenska artilleriet vid slaget vid Leipzig 1813.
Många officerare har också lämnat efter sig enskilda arkiv i Riksarkivet, Krigsarkivet eller något av våra landsarkiv, eller mindre notiser i Krigsarkivets biograficasamling. Gruppfoton eller porträtt på officerare är vanligt förekommande i de större arkivens fotosamlingar, även om det inte alltid anges vem som bilden föreställer.
Officerssläkten Taube
Det finns självfallet en mängd mycket varierande exempel på hur officerskarriärer kunde gestalta sig, i synnerhet beroende på om officeren var från det egentliga Sverige (inklusive Finland) eller någon av våra stormaktstida provinser och om han var adlig eller ofrälse.
En typisk adlig släkt som härstammade från officerare i svensk tjänst är Taube från Estland och Livland, vars svenska gren räknar sina rötter från Edvard Taube (död 1692) som var överste i svensk tjänst. Efter honom följde en rad officerare.
Under 1700-talet delade sig ätten i en svensk och en finländsk gren, varav den svenska bland annat innefattade chefen för Södra skånska kavalleriregementet, översten Johan Reinhold Taube. Till den finländska grenen hörde bland annat Wolter Ludwig Taube (kapten vid Björneborgs regemente) och Arvid Joachim Taube (från 1810 chef för Västerbottens regemente). Från Arvid Joachim härstammar bland annat Evert och Sven-Bertil Taube.
Ett rakt motsatt exempel är fiskarsonen Olof Knape från Bohuslän. När kraven på fackkunskaper blev allt större så öppnades möjligheter för ofrälse som honom. I början av sin karriär tjänade han på nederländska fartyg, innan han började avancera i den svenska flottan och år 1714 blev konteramiral.
Fältväbel vid sju års ålder
Ytterligare ett exempel på en officerskarriär är Fredrik Adam Wilhelm Sinclair (1791–1835). Vi använder honom för att visa hur långt man kan komma genom lite pusslande med arkivhandlingar, i detta fall från Krigsarkivet.
Fredrik Adam Wilhelm Sinclair var 15 år när hans faster, grevinnan Sophie Silfversparre, skrev direkt till direktören Nils Cronstedt på Karlberg och bad att hennes brorson skulle få en plats på Krigsakademin (senare Krigsskolan). Grevinnan bifogade också en rad intyg som visade på pojkens kunskaper i olika skolämnen.
Redan 1791, då han var sju år gammal, hade han utnämnts till fältväbel med eget boställe vid faderns regemente, Livgrenadjärregementet. Det var självfallet mera en försäkran om ett framtida arbete, än något sjuåringen förväntades klara av.
Grevinnan Sophie Silfversparre skrev till Krigsakademin på Karlberg i Stockholm och bad att hennes brorson, Fredrik Sinclair (porträttet), skulle få en plats. Här ett av de bifogade intygen för att påvisa pojkens lämplighet.
Fasterns vädjan fick resultat och mellan maj 1806 och juni 1808 studerade den unge Sinclair vid Karlberg innan han utexaminerades som fänrik. Hans betyg, kursplaner och, självfallet fasterns bönebrev finns i Krigsskolan Karlbergs arkiv.
Går att följa fälttågen Sinclair deltog i
När den nybakade fänriken fick sin första riktiga tjänst vid Livgrenadjärregementets rusthållsdivision (ett tillfälligt namn på Andra livgrenadjärregementet) i Östergötland så hade krig brutit ut, det krig som bland annat skulle leda till att Sverige förlorade Finland och Åland. Under de två följande åren deltog Sinclair i strider mot Norge och mot ryssarna i Västerbotten.
I Livregementets arkiv finns mönsterrullor, förslagsjournaler och andra handlingar, i regementets arkiv kan vi i detalj se var han befann sig under krigsåren och vilka strider han deltog i. I Waldemar Stenhammar tryckta historik Livgrenadjärregementets rusthållsdivision 1791–1816 (1932) går det att följa regementets öden och händelseförloppet kring de olika fälttågen som Sinclair deltog i.
Sedan kom freden och Sinclair utnämndes 1812 till löjtnant, innan det var dags för fälttåg mot Napoleons franska armé i Tyskland 1813 och i Norge sommaren 1814. Precis som tidigare finns en rad rullor, förslagsjournaler och andra handlingar där vi kan följa honom i fält.
Kammarherre vid hovet
Efter att ha utnämnts till kapten 1816 begärde Sinclair avsked. Då hade han redan året innan utnämnts till kammarherre vid hovet, och en annan karriär väntade. År 1835 avled kaptenen Sinclair i Linköping, 44 år gammal.
Under sin karriär hade han haft flera bostäder, alltifrån fältväbelbostället 1798, som han knappast torde ha nyttjat, till fänriks-, löjtnants- och kaptensboställen. I regementets arkiv kan man följa vilka boställen han var tilldelad, och därefter gå vidare till Krigskollegii husesynskontor och se vilka syneprotokoll det finns som beskriver hur de olika boställena och deras ägor såg ut.
Under hela hans karriär rapporterades de olika karriärstegen in till Arméns pensionskassa och i dess meritband bör all forskning om Sinclair börja. Där får forskaren de grundläggande uppgifterna om hans militära bana, sedan bygger man på med de olika typer av källor som är knutna till specifika händelser i hans liv. Sinclairs militära bana blev kort, bara ett decennium, men händelserik då den inträffade i en turbulent period i vår historia.
Publicerad i Släkthistoria 8/2017
