Knekten som dog för freden

När Bengt Welander forskade om en av sin frus släktingar hittade han en bror till henne som antecknats som »avliden i Schleswig». Under släktutredningen lärde han sig mer om en tidig internationell fredsinsats.

10 oktober 2020 av Bengt Welander

I sökandet efter en kvinnlig anförvant på hustruns sida hittades en broder till henne, Tufve Svensson Rundqvist, i dödsboken med noteringen ”avliden i Schleswig 1849-11-12 Ålder: 34 år 11 mån”. Första tanken var ju då: Vad gjorde han där? Efter lite vidare forskning framkom det att han avlidit när han var värvad som husar i Skånska husarregementet, och blivit kommenderad till en fredsbevarande trupp i samband med det slesvig-holsteinska kriget 1848–51.

Vår släkting hade sina rötter i Östra Göinges skogsbygder och tillhörde således inte Villands härad – som idag utgör delar av Kristianstad och Bromölla kommun – där jag bedriver soldat- och bygdeforskning. Men bredvid honom på Alter Friedhof, den gamla kyrkogården i Flensburg som är reserverad för gravar från krigen mellan Danmark och Tyska förbundet under åren 1848–51 och 1864, vilar en knekt från mina hemtrakter som jag vill berätta mer om.

Sveriges största fredsstyrka

Gravarna på Alter Friedhof visar att det till olika platser i Slesvig kommenderades en svensk-norsk armékår under åren 1849–50. 3.850 man ingick i vad som är den största fredsstyrka Sverige någonsin ställt upp med. Kåren bestod av infanteri, kavalleri och artilleri. Deras uppgift var att upprätthålla lag och ordning samt ge civilbefolkningen skydd tills ett fredsavtal slutits.

Soldaterna plockades ut från de i Sverige-Norge då förekommande regementena. Huruvida de kommenderades eller anmälde sig frivilligt framgår inte av historien.

Pehr Persson från Fjälkinge

Pehr Persson föddes i Fjälkinge den 3 mars år 1825. Hans föräldrar var torparen Per Jönsson från Ljungby och hans hustru Anna Jeppasdotter från Fjälkinge. Sedan tidigare fanns det tre syskon i familjen, Anna, Margareta och Jöns, födda mellan 1814 och 1824.

Pehr bodde och arbetade hemma tills han konfirmerades år 1840. Därefter fick han plats som dräng på en av granngårdarna, närmare bestämt på nr 42 Fjälkinge. Men dränglivet var nog inget för honom. Bara 18 år gammal lät han istället värva sig som indelt soldat till rote nr 17 Gualöv, Livkompaniet under Norra skånska infanteriregementet. Han efterträdde där soldaten Johan Dahl, som varit knekt för rote nr 17 Gualöv i 19 år. Som knektnamn fick Pehr sig tilldelat efternamnet Schilt, vid något tillfälle även skrivet Skilt.

Rotebönderna i Gualöv måste ha varit belåtna med sitt val av knekt. En blott 18-årig yngling, med all säkerhet frisk och stark, borde kunna bebo och vårda soldattorpet på bästa vis i många år framöver. Några krigiska tider var det ju inte längre så några större kostnader för rotebönderna för att skaffa en ny knekt med full utrustning behövde de nog inte bekymra sig om på länge. Men historiens gång skulle visa sig ha annat i beredskap för dem.

Skarpskytt och vicekorpral

Ur de militära rullorna kan man utläsa att Pehr Schildt, förut kallad Pehr Persson, född i Fjälkinge socken, antagits till knekt den 24 april 1843 vid regementets rekryteringsmönstring i Kristianstad. Av rullan framgår det också att Pehr var 180 centimeter lång och ogift. Som infanterist visade Pehr Schildt framåtanda. Efter två års tjänst som knekt hade han genomgått sin första utbildning och benämndes skarpskytt (prickskytt) från och med den 22 juni 1845. 

Pehr Schildts födelsby Fjälkinge ligger strax utanför Kristianstad. Här Fjälkinge backe. 

© Jorchr

Bara ett år senare genomgick han sin första befälsutbildning och blev skriven som vicekorpral, bara 21 år gammal. De flesta indelta soldater kom aldrig så långt under hela sin oftast mångåriga tjänstetid. Pehr hade som nästan alla indelta soldater även ett annat ”civilt” yrke vid sidan om militärtjänsten. För hans del var det som skräddare han drygade ut den militära lönen.

Efter tre års tjänst tyckte Pehr att det var dags att skaffa en kvinna och gifta sig. Den utvalda hette Nilla Nilsdotter, en 24-årig knektdotter från Fjälkinge. Hennes far, rotekopralen Hans Blixt, lämnade sitt medgivande till giftermålet tillsammans med Pehrs högre befäl på regementet. Bröllopet hölls i Fjälkinge kyrka på nyårsafton 1846. Några barn hann det dock inte komma till världen innan Pehr fick sin utlandskommendering.

Skickades till Slesvig

Han skickades till Slesvig, ett av de nordtyska hertigdömen som sedan medeltiden genom personalunion hört till Danmark (den danske kungen var hertig i Slesvig och Holstein). Konflikten berodde på att hälften av Slesvigs och merparten av Holsteins invånare var tyskar. Med stöd av stormakten Preussen verkade krafter inom hertigdömena för att dessa skulle förenas med andra tyska småstater till en ny europeisk stormakt.

FLER ÖDEN OCH ÄVENTYR I SLÄKTHISTORIAS NYHETSBREV

År 1849 hade striderna mellan danska och tyska styrkor blossat upp igen för att efter en kort tid följas av en ny vapenvila den 10 juli. Medan fredsförhandlingarna hölls skulle preussiska trupper besätta Holstein medan norra Sles­vig ner till Flensburg skulle bevakas av 3 850 man svensk-norska fredsbevarande trupper. I den svenska styrka som då överfördes ingick en bataljon på cirka 500 man ur Norra skånska infanteriregementet. 

Med båt till Jylland

I mitten av augusti 1849 samlades bataljonen på sin lägerplats i Ljungbyhed, för att sedan därifrån marschera vägen över Åstorp till Landskrona. Väl framme i Landskrona fick manskapet gå ombord på fregatten Josephine som den 19 augusti lade ut för vidare färd till Sönderborg på södra Jylland, 40 kilometer från Flensburg.

En av skåningarnas officerare, löjtnant Otto Ringheim, som förde dagbok under sin tjänstgöring vid regementet, skrev följande om sjöresan: ”Den 21 augusti kom fregatten in i Sönderborgs hamn utan att någon enda av vårt folk varit sjösjuk, och ankrade under salut och otaliga hurrarop af tusentals officerare och frivilliga i Danska armen”.

Svenska soldater i uniform.

Buffertzon mellan de stridande

Bataljonens uppdrag blev att i norra Slesvig, i trakterna runt danska Aabenraa och tyska Flensburg, fungera som en ”buffertzon mellan de två stridande folken. Norra skåningarna var på plats mellan augusti 1849 och juli 1850. För Pehr och hans soldatkamrater var det ett stort äventyr eftersom de flesta svenskar på den tiden knappt kom utanför hemsocknen.

Svenskarnas insats i Slesvig är inte särskilt väl dokumenterad i svenska källor. Man vet att svenskarna aldrig var inblandade i några reguljära strider, men ändå fick några soldater sätta livet till på främmande mark, då fältsjukan skördade sina offer. Fram till 1800-talets slut dog fler soldater i alla krig av sjukdomar som spreds i lägren än av regelrätta strider.

Pehr Schildt dog i Slesvig

Norra skånska infanteriregementet rapporterade vid hemkomsten tre döda soldater. Den då bara 25-årige Pehr Schildt var en av dem. Alla tre soldaterna hade dött sedan de ådragit sig sjukdomar, framför allt luftvägsinfektioner. Detta till följd av den hårda vintern och vädrets växlingar mellan snö och kyla. Kalla och dragiga förläggningar och ansträngande marscher tärde säkert också på hälsan. Enligt samtida vittnen var vintern värre än vanligt.

Pehr kom aldrig hem till Fjälkinge och torpet i Gualöv igen. I en brödmönstringsrulla från 1850 från förläggningen i Flensburg framgår det att Pehr insjuknade och överfördes till det lokala militärsjukhuset, med bibehållen lön. Efter två veckors vård på sjukhuset avled Pehr Schildt den 16 mars 1850. 

Löjtnanten Otto Ringheim skrev i sin dagbok följande om Pehrs bortgång: ”Den 16 mars bliva det en dyr dag för oss. Då dog för oss en ung, vacker karl vid LifCompagn: ViceCorp. Schildt i feber. Den 19:e begrofs Schildt med stor högtidlighet på den vackra kyrkogården. Strax efter att liket var nedsatt framkom soldatens värdinna, en tyska och placerade en vacker swensk fana, som tog sig serledes väl ut”.

Att Pehr fick en ståtlig begravning är rätt säkert. Vid den tiden hörde det till gatubilden i Flensburg att militära processioner med pompa och ståt drog fram mot Alter Friedhof.

En del av kyrkogården Alter Friedhof i Flensburg är reserverad för de svensk-norska soldater som dog i Slesvig 1848–51.

© Bengt Welander

Pampig soldatbegravning

I tidningen Östgöta Correspondenten den 24 november 1849 beskrev tidningens utsände en soldatbegravning:

”Jag blev i tillfälle att beskåda en ganska högtidlig sorgefest. En karl vid något av Östgöta kompanierna, vilken dött, begrovs nämligen. Processionen var talrik, jag tror hela bataljonen, befälet inräknat, deltog i den. Den dödes vapen låg på kistlocket, smyckad med friska blomsterkransar. Kistan bars av åtta man, föregångna av en pluton under gevär, anförd av en underofficer. Alla voro klädda i full parad. Sorgmarschen spelad av grenadjärmusikkåren, var hänförande vacker. De djupa melankoliska tonerna rullade högtidligt över den böljande folkmassan och trängde till hjärtat”.

Hemma i Fjälkinge och Gualöv hade Pehrs unga hustru och andra anhöriga ingen grav att gå till med sin sorg. Istället fick änkan Nilla Nilsdotter enligt den tidens regler högst tre månader på sig att lämna soldattorpet innan Gualöv rotebönder var tvungna att skaffa fram en ny soldat med tillhörande utrustning. Något som de klarade av på snabbare tid än så. Redan den 3 maj 1850 hade de en ny knekt färdig för inmönstring på roten, den 25-årige Per Björk (Mattisson) från Kiaby.

Nilla Nilsdotter förblev änka efter Pehr i tre år men sedan gifte hon om sig i oktober 1853 med Sven Svensson från Fjälkinge. Inte heller i det äktenskapet föddes det några barn. Nilla fick dock ett långt liv och avled 76 år gammal 1898.

Hedrades i Flensburg

Inga svenska myndigheter, varken militära eller civila, har under alla de gångna åren på något sätt uppmärksammat minnet av de soldater som dog för fredens sak i Slesvig 1848–51. Men i Flensburg hedrades de redan från början för sin insats. På den delen av kyrkogården där de svensk-norska soldaterna för alltid vilar restes ett kors med texten ”Om vi hemma eller fjerran falla, hvilken jord som än vårt stoft betäcker, i wårt rättan Hem wi samlas alla när ur grafvens slumer Gud oss väcker”

Några av soldaterna hedrades av sina regementskamrater med en egen sten eller ett kors. Pehr Schildt fick ett gravkors rest över sig, försett med följande minnestext:

V.Korporalen vid LifKompaniet af Kongl. Svenska 24:e LinieRegementet.

Pehr Schildt. Född i Skåne 1825 död i Flensburg 1850

Rättskaffens Soldat. Trofast Vän,

Älskad och Saknad af Kamrater.

Sannolikt var det Pehrs soldatkamrater från Livkompaniet, i huvudsak rekryterade från Villands härad, som lät resa korset över hans grav och skriva dit inskriptionen till minne av deras kamrat som aldrig kom hem. 

Publicerad i Släkthistoria 12/2019

Läs också

Kanske är du intresserad av...