Kriminalgåta 1940 – mord eller självmord?

Otto Wendel (1898–1985), som skulle utföra det praktiska kriminaltekniska arbetet, kom sist till platsen. Han hade varit tvungen att först samla ihop den fotografiska och tekniska utrustningen, för att därefter ta en droskbil till lägenheten. Wendel har i en memoarbok beskrivit sina intryck från det inledande polisarbetet: ”Jag har sällan skådat mer folk på en så liten brottsplats. Överallt i den holmeniuska lägenheten stod det någon, i hörnor och vrår. Det verkade som en och annan hade den föreställningen att det bara är bovar som har fingeravtryck på händerna. I varje fall var det många som hade påtagliga svårigheter att hålla sina egna fingrar i styr. Självaste stadsläkaren hade slagit sig till ro i en fåtölj, lyckligt omedveten om att det fanns skottkanaler av revolverkulor och en liten blodsamling i den.”

Den döde låg framstupa med huvudet i mitten av det lilla rummet. Fötterna pekade mot den fåtölj där stadsläkare Hultkvist hade satt sig. En stor blodpöl bredde ut sig kring den dödes huvud. Under sängen hittade man en rysk Nagant-revolver.

På den östra väggen hängde en stor del av Holmenius samling av vapen och militära föremål. Det var bland annat en rysk arméhjälm, en grov läderpiska, två ridspön, antika gevär, pistoler, ryttarsablar, bajonetter, knivar och floretter. Mellan två fåtöljer fanns ett litet rökbord med en överfull askkopp. Kriminaltekniker Otto Wendel kunde i sin rapport torrt konstatera att huvuddelen av fimparna i askkoppen härrörde från de polismän som hade kommit före honom till lägenheten.

Wendel arbetade inledningsvis med fotografering och skissering. Skissen över lägenheten upprättades med hjälp av så kallad korsprojektion, där inte bara golvytan, kroppen och möblerna återgavs, utan även lägenhetens östra vägg och en del av taket. När detta var klart vidtog stadsläkare Hultkvists preliminära undersökning av kroppen. Han kunde konstatera att Holmenius hade dödats av ett skott mot vänstra delen av pannan. Det hade gått igenom huvudet och ut i närheten av högra örat.

Hultkvist ville vänta med en mer noggrann undersökning, och utföra denna på bårhuset under morgondagen. En mycket viktig detalj undgick därför stadsläkaren den första dagen. Den döde hade skjutits med två skott i huvudet. Det kunde stadsläkaren konstatera först dagen därpå.

Söderman var omedelbart övertygad om att det rörde sig om ett självmord. Bara en sak fann han märkligt – det fanns ingen patronhylsa i Nagant-revolvern. Han berättade i förtroende för Wendel att han trodde att någon av de polismän som hade kommit först till platsen hade tagit ut hylsan ur revolvern, och därefter gjort sig av med den, för att dölja sitt eget misstag.
Wendel lät sig dock inte övertygas. Han arbetade vidare, ända till midnatt den första dagen. Under den nattliga färden tillbaka till polishuset på Bergsgatan sade han till en äldre kollega i samma bil: ”Det här mordet får man väl hoppas blir uppklarat.” Kollegans svar fick Wendel att krypa ihop i hörnet av baksätet: ”Vem fan har påstått att det här är ett mord!”

Under de kommande dagarnas utredningsarbete delade sig mordkommissionen i två läger. I det ena, som menade att det handlade om självmord, var Harry Söderman tongivande. I det andra, med Otto Wendel som en av de ledande krafterna, hävdades istället att det var mord och att gärningsmannen måste hittas och gripas.

Flera saker pekade enligt Wendel på mord. Holmenius hade skjutits i vänstra delen av pannan, men revolvern under sängen låg på den mördades högra sida. Hur kunde den döde ha skjutit sig med vänster hand och sedan lyckats kasta in revolvern under sängen på sin högra sida? Vidare tydde kroppens position på golvet också på att någon hade lyft upp den ur fåtöljen, och därefter vräkt den framåt på golvet. Spåren i fåtöljen och i väggen bakom den pekade åt samma håll.

Men Harry Söderman var svår att övertyga. Han vidhöll länge sin ståndpunkt. Inte ens när Hultkvists rapport från obduktionen av kroppen konstaterade att Holmenius hade skjutits med två skott i huvudet vek Söderman från sin åsikt. Han hävdade att det andra skottet var ett så kallat reflexskott. Självmördaren hade avlossat ett skott i det egna huvudet varpå handen genom en nervreaktion hade avlossat ytterligare ett skott.

Tisdagen den 2 juli var de båda sidorna jämnstarka. Wendel hade ägnat nästan hela dagen åt kompletterande undersökningar i det som han nu kallade för mordlägenheten. Tillsammans med kriminalassistent Folke Rudstedt hade han skapat rekonstruktionsfotografier som visade riktningarna för de två revolverskotten som hade genomborrat Holmenius huvud. Undersökningen visade att skillnaden mellan de bägge skottvinklarna var nittio grader. Wendel trodde att detta skulle övertyga Söderman. Men han tog miste. Inte heller fick han något stöd från de kriminaltekniker som arbetade med den jämförande analysen av Nagant-revolvern och kulorna från lägenheten. Vissa av kriminalteknikerna var i ett skede av utredningen, enligt Wendel, redo att utfärda ett utlåtande som skulle bekräfta att den döde hade skjutits med revolvern under sängen.

Ytterligare ett litet bakslag drabbade Wendel på tisdagskvällen. När han stod och väntade på spårvagnen utanför polishuset föll hans blick på Aftonbladets förstasida i en kiosk. Där fanns ett fotografi som visade en del av den aktuella lägenheten, inklusive fåtöljen där han hade hittat flera viktiga spår. Han funderade på hur tidningens fotograf hade lyckats ta bilden. Han själv var ju vid den aktuella tidpunkten den enda som hade nyckel till lägenheten. Och den låg i säkert förvar i hans egen byxficka.

Till slut kom han på det. Om det gick att se igenom en brevlåda, gick det ju också att fotografera igenom den. Aftonbladets fotograf hade på så sätt lyckats få en bild av rummet. Wendel beslöt att i fortsättningen alltid se till att brevinkast på brottsplatser säkrades från insyn. Onsdagen den 3 juli hade gruppen kring Wendel minskat, och flera av poliserna i mordkommissionen var beredda att överge mordteorin och ge Söderman rätt. Men Wendel och två kriminalspanare, Gustaf Johansson och Martin Persson, kämpade på. Man rekonstruerade den dödes sista timmar och försökte att skapa sig en bild av hans umgängeskrets.

Ett telefonsamtal den dagen, med ett tips från John Karlsson, rockvaktmästare på Hotell Gillet, blev vändpunkten som de hade väntat på. Karlsson berättade för poliserna att han på Centralen samma dag hade träffat en handelsresande som han bara kände till utseendet, inte till namnet. De hade börjat prata om det aktuella fallet, eftersom de båda var ytligt bekanta med den döde. Och handelsresanden hade sagt att han hade mött honom för bara några dagar sedan.

Det tog poliserna ytterligare två dagar att identifiera handelsresanden. Han hette Karl Fredriksson och kände den döde sedan de var barn. På lördagskvällen den 29 juni hade han tillsammans med sin fru besökt Chinavarietén i Berzelii Park. På vägen hem hade de missat sitt tåg och därför gått in på Restaurang Horn på Vasagatan. Där hade Fredriksson iakttagit Holmenius tillsammans med en ung man i militäruniform. Den unge uniformerade mannen hade suttit med ryggen mot Fredriksson, och denne kunde därför inte ge polisen något bra signalement. Men han kunde berätta att Holmenius och den unge mannen hade serverats av en kvinna som var cirka tjugofem år gammal, ljuslagd, fyllig och rödkindad.

I samband med att poliserna besökte Restaurang Horn kunde de identifiera kvinnan som servitrisen Kerstin Lindkvist. Hon kunde berätta för dem att den man som Holmenius hade samtalat med var relativt välkänd på restaurangen, och att han bland personalen kallades för ”den finske fänriken”. Hans namn kände man dock inte till.

Martin Persson och Gustaf Johansson vid kriminalavdelningen tog därefter med sig fröken Lindkvist till Beredskapssjukhuset i Roslagstull. Där fanns en grupp med sårade finska militärer, som vårdades efter strider i Finland under våren. Tanken var undersöka om ”den finske fänriken” fanns där, eller om någon visste vem han var. På sjukhuset kunde servitrisen inom kort identifiera en fänrik som den man som Holmenius hade samtalat med på restaurangen. Fänrikens namn var Wäinö Emil Puustinen.

Denne berättade att han i flera dagar hade tänkt ta kontakt med polisen, men inte kommit sig för att göra så. Det var mycket riktigt han som hade träffat Holmenius den aktuella kvällen, och han kunde också visa poliserna att han ägde en revolver som liknande den som hade hittats i den dödes lägenhet.

Puustinen fick nu följa med till polishuset, där han berättade om kvällen med Holmenius. Efter besöket på restaurangen hade de tillsammans gått till lägenheten på Blekingegatan, för att titta på Holmenius vapensamling. När Puustinen såg att Holmenius liksom han själv ägde en rysk Nagant, uppgav han att han hade gett honom två av sina egna patroner till det vapnet. De hade därefter skilts åt som vänner varpå Puustinen hade promenerat till sjukhuset tidigt på söndagsmorgonen den 30 juni. Fänriken förnekade all inblandning i dödsfallet.

Puustinens Nagant-revolver lämnades omedelbart till laborator Nils Landin. Han sköt några provskott med den och placerade en kula i jämförelsemikroskopet, tillsammans med en av de kulor som hade dödat Holmenius. Det blev positivt resultat. Kulan i fåtöljen härrörde utan tvekan från Puustinens Nagant.

Så här skrev Otto Wendel i sina memoarer: ”Den långa och pinsamma mardrömmen med Holmenius revolver var äntligen slut.” Och nu blev Harry Söderman tvingad att erkänna sig besegrad. Wendels och Landins kriminaltekniska arbete hade tillsammans med Perssons och Gustafssons spaningsarbete till slut överbevisat honom. Polisen hade funnit mördaren.

Puustinen var född 1917 i Viborg i Finland. Hans far hade varit byggmästare och avlidit 1930. Modern var fortfarande i livet. Strax före andra världskrigets utbrott hade Puustinen genomgått underofficersskola i Finland. Våren 1940 hade han fört befäl över en styrka på 42 man. Han hade sårats vid Summafronten, och efter en tid kommit till det svenska Beredskapssjukhuset i Roslagstull, Stockholm. Där hade han vistats sedan dess.

Mordet på vapensamlaren hade skett efter ett bråk om några föremål som Puustinen hade haft i sin ägo, och som Holmenius var intresserad av. Den finske fänriken hade plötsligt känt sig hotad av den storväxte Holmenius, och skjutit honom för att freda sig själv. Han skämdes för sitt dåd, eftersom Sverige hade ställt upp och hjälpt Finland i kriget. Under rättegången kunde Puustinens försvarare visa att hans klient hade varit sinnessjuk vid tiden för brottet, och han förklarades därför straffri. Puustinen togs in på sinnessjukhus och överlämnades 1941 till de finska polismyndigheterna. Han avled 1967.

Publicerad i Släkthistoria nr 2/2025

 Otto Wendel (1898–1985) var en av Sveriges mest berömda kriminaltekniker. Han började sin bana som extra konstapel vid Stockholmspolisen 1924. Tretton år senare anställdes han vid Centralbyrån för fingeravtryck. När Statens kriminaltekniska anstalt grundades överfördes han till dess tekniska avdelning. Han skrev Handbok i kriminalteknik med Arne Svensson (1949) och hans memoarer har titeln De döda måste tala (1959).

Harry Söderman (ibland kallad »Revolver-Harry», 1902–56) fick sin kriminaltekniska utbildning i Lyon, där han i slutet av 1920-talet studerade för den franske kriminologen Edmond Locard.

År 1930 blev han föreståndare för Stockholms högskolas kriminaltekniska institut, och 1939 den förste överdirektören vid Statens kriminaltekniska anstalt (SKA). I slutet av andra världskriget arbetade han i hemlighet med utbildning av norska och danska polistrupper i Sverige. Han avled 1956 i Tanger i Marocko. Arbetet på SKA var fördelat på laboratorium, registratur och en avdelning för tekniska undersökningar. Man utförde kemiska analyser, brandundersökningar, vapenprover, skriftanalyser, tog fingeravtryck och signalement, förde omfattande register och genomförde brottsplatsundersökningar i hela landet.

År 1953 tog Gerhard von Sydow över som chef efter Söderman, och 1965 ombildades anstalten till Statens kriminaltekniska laboratorium (SKL). Sedan 2015 bedrivs verksamheten under namnet Nationellt forensiskt centrum (NFC), som en avdelning inom polismyndigheten.