Fången som broderade sin nådeansökan

Vi vet inte hur hon såg ut. Men vi kan följa hennes hemska öde genom många dokument. Dessutom finns hennes nådeansökan kvar på Nordiska museet i Stockholm, broderad med oändligt många korsstygn på 27 ihopsydda linnebitar.

Sex barn födde hon, men bara två av dem, den yngste sonen Wilhelm och hans storasyster Ulrica, levde till vuxen ålder.

Metta Charlotta Fock var av adlig börd, men det hjälpte henne inte i vare sig tingsrätten eller hovrätten. Hennes öde var tidigt beseglat genom en rad falska vittnesmål och falska angivelser.

Metta Fock föddes i Skaraborg

Hon föddes den 10 juni 1765 i den lilla byn Kettilstorp i Yllestad socken i Skaraborg som dotter till kvartermästaren Axel Erik Ridder-bjelke och Helena Margareta Gripenmark.

Arton år gammal giftes hon mot sin vilja bort med den åtta år äldre sergeanten Henrik Johan Fock. Han kom från en gammal förnäm adlig ätt, där officersyrket gått i arv i många generationer och sågs av Mettas släktingar som ett bra parti. Att han inte hade högre grad än sergeant berodde på hans dåliga förstånd. Han sades vara "mycket enfaldig, dock ej vansinnig".

1796 tog paret över gården Lilla Gisslered. Eftersom Henrik Johan var som han var lades allt ansvar på hans begåvade unga hustru. Han ställde dock till stora problem genom sina många dumma affärer. För att rädda gården lyckades Metta få honom omyndigförklarad och hennes bror, kyrkoherde Johan Gustaf Ridderbjelke, blev hans förmyndare.

Bara två barn överlevde

Paret fick flera barn. Den förstfödda, Ulrica Margareta, föddes 1784, året efter bröllopet, men dog följande år. Kort därefter föddes ytterligare en dotter, som fick samma namn som sin döda syster.

Fyra år senare, 1789 utökades familjen med Claes Abraham, 1794 kom Wilhelm Gustaf och efter ytterligare fem år Charlotta Lovisa, som var dövstum. Endast Wilhelm och den andra Ulrica levde till vuxen ålder.

Skogvaktaren hjälpte till

Mettas liv var tungt. Förutom att hon skulle sköta sina barn hade hon hela ansvaret för hushållet och gårdens skötsel, och maken gav henne ofta problem genom sina huvudlösa affärer.

Till en av granngårdarna flyttade 1801 skogvaktaren Johan Fägercrantz och hans 26 år äldre hustru. Han såg Mettas belägenhet och hjälpte henne med olika praktiska arbeten på gården. Snart uppstod varmare känslor mellan dem, och ryktena om att de hade ett kärleksförhållande spreds i trakten.

Familjen Focks ekonomi var mycket dålig, men Metta ställde sitt hopp till 13-årige sonen Claes. Han hade blivit antagen som volontär vid ett regemente, vilket skulle ge honom en liten fast inkomst. Han var också alltid tjänstvillig och arbetsam när han var hemma.

Maken och två barn dog

Men i juni 1802 blev han plötsligt sjuk med feber och våldsamma kräkningar, och efter några dagar dog han i mässling, som grasserade i trakten och tog fem andra liv. Ett par veckor senare blev även den treåriga döva dottern Charlotta sjuk och avled efter ett par dagar i bröstfeber, som lunginflammation kallades på den tiden.

Knappt en månad senare blev Henrik Johan sjuk och avled hastigt. Då började misstankarna om giftmord cirkulera i bygden. En kort tid före barnens död hade Metta köpt ett stycke arsenik – på den tiden kallat mercurium – för att använda som råttgift. Hon lämnade dock tillbaka det till handlaren några dagar senare.

FLER ÖDEN OCH ÄVENTYR I SLÄKTHISTORIAS NYHETSBREV

Men det hjälpte inte. Metta anklagades för att ha förgiftat barnen och maken för att kunna gifta sig med Fägercrantz, som påstods vara hennes älskare.

Barnens död väckte inte någon direkt förvåning i bygden. Både mässling och lunginflammation var vanliga och farliga sjukdomar och i dödsboken skrevs dessa in som dödsorsaker. Men senare ändrades uppgifterna till "förgiftning".

Anklagades av pigan

Det hela blev inte bättre av att Henrik Johan en tid pratat med grannarna om att han snart skulle dö och att Metta ville bli av med honom. Deras piga spädde på det hela med uppenbara lögner – förmodligen en hämnd för att hon avskedats efter att hon stulit mat. Johan Fägercrantz hustru, som troligen hade viss anledning att vara svartsjuk, anklagade dessutom Metta för att även ha försökt förgifta henne.

Arsenik i liket

Ryktena ledde till att Henrik Johans kropp grävdes upp. Ett kusinbarn till Henrik Johan, Adam Fock på den stora gården Salaholm, be­ord­rade, utan tillstånd från någon myndighet, att kroppen trots sitt förruttnade skick skulle obduceras.

Han anlitade den alkoholiserade läkaren Gustorff i Skara för ändamålet. Denne fick 100 kronor i arvode och ytterligare 100 kronor om han lyckades bevisa att Henrik Johan blivit förgiftad. Arvodet var en smärre förmögenhet på den tiden, och om Gustorff sades att han skulle sälja sin mor för en flaska brännvin.

Det blev förstås som Adam Fock ville. Gustorff sade sig ha hittat arsenik i kroppen och Metta anklagades för giftmord. Hon nekade ihärdigt och fick stöd från flera olika vittnen, som stod upp för henne, men inget hjälpte. Metta var dömd på förhand.

i början av rättegången, som varade i sex år, satt Metta instängd på Mariestads Kronofängelse. 1803 födde hon där en dotter som fick namnet Ebba Fredrica. Hon fick ha sin dotter i sin cell, men när den lilla flickan var tre månader drabbades hon av sjukdom och dog. Det är inte klarlagt om hon var Henrik Johans dotter, men Metta förnekade att hon haft någon sexuell förbindelse med skogvaktaren Fägercrantz. För att ingen skulle misstänka att Metta tagit livet av flickan krävde hon att barnet skulle obduceras.

Broderade sin nådeansökan

På kronofängelset tröttnade man på Mettas alla överklaganden och tog ifrån henne papper och penna. Hon fick dock tillåtelse att brodera vilket ansågs som en oskyldig sysselsättning. Men istället för några dukar broderade hon en nådeansökan. Hon sydde ihop 27 linnelappar till en nästan meterlång duk och broderade på den en lång och utförlig skrift i små korsstygn med vitt, svart och blått linnegarn.

Hovrätten fastställde att Metta inte kunde fällas mot sitt nekande. Men man ansåg att det fanns "bindande omständigheter". Målet ställdes därför på framtiden och betraktades inte som slutgiltigt avgjort utan kunde återupptas om nya fakta kom fram.

Det innebar i praktiken att Metta sattes i fängsligt förvar på obestämd tid. Om hon erkände mordet skulle livstidsstraffet förvandlas till dödsstraff. Hon hade alltså att välja mellan att dö i fångenskap eller bli halshuggen.

Isolerad på Carlstens fästning

Straffet skulle avtjänas i isolering på Carlstens fästning i Marstrand. Metta blev den första och enda kvinnan som fängslades där. Den dystra fästningen började byggas 1650 av fångar från hela landet – de flesta grova förbrytare. Dödligheten bland fångarna var oerhört stor. Vissa vintrar dog 20 procent av dem.

Det var här, i en isoleringscell med förspikade fönsterluckor i Kommendanthuset, som Metta Fock tillbringade sina sista tre år i livet utan möjlighet att kommunicera med någon annan än fängelseprästen, som främst försökte få henne att erkänna morden.

Vad som hände med Mettas nådean­sökan vet ingen. Bara att den på okända vägar hamnade hos friherrinnan Sophie Adlersparre – en pionjär inom den svenska kvinnorörelsen. Före sin död 1895 donerade hon den till Nordiska museet i Stockholm, där den ännu är bevarad.

Erkände giftmord

Åren på fästningen tog hårt på Mettas hälsa, och till slut orkade hon inte mer utan gjorde det myndigheterna förväntade. Hon erkände giftmord på sin make och två av sina barn och dömdes till att bli av med ena handen och huvudet och sedan brännas på bål.

Avrättningen ägde rum den 7 november 1810 på Fägremons galgbacke utanför Töreboda, där hon också fick sin grav.

Skogvaktare Johan Fägercrantz erkände att han varit Mettas älskare och hans straff blev 28 dagar på bröd och vatten.

vad hände då med Mettas två kvarvarande barn? De som blev både moder- och faderlösa?

Ingen vet vem som tog hand om åttaårige Wilhelm när hans mor fängslades. Kanske bodde han kvar på Lilla Gisslared med sin syster Ulrica under en tid.

Vilhelm blev militär

Gården arrenderades dock ut 1806, och i sockenstämmans referat för det året finns en notis om att arrendatorn skulle få tre riksdaler mot att ta hand om pojken på gården. Troligen var det Vilhelm det handlade om, men ingen vet säkert. Helt klart är dock att han 1812 flyttade till en morbror.

Hans syster Ulrica gav sig av från Lilla Gisslared när någon annan tog hand om Vilhelm. Senare gifte hon sig och fick flera barn. Den svåra barndomen till trots fick Vilhelm ett ganska bra liv. Han antogs som volontär, troligen på Västgöta regemente, och blev sergeant och senare fanjunkare. Drygt 20 år gammal gifte han sig med jämnåriga Margareta Johansdotter.

Vilhelm och Margareta fick inte mindre än tolv barn, varav åtta blev vuxna. Genom dottern Beata Charlotta, född 1833, lever Mettas gener vidare än i dag.

Roman om Mettas liv

En av hennes ättlingar är Cecilia Hård af Segerstad Dahllöf på Lidingö. Hon kände inte till historien förrän hon kontaktades av författaren Ann Rosman, som skrivit många romaner med utgångspunkt från händelser i Marstrand, där hon själv bor.

– Ann ringde till mig för sju år sedan och berättade att hon skulle ge ut en roman om en kvinna som avrättades 1810, anklagad för trippelmord, och att hon var min farmors farmors farmor, säger hon.

Ann hade med hjälp av släktforskaren Birgitta Abrahamsson hittat släktbanden mellan Metta och Cecilias familj. Ingen av hennes släktingar hade hört talas om det dramatiska livsödet.

– Det var svårt att riktigt greppa att den hemska historien var sann, men när jag fick se Mettas nådeansökan på Nordiska museet blev hon verklig för mig. Texten, som hon broderade, är oerhört gripande, tycker Cecilia.

Inför lanseringen av romanen Mercurium spelades en film om Mettas liv in på Carlstens fästning, och i den gestaltar Cecilia sin farmors farmors farmor.

Prövade cellen där Metta suttit inspärrad

– Det var otroligt starkt. Jag åkte till Carlstens fästning några veckor i förväg för att förbereda mig och satt länge i den kalla och fuktiga cellen, där Metta suttit inspärrad. Det var tungt att tänka på hennes sorg över att ha förlorat två älskade barn och sedan blivit anklagad för att ha mördat dem. Och tänk så orolig hon måste ha varit över att veta att lille Vilhelm och Ulrica var kvar på gården, ensamma och utlämnade.

– Tillsammans med Ann reste jag runt i Mettas hemtrakter och besökte alla hus och platser där hon varit. Kvarngården i Kvissle, där hon växte upp, är kvar och fortfarande bebodd. Boningshuset på Lilla Gisslared är däremot rivet sedan länge, men husgrunden, ett uthus och en jordkällare finns kvar.

– Vi träffade också många människor som hört historien om Metta och det kändes fint att hon inte var glömd i sin hemtrakt, säger Cecilia som är oändligt glad över att ha fått lära känna sin starka och modiga farmors farmors farmor, som hon är stolt över att vara ättling till.

Publicerad i Släkthistoria 3/2019