Hur hittar man torpet?

Svar Torp är alltid svårare att efterforska än bondgårdar, just eftersom torpen ibland kunde sakna egna namn. Men det finns ändå en del möjligheter som man kan pröva.

Länge var det bara frälsegods som fick sätta av mark till torp, men i mitten av 1700-talet blev det även tillåtet för självägande bönder (skattebönder) att göra detta.

På ett torp kunde torparen förhoppningsvis försörja en familj – oftast mot ersättning i form av tre–fyra dagsverken per vecka åt markägaren. Resten av tiden kunde brukaren ägna åt torpets (ofta) små täppor.

Torpare blev ofta den som inte hade möjlighet att ärva eller köpa en bondgård. Det var inte mycket mark som hörde till torpet, men den gav ändå vissa möjligheter till egen odling, till skillnad mot backstugusittarna som bara hade en enkel bostad och i princip ingen mark alls (jämför uttrycket ”bar backe”). Under 1800-talet ökade antalet torp dramatiskt.

Ryttartorp, båtsmanstorp och soldattorp

Utöver de civila torpen fanns det även militära sådana. Dessa utgjordes av soldat- och båtsmanstorp, eller ryttartorp (även kallade dragon- eller husartorp), som uppläts åt en soldat och dennes familj av rotebönder eller en rusthållsbonde.

FÅ SLÄKTHISTORIAS NYHETSBREV – KLICKA HÄR!

Eftersom det var bönderna och inte torparna som betalade skatt på jorden, så var det bondgårdarna som staten intresserade sig för. Det avspeglar sig i det bevarade källmaterialet: gårdarna finns registrerade med namn och har lämnat spår efter sig – med torpen förhåller det sig ofta annorlunda.

Innan man påbörjar egna eftersökningar efter ett torp ska man kontrollera om den lokala hembygdsföreningen eller andra forskare har gjort en torpinventering i den aktuella trakten. I så fall kan det finnas mycket matnyttigt att ta del av.

Börja i militära jordeböcker

Om ingen tidigare forskning finns, går du till väga så här: De militära torpen söker man i två steg, först i militära jordeböcker (främst i samlingen ”Indelningsverk och jordeböcker” eller i regements- och båtsmanskompaniarkiven i Krigsarkivet) och därefter i äldre kartor där torpen ofta är markerade ”ST” (soldattorp) och så vidare.

I jordeböckerna anges ofta också ett namn för torpet och (alltid) till vilken rotegård det hör. I en del mönsterrullor över soldater och båtsmän kan det ibland också anges avstånd som till exempel ”500 meter väster om kyrkan”.

De civila torpen söker man via husförhörslängderna, där det framgår vilka torp som lydde under respektive gård. Inte alltid anges ett namn på torpet, ibland står det bara ”en stuga”. Kompletterande uppgifter kan man ibland få av mantalslängderna.

I häradsrättens, kronofogdens, kronolänsmannens och länsstyrelsens arkiv kan man vidare hitta protokoll över torpsyner.

Häradsekonomiska kartan

Nästa steg är att gå över till kartmaterialet. Tidiga kartor finns bara för en del av Sveriges socknar, men med Häradsekonomiska kartan från år 1859 ges bättre möjligheter för forskaren.

Kartan framställdes i skalan 1:50 000 (för Norrbotten 1:100 000) innan man i början av 1900-talet övergick till 1:20 000. På kartbladen markerades mindre lägenheter som torp (T), soldattorp (ST), backstugor (B eller BS) och banvaktarstugor (Bv).

I lantmäterikontorens kartsamlingar finns även skifteskartor, men också andra kartor, till exempel över torpmark, som kan vara användbara.

Leta i skog och mark

Till sist kan man rent fysiskt ge sig ut i skog och mark och leta efter torpen. Om själva byggnaderna inte är bevarade får man leta efter spår som stengrunder, rester av skorstensstockar, eller av växtlighet som fruktträd, bärbuskar och blommor, på platser vid sidan av odlingsmarken.

Men det finns alltid några torp som trotsar forskarens alla ansträngningar till identifiering och då får man försöka föra sannolikhets­resonemang om vilket som är det rätta torpet eller den rätta torpplatsen.

Den typen av problem är en återspegling av torparens lägre sociala ställning jämfört med den självägande bondens i det gamla bondesamhället.

Publicerad i Släkthistoria 4/2016