Christopher O'Regans intresse för historia väcktes redan i barndomen. I tonåren började han forska i 1700-talsarkiv.
I hela sitt liv har Christopher O’Regan sysslat med historia. Redan som tonåring ledde han guidade turer genom Gamla stan i Stockholm. Han har skrivit flera böcker om Gustav III:s tid och sitter ofta med som expert när tv sänder från kungliga dop och bröllop.
De två senaste åren har vi sett en annan sida av honom. I SVT:s serie ”Det sitter i väggarna” har han avslöjat för husägare vilken historia som deras hem bär på.
Hur kan så många moderna människor intressera sig för torp med gistna väggar?
– I vår tid ska allt gå så fort. Är en dator snabb är den tio gånger bättre än alla andra. Jag kan förstå det resonemanget när det gäller en ambulans som måste ta sig fram i rasande fart, men inte med en dator.
– I spåren av detta höga tempo på alla områden följer oundvikligen
rotlöshet och utbrändhet – man känner sig inte hemma. Det är då man börjar längta tillbaka till något som är gripbart, stillsamt och kontinuerligt. Man vill vara en länk i en kedja som når både bakåt och framåt. Många vill helt enkelt hitta sin plats
i världen och tiden, säger Christopher O’Regan.
Välbevarad 1700-talsinredning fick Christopher O'Regan att falla för en liten lägenhet i huset vid Storkyrkan.
Så du menar att det verkligen sitter något i väggarna i gamla hus?
– Ja, jag föreställer mig att det finns en energi som skapats av århundraden av sorg, glädje, kärlek, skratt och bråk. Det kanske bara är inbillning, men jag tror att det bidrar till att gamla miljöer kan göra ett sådant intryck. Det handlar inte bara om husens harmoni, skönhet och vackra färger.
– Rent krasst är det ju också så att äldre fastigheter betingar ett betydligt högre pris om mäklaren går ut med att det är från ”anno 1898” i stället för ”anno 2005”. Det beror på att det finns en sådan energi i väggarna och att hantverket håller en så pass hög kvalitet. Här har man inte använt snabbvuxen gran, till skillnad från när det gäller dagens nybyggda lådor, hopsatta av gips och spånskivor, som man måste renovera efter tolv år eftersom man fått fukt- och mögelskador.
Hur bor du själv?
– Jag är uppvuxen i ett höghus i miljonprogramsområdet Hallunda, söder om Stockholm. Det var förfärligt fult, men jag har goda upplevelser därifrån. Det var tryggt och nära till grönområden. I dag bor jag helt annorlunda. Genom en rad olika byten lyckades jag för några år sedan få en stor lägenhet på Västerlånggatan i Gamla stan.
FÅ SLÄKTHISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!
– Själva huset var från 1600-talet, men på 1870-talet hade man rivit ur all gammal inredning. Det gjorde att jag inte riktigt trivdes, så jag bytte till en lägenhet intill Storkyrkan som var mycket mindre, men med välbevarad inredning från 1700-talet. Här finns bröstpanel, skurgolv, kakelugn och djupa fönsternischer. Det finns till och med en bakugn här, den enda kvarvarande av sitt slag i ett bostadshus i Stockholm, enligt Stadsmuseet.
– När jag flyttade in här, och lägenheten var helt tom, erfor jag samma känsla som den som flyttade in här på 1770-talet måste ha haft. Allt var genuint äkta från tiden. Och husets själva grund är från medeltiden.
Vet du vilka som bott i din lägenhet tidigare?
– Jag känner inte till vem som bodde här under medeltiden. Mycket källmaterial som rör 1300- och 1400-talets Stockholm försvann när slottet Tre kronor brann 1697. Men i slutet av 1700-talet ägdes fastigheten av en kramhandlare vid namn Johan Georg Stutén som handlade med tyger.
– Det finns en bevarad bouppteckning och en bodinventering från 1790 – de berättar om fantastiska tyger av siden, sammet, kattun och kläde som låg på hyllorna. Benämningarna på kulörerna gör mig lyrisk: buteljgrön, karmelitröd, chokladfärgad och pärlfärgad. För att inte tala om köttfärgad – det måste ha varit skärt – och gåslortfärgad, som förmodligen innebär beigegrönt.
Bostaden är full av historiska detaljer, som den här fina kakelugnen.
Vet du något mer om kramhandlare Stutén?
– I bouppteckningen kan man se listor över obetalda fordringar från hela den gustavianska eliten, ända upp till Gustav III själv. Stutén hade kunder som polismästare Nils Henric Liljensparre, kungens gunstling Gustaf Mauritz Armfelt och skalden Johan Henric Kellgren. Jag vet inte hur Stutén klarade sig när han inte fick betalt. Alla handlade på krita på den här tiden, hela systemet var uppbyggt på det.
– Jag har sett samma sak när jag forskat om Andra gardesregementet. Skräddare och hattmakare levererade utrustning som hattar, kappor, skjortor och västar till 1 200 man. Men inga pengar betalades ut från kronan.
Du är ju själv mycket förtjust i Gustav III. Vad tror du att Stutén tyckte om kungen?
– Stutén representerar den medelklass som uppskattade Gustav III. Kungen hade ju bestämt att det inte skulle fästas någon vikt vid börd och stånd när statliga tjänster tillsattes. Gustav III tycks ha varit omtyckt när han gick omkring i Gamla stan och handlade i bodarna. Det fanns en bodbetjänt vid namn Johan Hjerpe, som skrev dagbok mellan 1788 och 1792. Han beskriver det som att kungen gjorde alla glada. Ett annat ögonvittne skriver att kungen är den ”förförande uppmuntraren”.
I dag är det mycket attraktivt att bo i Gamla stan, men hur var det på 1700-talet. Hade din bostad stått högt i kurs då?
– Jag vet inte om Stutén bodde i just min lägenhet, jag vet bara att han ägde fastigheten och även det hus som låg mittemot, där själva handelsboden låg. Men jag tror inte att han bodde en halv trappa upp som jag, för högre upp i huset finns en paradvåning med högt i tak och glasdörrar. Min lägenhet vetter mot en mörk, trång gränd. När folk på 1700-talet annonserade efter boende brukade det heta att ”hederligt herrskap söker fyra till fem rum med utsikt mot reell gata och torg”. Så min lägenhet skulle man nog inte nöjt sig med.
Bakugnen från 1700-talet i Christophers lägenhet är unik i sitt slag i Stockholm.
På 1990-talet, när du var mycket ung, kunde man ofta se dig på stan iklädd sidendräkter à la 1700-talet. Varifrån kommer ditt historieintresse?
– När jag var åtta år besökte mamma och jag Livrustkammaren och tittade på Gustav III:s revolutionsuniform. Kungen och alla officerare som stödde honom hade en vit näsduk knuten kring vänster arm. Jag bad morsan att sy sådana kläder till mig. Jag var imponerad av dessa människor och ville gå klädd som dem. Jag hade ingen tonårsrevolt med spik genom tungan, jag gick min egen väg.
Men blev du inte retad då?
– Med mitt stora intresse för 1700-talet var jag ju ett potentiellt mobboffer, men jag var duktig på fotboll och hockey och gick hem hos tjejerna, så det blev aldrig några problem.
Hur fick du utlopp för ditt intresse när du var liten?
– Jag umgicks med vänner till min mamma Charlotte och hennes man Martin. De brukade åka på utflykter och se på gamla gods och herresäten. En dag läste morsan och jag om Augusti Orden, ett sällskap som bildats av brinnande rojalister 1772 och som upplösts 1810. Medlemmarna träffades tre gånger om året och roade sig tillsammans. På 1980-talet bestämde vi oss för att återuppliva sällskapet. Det ordnades många fester där vi klädde oss i tidsenliga dräkter.
Ditt namn klingar inte så svenskt. Var kommer det ifrån?
– Min pappa kommer från Cork på södra Irland. Han och min mamma träffades i London på 1960-talet och det uppstod ögonblicklig kärlek. O’Regan betyder något i stil med ”av kunglig börd”, så när jag gick i skolan föreställde jag mig att jag var en irländsk kronprins. Nu har jag förstått att det är många som bär det namnet, och att det troligtvis går tillbaka till någon skäggig klankung på 800-talet. Min mamma kommer från Ångermanland, hennes släkt går att spåra till 1590-talet, då en finne kom inflyttande.
Publicerad i Släkthistoria 2/2016
