Obduktionsprotokollet gav svar

Om kyrkböckerna inte berättar vad som orsakade ett dödsfall kan obduktionsprotokollet ge en bättre bild. Som i fallet med den före detta soldaten som hittades död på isen 1841.

22 november 2019 av Martin Ståhl

För de personer som har en släkting som mördats eller som avlidit i en olycka, kan provinsialläkarnas obduktionsprotokoll vara av stort värde. Under en lång tid var dessa läkare stationerade i städerna, även om de tjänstgjorde i ganska vidsträckta landsbygdsdistrikt. Deras uppgifter bestod bland annat i att utöva tillsyn över apotekare och barnmorskor, men också i att utföra obduktioner. De ansvarade för den allmänna hälsovården i sina distrikt, och först 1963 togs deras verksamhet över av landstingen.

Provinsialläkarnas årsrapporter ingick som en del i centralförvaltningens informationsinsamling om hälsotillståndet i riket. Deras verksamhet finns även dokumenterad i obduktionsprotokollen, de så kallade medikolegala rapporterna. Även dessa skulle skickas till hälsomyndigheten.

Avskedades för liderlighet

Per Hansson Kämpe (1802–41), bodde i Åls församling och var soldat vid Gagnefs kompani, Dalregementet, men hade år 1838 avskedats för ”liderlighet”. I januari 1841 avled han, bara 38 år gammal, och i dödboken anges att han blivit ”funnen liggande död på en sjö”, med ett svårtytt namn på sjön, men inte mer än så. Det är först i obduktionsrapporten som vi får reda på vad som egentligen hände, och hur Per dog.

Söndagen den 24 januari 1841 begav sig Per och en annan man ut på en längre vandring till en kolmila. Efter att ha gått länge i den starka kölden kom de till slut fram till den istäckta sjön Issan, som de gick ut på.

Läkarbesöket. Oljemålning från slutet av 1800-talet av Karl Aspelin., själv son till en provinsialläkare.

© Nationalmuseum

Övergavs på isen mitt i natten

Enligt obduktionsprotokollet blev Per plötsligt ”så matt svag och trött att han flere gånger dignade och slutligen blef liggande ofvanpå snön.” Trots sin hjälplöshet blev Per övergiven av sin färdkamrat vid tretiden på natten. Kamraten lät Per ligga kvar i snön på isen och tog sig vidare till kolarkojan, där han tillagade gröt och sedan lade sig ner för att sova.

Först på kvällen dagen efter gav man sig ut för att leta efter Per och hittade då dennes döda kropp, som man förde till bårhuset vid Åls kyrka. Per var, som det nämns i protokollet, ”mycket begifven på brännvin”, och det var också av den anledningen som han hade förlorat sin tjänst som soldat och blivit varnad av församlingsprästen.

Eftersom Per hade tagit med sig en flaska brännvin på den ödesdigra vandringen, finns det skäl att misstänka att alkoholen kan ha bidragit till att han segnade ner och frös ihjäl ute på Issans is.

Obduktionen visade att han förfrusit

Två veckor senare företog provinsialläkare Bergman från Falun en obduktion av Per Hansson Kämpe, vilkens kropp var så genomfrusen att den först fick tinas upp.

Vid den yttre besiktningen konstaterades förutom några skråmor på kroppen även att ansiktet var mycket ”mörkblått och sprucket”. Därefter fortsatte den inre besiktningen av liket, där Bergman kunde iaktta ett flertal åkommor, som att levern var ovanligt stor. Trots detta drog han slutsatsen att Per Hansson Kämpe inte hade omkommit av någon annan anledning än av förfrysning.

Kvar på gården hemma i byn Solberga efterlämnade Per hustrun Anna samt döttrarna Brita, tolv år, Anna, nio år, och den femårige sonen Per.

Publicerad i Släkthistoria 3/2019

Fakta: Här finns obduktionsprotokollen

Ett ovanligt dödsfall i släkten kan finnas dokumenterat i ett obduktionsprotokoll. I provinsialläkarnas åtaganden ingick bland annat att genomföra obduktioner.

Obduktionsrapporterna skickades in till rikets centrala hälsomyndighet, från 1813 Sundhetskollegium, i vars arkiv det finns en omfattande serie med obduktionsprotokoll från 1819 och framåt. Protokollen har inte digitaliserats ännu utan finns bara åtkomliga i pappersform på Riksarkivet i Stockholm. 

Provinsialläkarnas årsrapporter kan tjäna som sökingång till obduktionsprotokollen, eftersom de ibland anger vilka personer som har obducerats och när detta skedde, men i de fall detta inte framgår kan man söka i personregistren till obduktionsprotokollen.

Publicerad i Släkthistoria 3/2019

Läs också

Kanske är du intresserad av...