Älvsborgs lösen lade tunga bördor på den svenska befolkningen. För att slippa kriget med Danmark tvingades alla vuxna svenskar betala en extra skatt. Bokföringen från denna beskattning kan utgöra en guldgruva för dagens släktforskare.
Älvsborg erövrades av danskarna två gånger: 1563 under nordiska sjuårskriget, och 1612 under Kalmarkriget. Samtida danskt kopparstick.
Vår tids släktforskare har ofta anledning att vara tacksamma för källor som äldre tiders förfäder inte uppskattade i samma utsträckning. Snarare ville de helst undgå att hamna i olika former av skattelängder och militära utskrivningsrullor. Det förhållandet är extra tydligt när det gäller Älvsborgs lösen under 1610-talet.
År 1611 förklarade Danmark krig mot Sverige, som redan var i krig mot Polen och Ryssland. Danska trupper invaderade och härjade Västergötland, Småland och Öland, Kalmar och Borgholm erövrades medan Skara brändes. Svenska trupper trängde in på danskt område och brände Varberg och skånska Vä. Den senare staden byggdes aldrig upp igen och ersattes senare av den nya staden Kristianstad.
Året därpå intog danska trupper Gullberg och Älvsborg, Sveriges port mot väster, som därmed stängdes till. I det läget inleddes fredsförhandlingar i Halland på senhösten 1612. Förhandlingarna blev hårda då danskarna bland annat krävde att Sverige skulle avstå från Kalmar, det småländska Ryssby, Borgholm med Öland samt Gullberg med omkringliggande härader vid Göta älvs utlopp.
Kriget hotade att åter blossa upp, varför danskarna istället för territorier accepterade att Sverige ersatte Danmarks krigskostnader. När underskrivna exemplar av fredsfördraget slutligen kunde bytas i Knäred den 20 januari 1613 hade man kommit överens om en summa på en miljon riksdaler silvermynt, eller tio tunnor guld. Knäredsfreden innehöll också en rad andra paragrafer, bland annat om utrymning av besatta områden.
Miljonbeloppet skulle betalas på fyra terminer inom sex år, från januari 1616 till januari 1619. Om Sverige inte klarade att betala inom utsatt tid skulle Danmark istället erhålla Älvsborgs fästning med sju underlydande härader: Sävedal, Askim, Hisingen, Bollebygd, Ale, Vättle och Flundre samt Nya Lödöse, Gamla Lödöse och Göteborg för all framtid.
Danmark fick fram till 1619 hålla panten Älvsborg besatt, men befolkningen i området skulle lyda under svensk lag och svenskt kyrkostyre.
Där Älvsborg låg fanns redan på 1300-talet en träborg. Den brändes av danskarna 1502, vilket denna teckning av den tyske landsknekten Paul Dolnstein visar.
Älvsborg är idag mera känt som Gamla Älvsborg. Det var ett slott som låg på Klippan i dagens Göteborgsstadsdel Majorna. Idag syns bara ruiner av slottet. Älvsborg avvecklades 1660, men först sedan byggnadsmaterial förts över till en ny fästning som kom att kallas Nya Älvsborg. Göteborg fick sina stadsprivilegier 1621, men redan 1604 hade ett första Göteborg börjat byggas på Hisingen och det är det som avses i Knäredsfreden.
Även under det nordiska sjuårskriget åren 1563–70 besatte danska trupper Älvsborgs fästning, och i Stettinfreden 1570 stipulerades att en lösensumma på 150 000 riksdaler silvermynt skulle betalas. Så skedde också genom att riksdagen 1571 beslöt om en förmögenhetsskatt som skulle utgöra tio procent av alla hushålls uppskattade lösöre, främst boskap och metaller.
Resultatet blev inte bara att lösen kunde betalas och Älvsborg återfås, utan också att det skapades skattelängder som idag är en viktig källa för forskare av olika slag.
Till skillnad från de stående skatterna på jorden togs Älvsborgs lösen ut från hela befolkningen. Totalt upptogs 83.900 hushåll i längderna, vilka tagits som utgångspunkt för beräkningar av Sveriges totala befolkning. Olika forskare har kommit till olika resultat, mellan drygt 400.000 och drygt 500.000 invånare (Finland ej medräknat).
FLER FORSKARTIPS I SLÄKTHISTORIAS NYHETSBREV!
För att få ihop till den miljon som danskarna krävt vid freden i Knäred 1613 beslöt riksdagen att det skulle tas ut en landsomfattande skatt, som skulle betalas av hela befolkningen under vart och ett av de sex åren 1613–18. Medan 1571 års lösen var en engångsskatt som togs ut av hushållen, så innebar beslutet 1613, åtminstone i teorin, att varje skattebetalare kan dyka upp
i längderna samtliga sex år.
För att driva in skatten tillsattes två kommissarier för varje landskap och vid Tomasmässan, det vill säga den 21 december 1613, skulle de första skatteinbetalningarna ske. Lösen skulle utgå i pengar eller i varor. En bonde skulle betala två riksdaler, medan en dräng eller en piga betalade en riksdaler. Adelns tjänstefolk liksom fotsoldater och ryttare som befann sig ute i fält var befriade, liksom alla under 15 år och över 70 år. Men i övrigt skulle alla svenskar betala skatten vid sex tillfällen.
Älvsborgs lösen skulle betalas av de flesta svenskar. Här är några skattebönder (bönder som ägde sin jord) i Roslagen, porträtterade av italienaren Lorenzo Magalotti.
Enligt 1613 års fullmakt för kommissarierna skulle de dra från plats till plats ”och där efter vissa oförfalskade mantalslängder, som dem i varje stad av kämnärerna och stadsskrivarna och i varje socken av prästen underskrivna och med hans samt länsmans och kyrkans sexmäns ed stadfästa, skola tillstädes vara, uppbära hjälpen av klerkeriet, krigsmännen, borgerskapet och menige allmoge, så väl som av frälset efter deras rätta rusttjänstordning i sådana varor, som själva avskeden förmäler, och hålla däröver goda, klara längder.”
Kämnärerna fungerade i städerna både som kommunala skatteuppbördsmän och ledamöter i den lägsta juridiska instansen, kämnärsrätten, som under rådhusrätten hanterade enklare mål. På landsbygden fick prästerna en nyckelroll, precis som de alltifrån 1619–20 skulle få när det gällde att upprätta längder över krigstjänstpliktiga. På några få år förvandlades prästens roll från att inte bara vara själasörjare utan också en viktig leverantör av underlag till kronans fogdar.
Centralt sköttes förvaltningen av Älvsborgsmedlen av fyra kammarråd på slottet i Stockholm. Under dem inrättades ett särskilt kontor i kammaren under ledning av kamreren Herman Hansson. Som en särskild revisor utsågs sommaren 1616 kamreren Johan Ottosson. På kontoret tjänstgjorde också ett antal kammarskrivare.
Redan från 1571 års lösen finns det taxerings- och uppbördslängder bevarade för de flesta landskap inklusive Finland. Längderna är indelade efter församling.
För 1613 års lösen uppgjordes sex längder för alla delar av landet, även om undantag finns, en för varje betalningstillfälle. Längderna är uppdelade på landskap eller de olika hertigdömena och underhållsområdena: hertig Karl Filips hertigdöme, hertig Johans av Östergötland hertigdöme och änkedrottning Kristina den äldres livgeding. Inom varje område är längderna indelade efter församling. I samlingen finns även räkenskaper för koppar från Kopparberget, eftersom koppar utgjorde en viktig del av lösensumman.
I längderna söker man upp det aktuella landskapet, och därefter den eller de församlingar som man är intresserad av. När till exempel Karl IX avled erhöll hans änka drottning Kristina Gästrikland samt delar av Uppland och Södermanland som livgeding, vilket innebär att dessa områden inte redovisas under respektive landskap.
Segerherren Kristian IV av Danmark (till höger) tvingade Gustav II Adolf till de tunga fredsvillkoren i Knäred 1613.
Många forskare har använt längderna för att studera det tidiga 1600-talets ekonomiska och demografiska förhållanden. Ett tydligt resultat är att bondesamhället vid den här tiden var mycket rörligare än man ofta har föreställt sig. Många människor flyttade både en och flera gånger och bilden av ett statiskt samhälle har fått sig en törn.
Möjligheterna att beräkna folkmängden har debatterats, inte minst i Finland där flera forskare har föredragit senare mantalslängder. Annars brukar 1613 års Älvsborgs lösenlängd framhållas som den bästa för att få fram hyfsat goda befolkningssiffror.
Vid riksdagen i början av 1617 klagade kung Gustav II Adolf över att man inte fick in tillräckligt med pengar. Änkedrottning Kristina menade att bördan var för tung för de fattiga, medan en del förmögna hade dragit sig undan sina skyldigheter. Därför rådde hon ”att man med flit skulle se kommissariernas längder utöver” och flera andra rådgivare anslöt sig till kravet på en rannsakning.
I oktober 1618 utfärdades den första instruktionen för granskning av alla längder, och även undersåtarna skulle infinna sig till rannsakningen. Den som bedömdes som utfattig eller obotligt sjuk kunde få uppskov med sin betalning, eller helt frikallas. I gengäld krävdes pengar av den som ansågs ha betalat för lite. Ibland gjordes rannsakningar av speciella skäl: På våren 1621 rannsakades Arboga, där många människor dött och andra förlorat sina hem
i en vådeld, vilket självfallet påverkade möjligheterna att få in pengar.
Åren 1619–22 upprättades särskilda rannsakningslängder och restlängder över arbetet med de sex betalningsterminerna. Dessa restlängder ger ofta lite mer information än själva uppbördslängderna. Här finns även uppgifter om giftermål, flyttningar och dödsfall. Dessa längder kan variera lite i utseende men är i princip extra värdefulla för släktforskaren.
Sådana rannsakningslängder finns för Södermanland, Uppland, Östergötland, dåvarande Jönköpings län, Närke, Västmanland, Dalarna, Hälsingland, Medelpad, Ångermanland, Västerbotten (inklusive nuvarande Norrbotten). För den östra riksdelen finns längder för Egentliga Finland, Satakunta, Nyland, Tavastland, Österbotten, Savolax och Karelen. Åland saknas tyvärr helt.
Publicerad i Släkthistoria 2/2020
Älvsborg var en viktig befästning vid Göta älvs utlopp. Så här såg det ut enligt Erik Dahlberg i hans verk Svecia Antiqua et Hodierna.
Tack vare den hårda Knäredsfreden kan släktforskare använda en källa som berättar åtskilligt om våra förfäder för 400 år sedan, innan såväl mantalslängder som kyrkböcker börjar föras.
Efter 1571 års lösen finns 21 volymer bevarade och efter 1613 års hela 85 volymer fördelade på fyra olika serier. Detta värdefulla källmaterial är idag tillgängligt i Riksarkivets digitala forskarsal. En mer detaljerad förteckning över de bevarade längderna finns tryckt i Ivar Simonsson, Älvsborgs lösen 1613, i Meddelanden från Riksarkivet. NF I:VII, 1922.1925 (1927, sidorna 448–466).
Förutom Simonssons uppsats ska man inte missa Sven Lundkvists uppsats Rörlighet och social struktur i 1600-talets Sverige som ingår i Svenskt 1600-tal, en antologi med Göran Rystad som redaktör eller Martin Anderssons bok Migration i 1610-talets Sverige: Älvsborgs lösen 1613-1618.
Publicerad i Släkthistoria 2/2020
I skattelängden från Älvsborgs lösen 1571 noteras hushållsföreståndaren och dennes förmögenhet. Granskar vi till exempel uppbörden i Västerås kan vi se att köpmannen Nils Henriksson äger silver och koppar samt två kor och fem svin. Hans »köpenskap i gatuboden» beräknas ge 20 marker i beskattningsbar vinst.
Om vi dyker ned i 1613 års längd på måfå, exempelvis den för Säby socken i småländska Norra Vedbo härad, nästan uppe vid Östgötagränsen, så inleds den med »kyrkoherden her Peer» i vars hem det också finns en hustru (»hjonelag»), en dräng och en piga. Ingen av de tre senare namnges utan de blir markeringar i en kolumn. Detsamma gäller kaplanen, hjälpprästen, »her Hans» som har ett lika stort hushåll. Sedan följer bönderna. Håkan i Åby har en hustru och två pigor, Carl i Åby var också gift och hade en dräng, medan Per Svensson i Åby var ogift men hade en dräng. Totalt fanns det således nio vuxna i den lilla byn Åbys tre gårdar.
Flyttar vi oss till det ännu mindre Morskoga i Ramsbergs socken år 1615 så finner vi bonden Lasse Ivarsson med hustru, en dräng och två pigor. I samma by bodde också Nils Ivarsson med hustru och en piga. Är de två bönderna Ivarsson bröder? Kanske kan jordeböcker och även Älvsborgs lösen 1571 ge svar på om det fanns någon »Ivar» i Morskoga.
Publicerad i Släkthistoria 2/2020
