Älvsborgs lösen guldgruva för släktforskare

Skattelängder upprättades

Resultatet blev inte bara att lösen kunde betalas och Älvsborg återfås, utan också att det skapades skattelängder som idag är en viktig källa för forskare av olika slag.

Till skillnad från de stående skatterna på jorden togs Älvsborgs lösen ut från hela befolkningen. Totalt upptogs 83.900 hushåll i längderna, vilka tagits som utgångspunkt för beräkningar av Sveriges totala befolkning. Olika forskare har kommit till olika resultat, mellan drygt 400.000 och drygt 500.000 invånare (Finland ej medräknat).

För att få ihop till den miljon som danskarna krävt vid freden i Knäred 1613 beslöt riksdagen att det skulle tas ut en landsomfattande skatt, som skulle betalas av hela befolkningen under vart och ett av de sex åren 1613–18. Medan 1571 års lösen var en engångsskatt som togs ut av hushållen, så innebar beslutet 1613, åtminstone i teorin, att varje skattebetalare kan dyka upp
i längderna samtliga sex år.

Skatten drevs in vid Tomasmässan

För att driva in skatten tillsattes två kommissarier för varje landskap och vid Tomasmässan, det vill säga den 21 december 1613, skulle de första skatteinbetalningarna ske. Lösen skulle utgå i pengar eller i varor. En bonde skulle betala två riksdaler, medan en dräng eller en piga betalade en riksdaler. Adelns tjänstefolk liksom fotsoldater och ryttare som befann sig ute i fält var befriade, liksom alla under 15 år och över 70 år. Men i övrigt skulle alla svenskar betala skatten vid sex tillfällen.

Prästen fick ny roll

Kämnärerna fungerade i städerna både som kommunala skatteuppbördsmän och ledamöter i den lägsta juridiska instansen, kämnärsrätten, som under rådhusrätten hanterade enklare mål. På landsbygden fick prästerna en nyckelroll, precis som de alltifrån 1619–20 skulle få när det gällde att upprätta längder över krigstjänstpliktiga. På några få år förvandlades prästens roll från att inte bara vara själasörjare utan också en viktig leverantör av underlag till kronans fogdar.

Centralt sköttes förvaltningen av Älvsborgsmedlen av fyra kammarråd på slottet i Stockholm. Under dem inrättades ett särskilt kontor i kammaren under ledning av kamreren Herman Hansson. Som en särskild revisor utsågs sommaren 1616 kamreren Johan Ottosson. På kontoret tjänstgjorde också ett antal kammarskrivare.

Uppbördslängder från 1571

Redan från 1571 års lösen finns det taxerings- och uppbördslängder bevarade för de flesta landskap inklusive Finland. Längderna är indelade efter församling.

För 1613 års lösen uppgjordes sex längder för alla delar av landet, även om undantag finns, en för varje betalningstillfälle. Längderna är uppdelade på landskap eller de olika hertigdömena och underhållsområdena: hertig Karl Filips hertigdöme, hertig Johans av Östergötland hertigdöme och änkedrottning Kristina den äldres livgeding. Inom varje område är längderna indelade efter församling. I samlingen finns även räkenskaper för koppar från Kopparberget, eftersom koppar utgjorde en viktig del av lösensumman.

I längderna söker man upp det aktuella landskapet, och därefter den eller de församlingar som man är intresserad av. När till exempel Karl IX avled erhöll hans änka drottning Kristina Gästrikland samt delar av Uppland och Södermanland som livgeding, vilket innebär att dessa områden inte redovisas under respektive landskap.

Ger en bild av Sveriges befolkning

Många forskare har använt längderna för att studera det tidiga 1600-talets ekonomiska och demografiska förhållanden. Ett tydligt resultat är att bondesamhället vid den här tiden var mycket rörligare än man ofta har föreställt sig. Många människor flyttade både en och flera gånger och bilden av ett statiskt samhälle har fått sig en törn.

Möjligheterna att beräkna folkmängden har debatterats, inte minst i Finland där flera forskare har föredragit senare mantalslängder. Annars brukar 1613 års Älvsborgs lösenlängd framhållas som den bästa för att få fram hyfsat goda befolkningssiffror.

Vid riksdagen i början av 1617 klagade kung Gustav II Adolf över att man inte fick in tillräckligt med pengar. Änkedrottning Kristina menade att bördan var för tung för de fattiga, medan en del förmögna hade dragit sig undan sina skyldigheter. Därför rådde hon ”att man med flit skulle se kommissariernas längder utöver” och flera andra rådgivare anslöt sig till kravet på en rannsakning.

Rannsakningslängderna

I oktober 1618 utfärdades den första instruktionen för granskning av alla längder, och även undersåtarna skulle infinna sig till rannsakningen. Den som bedömdes som utfattig eller obotligt sjuk kunde få uppskov med sin betalning, eller helt frikallas. I gengäld krävdes pengar av den som ansågs ha betalat för lite. Ibland gjordes rannsakningar av speciella skäl: På våren 1621 rannsakades Arboga, där många människor dött och andra förlorat sina hem
i en vådeld, vilket självfallet påverkade möjligheterna att få in pengar.

Åren 1619–22 upprättades särskilda rannsakningslängder och restlängder över arbetet med de sex betalningsterminerna. Dessa restlängder ger ofta lite mer information än själva uppbördslängderna. Här finns även uppgifter om giftermål, flyttningar och dödsfall. Dessa längder kan variera lite i utseende men är i princip extra värdefulla för släktforskaren.

Sådana rannsakningslängder finns för Södermanland, Uppland, Östergötland, dåvarande Jönköpings län, Närke, Västmanland, Dalarna, Hälsingland, Medelpad, Ångermanland, Västerbotten (inklusive nuvarande Norrbotten). För den östra riksdelen finns längder för Egentliga Finland, Satakunta, Nyland, Tavastland, Öster­botten, Savolax och Karelen. Åland saknas tyvärr helt.

Publicerad i Släkthistoria 2/2020

Fakta: Älvsborgs lösens register

Tack vare den hårda Knäreds­freden kan släktforskare använda en källa som berättar åtskilligt om våra förfäder för 400 år sedan, innan såväl mantalslängder som kyrkböcker börjar föras.