Adeln i Norden – gränslös överklass

Varken Köpenhamn eller Oslo har riddarhus, men i både Danmark och Norge har adliga familjer genom tiderna såklart spelat en lika framträdande roll som i Sverige och Finland. Bland profilerade adliga personer i Norden under de senaste hundra åren kan nämnas Gustaf Mannerheim, president i Finland vid mitten av förra seklet, Sveriges före detta statsminister Carl Bildt, den norska utrikesministern Anniken Huitfeldt och Palle Rosenkrantz, jurist och författare av kriminalromaner. För att belysa hur adeln i länderna hänger samman kan vi stanna till en stund bland just dessa adliga familjer, som har levt och verkat gränsöverskridande i Norden. Släkten Mannerheim, med rötterna i Nederländerna eller Tyskland, är yngst i kvartetten och leder adelskapet tillbaka till 1693. Detta år adlade Sveriges kung Karl XI en man som hette Augustin Marhein. Efternamnet ändrades då till Mannerheim. En yngre gren av familjen flyttade i slutet av 1700-talet till Finland. Övriga tre familjer tillhör gammal adel – närmare bestämt den danska uradeln. Familjen Bildt är känd från Jylland sedan 1100-talet. Daniel Bildt, som levde på 1500-talet, var länsherre i Norge och gifte till sig godset Morlanda i Bohuslän. Dennes sonsons son Knut Bildt introducerades på svenska Riddarhuset några år efter landskapets övergång till Sverige 1658. Omkring år 1581 flyttade medlemmar av den danska uradliga familjen Huitfeldt till Norge. I vår tid är familjen huvudsakligen företrädd i detta land, där man äger ett flertal gods och gårdar.

Ätten Rosenkrantz

Ätten Rosenkrantz stamfader, drotsen Niels Iversen, levde i Danmark i mitten av 1300-talet. Medlemmar av familjen har genom tiderna upprätthållit höga positioner i hemlandet, och är dessutom kända för att under flera generationer ha ägt det i vår tid välbesökta turistmålet Glimmingehus. Axel Rosenkrantz, verksam i början av 1600-talet, ansågs vara den rikaste mannen i hela Skåne. Flera medlemmar av familjen bosatte sig i Sverige och naturaliserades 1752 som svenska adelsmän med namnet Rosencrantz. I vårt land stavas namnet alltså med c, inte med k som i Danmark. Författaren William Shakespeare använde namnet Rosencrantz för en av Hamlets barndomsvänner i det berömda dramat. En amerikansk forskare har framfört teorin att karaktären Rosencrantz byggde på en verklig person, nämligen Frederik Rosenkrantz, som besökte England 1592, under Shakespears levnadstid.

Norden har i århundraden dominerats av kärnländerna Danmark och Sverige, med respektive Norge och Finland som landsdelar. Norge kom under danskt inflytande i samband med Kalmarunionen 1397, medan Finland ända fram till 1809 var en naturlig del av Sverige. Danmarks och Sveriges adel hade en likartad utgångspunkt, där det frälsegrundande uppdraget handlade om att stå till rikets förfogande under ofredsår. De danska ätter som under 1200-talet blev frälset, uradeln, har troligen vuxit fram ur diverse stormannaätter. Det är inte osannolikt att flera av dessa ätter med rötterna i vikingatiden har levt vidare i historisk tid och utgjort de äldsta adliga ätterna, till exempel Bille och Trolle. Frälsemännen betecknades som väpnare, det vill säga de hade rätt att bära vapen och var skyldiga att gå i krig. Utmärkte de sig på slagfältet kunde de bli dubbade till riddare.

Eftersom de uradliga familjerna inte hade förlänats adelskapet av monarkerna ansåg de att man inte hade kungen att tacka för sin status. Relationen var snarare den motsatta eftersom adeln skulle godkänna varje ny kung. Under påverkan av utländska förebilder utvecklades en överlägsen självbild hos denna krigarklass. Försök gjordes också att inskränka kungarnas makt. Adelskapet blev ärftligt och lägre adelsmän, vilka i många fall delade böndernas levnadsvillkor, sjönk efter hand ner i samhällshierarkin och blev fast i böndernas skara. Den adliga fernissan skavdes bort. I danske kung Hans handfästning 1483, där givna löften till adeln garanterades, användes begreppet ”ädling”, och i Fredrik I:s motsvarighet 1523 dök ordet ”adel” upp. Två år senare ställdes krav på adeln att etablera och föra släktvapen .Omkring år 1500 utgjorde adeln 0,25 procent av Danmarks befolkning, men ägde 40 procent av all brukningsbar jord i landet. Efter hand utvidgades frälsets rättigheter över bönderna och omfattade även hand- och halsrätt, vilken sanktionerades 1536 av Kristian III. Denna rätt innebar att adeln hade mandat att på olika sätt straffa sina underåtar – till och med att utmäta och verkställa dödsstraff.

Den svenska adeln räknar sin uppkomst från det möte som hölls under ledning av Magnus Ladulås på Alsnö kungsgård vid Mälaren hösten 1280. Mötet resulterade i den så kallade Alsnö stadga, vilken kom att reglera frälsets ställning. Här slogs fast att den som levererade väpnad rusttjänst med häst kompenserades med frihet från skatt. I och med detta klev frälset fram som ett stånd skiljt från övriga samhällsgrupper. Frälset delades också upp i två ranggrupper: riddare och väpnare. Under senare delen av 1300-talet började monarkerna utfärda så kallade frälsebrev. Ett märkesår i denna utveckling var 1420, när kung Erik av Pommern utfärdade det första kända frälse- och sköldebrevet. Mottagarens namn var Björn Påvelsson. Under Gustav Vasas regeringstid och framåt stärktes successivt kungamaktens ställning. Förändringen påverkade frälset. Högadelns inflytande minskade, medan den jordägande adeln tog steg framåt. Adelns roll som statstjänare förstärktes också.

De tre greverna

I samband med Erik XIV:s kröning 1561 inrättades efter kontinental förlaga svenska grev- och friherrevärdigheter med åtföljande territoriella förläningar. De tre grevarna var Per Brahe, med Visingsborg som grevskap, Svante Sture som erhöll Hörningsholm och Gustav Johansson Tre Rosor, som skrev sig greve till Enköping och året efter erhöll Bogesund – nuvarande Ulricehamn – som grevskap. Bland de nio friherrarna som utnämndes kan nämnas Sten Eriksson Leijonhufvud, Gabriel Kristiernsson Oxenstierna och Klas Kristersson Horn af Åminne i Finland. Från att ha varit en uppgörelse mellan kronan och den enskilde frälsemannen blev adlandet ett uttryck för den kungliga nåden. Denna förändring manifesterades i Johan III:s adelsprivilegier 1569, genom vilka adelskapet formellt också blev ärftligt. Ett särdrag för Finland under äldre tid var den talrika lågadeln och halvadeln som växte fram inom försvaret av den svenska riksgränsen mot Ryssland i öster.

Under 1600-talet stärkte regenterna i såväl Danmark som i Sverige sin makt på bekostnad av adeln. Genom en oblodig statskupp 1660 genomförde den danske kungen Fredrik III arvkungadömet. Kort därefter införde han enväldet, ett slags kunglig diktatur. Adeln förlorade sina privilegier – det gällde alla adelsmän som inte ägde jordegendomar.
Dessutom bröts den så kallade genetiska exklusiviteten genom att tillåta äktenskap mellan adelsmän och ofrälse. Barnen i sådana äktenskap skulle nu räknas till adeln. År 1671 fastställde nästa kung, Kristian V, en noggrant utformad ämbetsmannahierarki samt introducerade en ny högadel bestående av grevar och baroner. Dessa försågs med långtgående rättigheter och blev inte oväntat nära lierade med hovet.

Troget tjänade kung och statsförvaltning
Sverige utfärdade Gustav II Adolf 1617 nya privilegier för adeln. Bland annat fick ståndet suverän ensamrätt till rikets högsta ämbeten, viss myndighet över bönder och tjänare samt ökad frihet från skatt. Adeln svarade med att ta på sig rollen som ett ämbetsmannastånd som troget kom att tjäna kungen och statsförvaltningen.
Med 1626 års riddarhusordning fastställdes den svenska adelns sammansättning och verksamhetsformer. Ståndet indelades in tre klasser: herreklassen med grevar och friherrar, riddarklassen med ättlingar till riksråd, och svenneklassen, dit övrig adel räknades. Den första och andra klassen bildade högadeln medan den tredje klassen utgjorde den betydligt talrikare lågadeln.
Arkitekten bakom riddarhusordningen var rikskanslern greve Axel Oxenstierna. Det var också han som tog initiativet till Riddarhuset i Stockholm. Det började byggas 1641 och stod färdigt 1675.

Genom Karl XI:s reduktion återtog staten tidigare förlänade gods, vilket satte stopp för högadelns ekonomiska dominans. Klassindelningen på Riddarhuset avskaffades 1719, och det beslutet bidrog till att minska adelns politiska makt. Från och med nu kom lågadeln, som representerade majoriteten i både officerskåren och ämbetsmannavärlden, att prägla adelns agerande. Gustav III gynnade adeln socialt och försökte binda den till sitt hov. Men den politiska makten släppte han inte ifrån sig. På Riddarhuset återinfördes klassindelningen 1778, dock med viss modifiering. Kungens ställningstagande för adeln förargade de ofrälse stånden. Men även inom adeln knorrade man över den kungliga politiken. Riksdagen 1789 blev en brytpunkt. Kung Gustav III lierade sig med de ofrälse, desarmerade den adliga oppositionen och ökade sin makt på gränsen till envälde. Kungen tillmötesgick de ofrälse på olika sätt. Han inskränkte adelns privilegier och gav ofrälse rätt att köpa och äga frälsegods.

Norge förbjöd nyadling år 1814. Genom antagandet av Adelsloven sju år senare togs också alla adliga privilegier bort. Medborgare med adliga titlar fick dock behålla dessa livet ut.Danmark blev 1849 en konstitutionell monarki och landet fick en ny grundlag. Alla privilegier knutna till adeln avskaffades. Även i Sverige skedde stora förändringar när det gäller adeln under 1800-talet. Grundlagsreformen 1809 innebar en långtgående utjämning av privilegierna. Rätten till ämbeten blev lika för alla stånd, liksom rätten att besitta jord. Och längre fram under seklet växte ett allt starkare motstånd mot fyrståndsriksdagen fram. Den ansågs föråldrad och oförmögen att möta de allt snabbare förändringarna i samhället. Efter många och långa politiska strider ersattes fyrståndsriksdagen 1866 med ett två-kammarsystem. Adeln hade dock gjort starkt motstånd. Omröstningen på Riddarhuset 1865 blev dramatisk och slutade med att 363 ledamöter röstade ja till reformen medan 284 motsatte sig den. När resultatet av omröstningen på Riddarhuset stod klart kommenterade adelsståndets talman, lantmarskalken greve Gustaf Lagerbjelke, örändringen på detta sätt: ”Lagar kunna förändras, rättigheter kunna upphöra, men kvar stå plikterna mot fäderneslandet, och bliva dess plikter väl uppfyllda föga bekymrar den sanna adeln var uti samhället dess plats ställes.”Lagerbjelke blev den siste lantmarskalken. Men han fortsatte sin politiska karriär och fungerade under närmare tio år som talman i riksdagens första kammare.

Även 1900-talet innebar en hel del förändringar för adeln i de nordiska länderna. När den finska ståndsriksdagen avskaffades 1906 förlorade landets adel lagstiftningsmakten. Men det innebar inte att adeln försvann ur det offentliga livet. De tre talmännen i den första folkvalda riksdagen 1907 var alla adliga, bland dem Pehr Evind Svinhufvud som senare blev republikens president. Privilegiet för den finska adeln att slippa betala skatt avskaffades 1920. Formellt upphävdes alla adliga privilegier genom en ny lag först 1995. I Danmark infördes 1919 en lag som innebar att adliga län förvandlades till privat egendom, och under det följande decenniet upphävdes bland annat landets 22 grevskap. Nuförtiden är de tidigare grevskapen privata gods, jämförelsevis mindre till omfattningen, men i hälften av fallen i den traditionella familjens ägo. Med den nya svenska grundlagen 1975 avskaffades regentens möjlighet att adla förtjänta personer.

Tillskottet av nya adelsfamiljer i Sverige var därmed stoppat. Den siste som adlades var forskningsresanden Sven Hedin som 1902 mottog värdigheten av Oscar II med bibehållet namn. Men eftersom Sven Hedin inte hade barn utslocknade den adliga ätten Hedin när han avled 1952. Ätten Hedin tilldelades nummer 2 344 på Riddarhuset. Nummer 1 var ätten Brahe, som hade upphöjts till grevlig 1561. Med greve Magnus Brahes bortgång 1930 utslocknade denna genom tiderna så framstående ätt. Gustaf V:s närvaro vid jordfästningen underströk familjens historiska betydelse.
Adlandet i Sverige, liksom i övriga nordiska länder, tillhör sannolikt historien. Däremot kan Riddarhuset fortfarande introducera adlade, men ej introducerade, ätter. Så skedde så sent som 1974 när ätten von Samson-Himmelstjerna tog plats på Riddarhuset. Stamfar var teologen Hermannus Samsonius, som adlades 1640. Det blev alltså en väntetid på 334 år innan familjen välkomnades in i palatsvärmen.

En hel del släktforskare vill gärna få in adliga personer i antavlan. Den önskan präglade i viss mån även artikelförfattaren Thorsten Sandberg, som började släktforska i övre tonåren. Här tipsar han om källor i jakten på blåblodiga i de nordiska länderna.

Min egen antavla innehåller en enda adlig person, en frälseman som levde och verkade i Danmark under andra halvan av 1500-talet. Jag nådde fram till honom via böcker om präster. Lunds stifts herdadaminne var en god hjälp på vägen.
Frälsemannen hette Niels Thomesen, och han var min morfars morfars mormors morfars farfar. Kring 1580 ägde han jord i en socken strax nordväst om staden Viborg på norra Jylland. Niels son blev kyrkoherde, liksom flera andra av mina förfäder på denna sida.
Hur gör vi då för att få veta mer om anor med kopplingar till nordisk adel?
Som alltid är Släktforskarförbundets webbplats Rötter en bra start. Här utbyter som bekant släktforskare erfarenheter, ger forskartips och hjälper varandra att komplettera antavlorna. Under rubriken Anbytarforum finns bland annat geografiska och personrelaterade avdelningar. Den sistnämnda innehåller såväl introducerad som ointroducerad adel, där några av de ätter som har adlats utomlands, men inte upptagits som medlemmar på Riddarhuset, finns med.
Det gäller till exempel den högadliga familjen Lagergren. Påve Leo XIII förärade 1889 den Närkefödde kammarherren Claes Lagergren titeln markis, med samma värdighet för äldste sonen i varje generation. Markis är på den aristokratiska rangskalan placerad ett pinnhål högre än greve. Familjen Lagergren har också en grevlig gren, etablerad 1904 genom ett påvligt beslut. Lagergren och andra ointroducerade adelsätter i Sverige finns upptagna i Ointroducerad Adels Kalender som ges ut vart femte år, senaste upplagan är från 2020.

Sveriges Ridderskaps och Adels Kalender, populärt bara kallad Adelskalendern, innehåller personfakta för medlemmarna i nu levande introducerade ätter. Den ges ut av Riddarhuset vart tredje år i samband med adelsmötena. Den senaste kom 2022, så nästa kalender publiceras alltså 2025.
Om släktforskningen leder in på adliga familjer går den genealogiska upptäcktsfärden bland förfäderna oftast mycket lättare. Adliga familjer är genomgående mycket noggrant dokumenterade. Och deltagarna i Anbytarforum ger ett viktigt tillskott till ökad kännedomen. Via handböcker, kalendrar och större genealogiska verk går det snabbt att ta sig fram genom generationer och århundraden, i vissa fall ända till medeltiden.
Det främsta adelsbiografiska verket, dock en smula ålderstiget, är Gustaf Elgenstiernas Den introducerade svenska adelns ättartavlor i nio band, utgivna 1925–36. Verket, oftast kort och koncist kallat Elegenstirerna, är fortfarande en guldgruva för släktforskare med adliga släktingar – men också för alla med allmänt intresse för adel och adelsgenealogi.

Mer systematisk adelsgenealogisk forskning pågår sedan länge i de nordiska länderna. I Norge och Danmark bedrivs den av föreningar, i Finland och Sverige i regi av respektive Riddarhus med anställda genealoger.

I Danmark finns Dansk Adels Forening. Webbadressen är:
Dansk Adels forening
Här finns ett särskilt formulär för den som vill ställa frågor. Eftersom den danska adeln också är väl företrädd i Norge finns det på webbsidan en särskild avdelning som rör detta land.

Skriver man ”adel i Norge” i sökfönstret på Norsk Slektshistorik Forenings webbplats:
Norsk slekthistorisk forening
möter man rubriker som ”Danmark-Norges adel under eneveldet 1660–1814” och ”Adelen i Norge etter 1824”. Eftersom Norge under lång tid hörde till Danmark finns det som framgått en hel del adelsgenealogiska överlappningar. Liknande överlappningar finns naturligtvis också mellan Finland och Sverige.

Finlands riddarhus i Helsingfors har personuppgifter om alla finska adelspersoner från medeltiden och framåt. Webbadressen är:
Finlands Riddarhus

Riddarhusgenealog Magdalena af Hällström ansvarar för fortlöpande kompletteringar och leder forskningsverksamheten i Finland. Frågor av genealogisk karaktär och om finländsk adel i stort kan sändas till e-postadressen genealog@riddarhuset.fi.
Som bäst är vi fullt sysselsatta med att sammanställa Adelskalendern som ska utkomma till julen 2024. Riddarhuset i Finland har sett 357 ätter immatrikulerade. På manslinjen fortlever 158 ätter och på kvinnolinjen endast elva ätter, säger Magdalena af Hällström. Grunden för den finska Adelskalendern är det kontinuerliga arbetet med ättartavlorna som utförs av riddarhusgenealogen, och den aktiva medverkan ättemedlemmarna bidrar med för att materialet i kalendern i möjligaste mån ska vara aktuellt och korrekt.

Ett av det svenska Riddarhusets huvuduppdrag alltsedan grundandet är att korrekt föra de adliga ätternas genealogier. Riddarhuset förvaltar 330 stiftelser vars avkastning går till ättemedlemmar i form av stipendier för studenter, eller understöd till sjuka, behövande och änkor – allt efter stiftelsernas ursprungliga statuter.
– Detta gör att Riddarhuset måste ha god kunskap om vilka som tillhör ätterna och är berättigade att söka medel. Det är också ätterna och inte individerna som är medlemmar av Riddarhuset, säger riddarhussekreterare Erik Drakenberg. Titeln har funnits sedan 1625 och motsvarar idag ungefär verkställande direktör i ett företag.

Revideringen av ätternas stamtavlor har varit ett tidskrävande projekt som när det är färdigt 2025 kommer att omfatta cirka 350 000 personer och närmare 3 000 ätter, varav 657 fortlevande. I stamtavlorna finns uppgifter om levande och döda, såväl adliga personer som ingifta. Födelseår och dödsår noteras, liksom eventuella giftermål och barn. Inte sällan förekommer korta biografier.
– De adliga ätternas stamtavlor är därför en fantastisk källa till personhistorisk kunskap och släktforskning, säger Erik Drakenberg.
Genom genealogisk forskning tillförs stamtavlorna hela tiden ny information. För några år sedan upptäcktes till exempel en okänd gren av den uradliga ätten Roos af Hjelmsäter. ”Detektiv” bakom fyndet var förre riddarhusgenealogen Per Nordenvall, och genom hans upptäckt växte antalet medlemmar av släkten i ett huj med tjugo procent.

Publicerad i Släkthistoria 3/2024