Glasblåsarna stod överst i hyttans hierarki efter brukspatronen. Interiör från Kosta glashytta, 1800-talets mitt. 

© Jörgen Ludwigsson/Kulturparken Småland

Småland blev glasbrukens Mecka

Det småländska glasriket har sina rötter i 1700-talets järnhantering. Det fanns hundratals framgångsrika glasbruk, som var betydande arbetsplatser.

21 februari 2020 av Carolina Söderholm

Djupt inne i de småländska skogarna började en gång svenskt glas framgångssaga. I århundraden har skickliga hantverkare här förvandlat sand, soda och kalk till gnistrande glas i ugnens hetta. 

Men att det ur dessa billiga råvaror skulle gå att skapa både skimrande glaspoesi och en expansiv exportindustri anade knappast de två krigsveteraner som sommaren 1742 grundade Kosta glasbruk. 

Anders Koskull och Georg Bogislaus Staël von Holstein hade stridit som generaler för Karl XII vid Narva, och som tack utnämnts till landshövdingar i Kronobergs och Kalmar län. Nu satsade de sina tillgångar i en gemensam glashytta, döpt efter de två första stavelserna i kompanjonernas efternamn.

Gustav Vasa lockade italienare

Redan på 1500-talet lockade Gustav Vasa och hans söner tyska och italienska glasblåsare till Norden för att inleda den första svenska glastillverkningen. Bara det var ett konststycke. Venetianare som lämnade sin hemstad – renässansens glasmetropol – för att bedriva sitt yrke på andra håll hotades av stränga straff. 

Glasblåsarnas yrkeshemlighet var väl vaktad, särskilt vad beträffade glasmassans, den så kallade mängens, sammansättning. Denna blandades under kvällen och smälte nattetid i lerdeglar i ugnen, redo att lätt avsvalnad bearbetas under morgonen.

Ännu var glas en lyxvara. Stränga restriktioner omgav 1500- och 1600-talens glasbruk. Endast ett fåtal fick privilegier att starta, skråkänslan var stark och få svenska lärlingar släpptes nära glasugnens magi. Men historien rymmer också sitt mått av lurendrejeri och dramatik. 

Falsk markis startade bruk

Ett av tidens mest långlivade och ryktbara glasbruk var Kungsholms bruk i Stockholm (1676–1815), sprunget ur den italienske tiggarmunken Giacomo Scapittas hytta. Inför sin svenska glaskarriär tog han den falska markistiteln Guagnini, men tvingades lämna landet med svansen mellan benen, sedan han avslöjats med förskingring och bedrägeri.

Personalen uppställd framför Kosta glasbruk någon gång på 1890-talet.

Inom glaskonsten fanns pengar att tjäna. Vid sidan av de högre klassernas efterfrågan på pokaler och vinglas fanns stort behov av apoteksglas, flaskor och burkar, liksom fönsterglas. 1700-talets frihetstid satsade på den inhemska industrin. Nya glasbruk fick tillstånd att öppna, hantverkskunnandet förfinades. 

På Kosta glasbruk, som tidigt blivit kunglig hovleverantör, blåste de tyska mästarna utsökta glaskronor efter böhmisk och venetiansk förebild. Merparten av produktionen bestod dock av bruksglas, samt hushållskärl i den billigare gröna och bruna glasmassan.

Nittio nya glasbruk

Under 1800-talet accelererade utvecklingen. Över nittio nya glasbruk anlades. Den engelska och irländska glaskonsten med sin skärslipade dekor blev högsta mode. Samtidigt introducerades en rad innovationer. Tekniken att blåsa glas i fast form spreds, och på 1830-talet kom det maskintillverkade pressglaset till Sverige. Flera glasbruk experimenterade med glasmassa färgad med metalloxider, och målade dekorer. Glasservisen blev borgerskapets statussymbol. 

MER OM LIVET FÖRR I SLÄKTHISTORIAS NYHETSBREV!

Kosta avancerade till landets näst största glasbruk efter Reijmyre vid Kolmården, och saluförde på 1890-talet sextio olika glasserviser (ännu 1960 hade det närmare hundra serviser i sitt sortiment).

Verksamheten fick god skjuts av att Kosta nu anlade landets första smalspåriga järnväg. Äntligen var det slut på vådliga hästtransporter genom milsvida skogar, då glaset inte bara riskerade att skaka sönder, utan även plundras av stråtrövare. 

Svåra förhållanden för arbetarna

Det skulle dock dröja innan arbetarna fick del av glasbrukens framgångar. Glasblåsarna stod överst i hyttans hierarki, medan de övriga slet tungt och ont. Under smältningen av glasmassan frigjordes giftiga gaser, med svåra yrkessjukdomar som följd. Ofta kom arbetarna från bygdens fattiga torparsläkter. Flera generationer arbetade tillsammans, från farfar till småpojkar. Barnarbete var visserligen förbjudet, men om arbetsinspektören dök upp skickades pojkarna snabbt till skogs för att gömma sig.

Om nätterna trängdes de ogifta diversearbetarna under primitiva förhållanden på vindar och hyttgolv. Ändå var yrkesstoltheten och gemenskapen stor.

Arbetare i hyttan på Österviks glasbruk i Småland. Bruket var verksamt mellan 1868 och 1936, och tillverkade framförallt buteljer. 

Smålands fördelar

Att just Småland blev glaskonstens starkaste fäste hade flera skäl. Här fanns gott om trä till de energislukande ugnarna, men också en brukstradition och billig arbetskraft. När landskapets små järnbruk konkurrerades ut av Norrlands storskaliga gruvdrift sadlade många bruk om till glasproduktion. 

Just så var fallet för Orrefors glasbruk som grundades 1898, sedan det gamla järnbruket från 1726 lagts ned. Men det var först efter att affärsmannen Johan Ekman 1913 blev ägare, som Orrefors inledde sin färd mot berömmelse. ”Jag har fått ett glasbruk på halsen”, lär Ekman skämtsamt ha beklagat sig i ett brev till Svenska slöjdföreningen. Egentligen var han mest intresserad av brukets skogsmarker till sin cellulosafabrik i nordöstra Småland. Men eftersom glastillverkningen gick med hyfsad vinst, beslöt han att fortsätta driften.

Konstglas gav Orrefors framgång

Men Johan Ekman såg tidigt potentialen i en självständig svensk glaskonst. Det skulle bli nyckeln till Orrefors framgång. Vid denna tid utgjorde de stora nationella och internationella utställningarna konstindustrins kraftprov, en formgivningens mästerskap eller olympiad. På Stockholmsutställningen 1897 hade de svenska glasbruken briljerat i teknisk perfektion. Redan var deras produkter efterfrågade i länder som Ryssland, och Storbritannien med sina kolonier. Flera glasbruk knöt nu tillfälligt konstnärer till sig, och det svenska jugendglaset blommade.

När den epokgörande Hemutställningen 1917 slog upp portarna på Liljevalchs konsthall i Stockholm var succén omedelbar. Här fanns nu det prisvärda nyttoglas som Svenska Slöjdföreningen efterlyste under mottot ”vackrare vardagsvara”. Men här fanns också prov på ett experimenterande som ställde glasets konstnärliga möjligheter i ett nytt ljus.

Simon Gate ett lyckokast

Hemligheten låg i en ny form av samarbete mellan konstnärer och hantverkare, ett arbetssätt som Orrefors snabbt gjort till sitt. År 1914 lade bruket om produktionen mot exklusivt kristallglas. Skickliga glasblåsare och gravörer lockades över från rivaliserande glasbruk. 

Samtidigt hade Orrefors fått upp ögonen för Simon Gates talang, genom hans omslag till de 25-öresromaner som brukets direktör läste. En sådan konstnär borde inte vara alltför dyr att anställa, resonerade man. Med sitt sinnliga, barocka formspråk blev den gladlynte bondsonen Gate ett lyckokast för bruket. 

© Tekniska museet

Orrefors glasbruk runt sekelskiftet 1900.

Men Orrefors ville också ha ”en mer modernistisk pil på bågen”. Året därpå rekryterades därför den intellektuelle Edward Hald, som studerat för den berömde konstnären Henri Matisse i Paris. Tillsammans skulle de två föra bruket mot nya höjder.

Sulfatglas och graalglas

Under 1910-talets slut presenterades nyheterna slag i slag: sulfatglaset, graalglaset och det graverade glaset. Det lätt färgade sulfatglaset var en följd av krigsårens materialbrist, och lämpade sig väl för enkla men klassiska glasserviser. Graalglaset var å sin sida en avancerad teknik med färgat och dekorerat så kallat överfångsglas. Det kom att bli Orrefors egen specialitet. 

Men det var framförallt det graverade glaset som skulle tjusa publiken. Om 1910-talet varit vardagens decennium, gick det glada 1920-talet i lyxens tecken med lätta, graciösa former och gnistrande kristallglas.

På den stora Parisutställningen 1925 belönades Orrefors med Grand Prix. Den mest magnifika pjäsen var en graverad lockpokal som tagit 600 arbetstimmar att framställa. Pokalen var ursprungligen en gåva från Stockholms stad till staden Paris 1922.

Kvalitetsglas för folket

För Orrefors och Kosta öppnades en ny exportmarknad i bland annat USA. År 1930 kom funktionalismen till Sverige och Orrefors Simon Gate presenterade en optikblåst skål i böljande, klar kristallmassa, med en svart fot som enda dekoration. 

Samtidigt gjorde brukets nya konstnär, Vicke Lindstrand, entré med kraftiga figurteckningar på tjockt klarglas. Fler småländska glasbruk klev nu in på scenen: däribland Målerås, Pukeberg, Gullaskruf, Åfors och Skruf – alla med kvalitetsglas för ”folket”.

Inte ens 1940-talets krigsår kunde ta knäcken på de svenska glasbruken, även om isoleringen och råvarubristen var kännbar.

Men i slutet av 1900-talet behövde bruken slås ihop för att överleva. Kosta förvärvade till exempel både Boda, Johansfors och Åfors. Och 1989 köpte Orrefors Kosta. Efter mer än 130 års verksamhet släcktes ugnen i Åfors hytta hösten 2012 för gott, och i Orrefors 2013. En epok av svensk historia gick i graven.

Men de senaste åren satsas det på konstglastillverkning och nya museum. Det finns idag runt ett dussin glasbruk och studiohyttor öppna i Småland!

Publicerad i Släkthistoria 9/2018

Läs också

Kanske är du intresserad av...