Vad användes före glasrutan?
Vad använde man i fönsterna innan glasrutorna kom? Eller var det helt mörkt inomhus? Vår expert svarar på läsarfrågan!
Före fönsternas tid kunde en stuga se ut som Stenstugan på Skansen i Stockholm. Golvet består av tillstampad lera och brädtaket är täckt av torv och näver.
Fråga: Jag skriver om hur mina säktingar levde förr, och försöker sätta mig in i hur husen såg ut och hur det dagliga arbetet sköttes. En sak som jag funderat på är hur husen på landsbygden såg ut innan glasrutorna kom. Var det helt mörkt inomhus då, eller fanns det öppna gluggar? Det måste väl ha varit dyrt med glas i början. Jag har också hört att det fanns familjer som bodde i jordhålor, men det kan väl inte ha varit så vanligt?
Svar: Det var mörkt i husen förr! Man fick samlas kring härden eller kring osande talgdankar, alltså ljus gjorda av djurfett. Behövde man extra belysning kunde man tända en lyssticka – men denna brann bara i drygt fem minuter.
Ljus kunde också komma in via en mindre öppning i väggen, en liten glugg som kunde stängas till med en skjut- eller fällbar lucka. Gluggen kunde också täckas med material som gjorde att solens strålar kunde nå in, som till exempel linnetyg, oxblåsor, tunna träspån som flätats samman eller tunna skivor av oxhorn. Dessa små öppningar utan glas kallades vindöga.
FÅ SLÄKTHISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!
Under medeltiden förekom det att kyrkor och välbärgade hem hade mindre fönsterglas. I slutet av 1600-talet började man tillverka fönsterglas i Sverige och under 1700-talet började glasrutor förekomma hos befolkningen på landsbygden. Men det var inte gratis! Åren 1743–1809 var det dessutom skatt på fönsterrutor.
De allra fattigaste kunde bo i så kallade jordstugor, där golvytan var nedgrävd i marken, så att gropens väggar delvis blev husets väggar. Dörren var ofta placerad på södersidan, där man också hade en glugg eller fönster så ljus kunde komma in. Jordstugor var vanligast i södra Sverige under 1800-talet.
Publicerad i Släkthistoria 6/2018
