Tomten har många förfäder

Jultomtens släktträd har många grenar och rötterna sträcker sig långt bakåt i tiden, fast han själv är jämförelsevis ung i den svenska traditionen. Vår jultomtes huvudsaklige anfader föddes i slutet av 200-talet e Kr i det som idag är Turkiet. Han hette Nikolaus och tillhörde en rik familj. Nikolaus var kristen och, enligt berättelserna, delade han givmilt ut gåvor till de fattiga. Så småningom blev han präst och sedan biskop i staden Myra. Det var en farlig tid för kristna, som förföljdes skoningslöst av Roms kejsare. Nikolaus satt en tid i fängelse, men blev benådad och fortsatte att verka som en kyrkans man. Till skillnad från andra helgon dog han stillsamt och firas inom den katolska kyrkan på sin dödsdag den 6 december.
Det finns många legender knutna till Sankt Nikolaus, som till en början var sjömännens speciella helgon. Under medeltiden blev han i denna egenskap mycket populär och helge-domar tillägnade honom uppfördes i många städer, till exempel Sankt Nikolai kyrka i Stockholm, mer känd som Storkyrkan.

Med tiden blev han även skolbarnens beskyddare. Strax före jul avslutades höstterminen med en helgonprocession där Sankt Nikolaus, gestaltad med biskopshatt och kräkla, delade ut godsaker och gåvor till barnen. Med sig hade han djävulen, iklädd horn och päls, med ett ris i ena handen och en säck i den andra. Djävulsfiguren hotade med att prygla barnen eller stoppa dem i säcken för att ta dem med sig till helvetet om de inte uppförde sig. Så kom reformationen på 1500-talet. I de protestantiska länderna ville de nya makthavarna göra sig av med den gamla helgonkulten. Sankt Nikolaus fördrevs, men för att inte lämna ett alltför stort tomrum efter sig ersattes han i många länder med nya utklädningsfigurer.

I Tyskland växte en ny tradition fram där en ung flicka med lång vit klädnad och gloria föreställde Jesusbarnet. Hon kallades Kinkenjes och tog över rollen som gåvoutlämnare. Denna kvinnliga Kinkenjes är dessutom troligen anmoder till lucian i det svenska lusse-tåget, som har mycket lite med helgonet Lucia att göra. En julgubbe, Weihnachtsmann, som var väldigt lik Sankt Nikolaus med nedtonade katolska inslag, tog över efter helgonet på andra ställen. I England blev Sankt Nikolaus till Santa Claus, en gemytlig figur som även han är nära släkt med vår jultomte.

I Norden var tiggeri- och utklädningsupptåg ett vanligt nöje bland ungdomar under julen. En av de äldsta och mest spridda traditionerna var att gå runt med julbocken i gårdarna och sjunga för att få brännvin. En person var utklädd till bock med en päls kastad över ryggen. Han höll också i en stav med ett bockhuvud i trä, ofta en avancerad anordning med rörlig underkäke. Julbocken var en bråkig och stökig gäst, närgången mot kvinnor och allmänt oförskämd. Hans ursprung är inte helt klarlagt. Kanske var det Nikolaus djävulsbock som blev en del av en ny tradition eller kanske julbocken fanns som en egen tradition redan under medeltiden. Var han än kom ifrån så fick han under 1700-talet i alla fall en ny uppgift som julklappsutdelare och denna roll behöll han under lång tid.

I den svenska jultomtens släktträd finns en gren som jag ännu inte berört: folktrons tomte, med anor sedan vikingatiden och kanske till och med längre tillbaka än så. Tomten kallades inte tomte när man talade om honom utan hade många namn: tomtegubben, nisse och goenissen är några av dem. Det fanns många tomtar, men sällan fler än en på samma gård, eftersom tomten var ett utpräglat ensamväsen. Ordet tomte kan härledas ur tomt, alltså de marker som hörde till gården. Dessa vakade tomten över och den som hade en duktig tomte kunde skatta sig lycklig. Tomten hjälpte till med sysslorna, tog hand om djuren och varnade om det började brinna eller någon annan olycka hotade.

Han var stark också, lika stark som sju karlar. Tomtens viktigaste uppgift var dock att han drog lycka till gården – inte sällan från granngårdarna som då blev av med sin lycka. Det fanns olika åsikter om hur tomten såg ut, men den vanligaste beskrivningen var att han var en liten, rynkig gubbe. Han var rätt vresig till humöret och tålde inte att folk uppförde sig illa eller slarvade med djuren, då kunde han straffa med en örfil eller något ännu värre.
För den som sysslar med släktforskning kan berättelserna om hur tomten kom till gården vara av intresse. I en del uppteckningar om tomten antyds att han kan ha setts som en form av dödsväsen. Eftersom han brydde sig så mycket om hur det gick för gården menade man att tomten en gång måste ha varit människa och själv bott på gården, kanske var han till och med den som en gång byggde den.
Efter sin död blev han sen kvar som tomte för att kunna vaka över huset och markerna. Har man en gammal släktgård i familjen finns med andra ord möjligheten att hitta en tomte bland sina förfäder. Att en människa efter sin död kunde få ny form som ett väsen är inte ett ovanligt motiv i folktron. Skälgasten eller lyktgubben var till exempel ett väsen, till det yttre likt tomten, som troddes hålla till längs ägornas gränser. Han var själen efter en lantmätare som hade tagit mutor eller en bonde som flyttat gränsmarkering för att lägga beslag på delar av grannens mark. Det finns alltså en viss risk att hitta ohederliga väsen i sitt släktträd också.

En annan förklaring till hur tomten kom till gården var att han följde med det första timmerlasset från skogen, för att vara med ända från början. Så länge tomten behandlades väl stannade han och tjänade de nya ägarna lika väl som de gamla. Förutsatt att han blev behandlad med respekt och ägarna kom ihåg att betala hans lön i form av ett fat gröt på julaftonskvällen. Gröten var egentligen det enda som folktrons tomte hade med julen att göra. Fick han inte den, eller om smöret ovanpå fattades, blev han väldigt arg och kunde i värsta fall lämna gården.

Under det sena 1800-talet dominerade nationalromantiska strömningar i samhället. Det fanns ett stort intresse för äldre tiders folktro och folkliga berättelser, men samtidigt en oro för att dessa skulle falla i glömska när bondesamhället vek undan för industrialismen och allt fler människor flyttade in till städerna. Många konstnärer och författare inspirerades av folktron och tomten, det väsen som hade stått närmast människan under så lång tid, var ett av de mest omtyckta motiven. I denna tidsanda kom folktrons tomte att knytas till julen. Ordet jultomte förekommer för första gången som namn på en skämttidning, utgiven till julen 1864. Sex år senare skrev poeten Elias Sehlstedt en dikt som hette ”Jultomten” men den handlade om folktrons tomte. Tomten och andra folktroväsen var också populära figurer i barnböcker. Viktor Rydbergs bok om Lille Vigg som träffar julvätten illustrerades av Jenny Nyström vars julmotiv med tomtar kom att bli ett viktigt kapitel i den svenska jultomtens släktsaga.
Men hennes, och andra konstnärers, bilder av dessa julens gårdstomtar, med kälkar fyllda av julklappar, påverkades samtidigt av engelska och amerikanska traditioner. Santa Claus avbildades på julkort som kom till Sverige.
Ur denna stora och brokiga familj med jul-figurer föddes under sent 1800-tal den jultomte vi känner. Han tog över julklappsutdelningen från sin äldre släkting julbocken och höll fast vid den gamla svenska traditionen att banka på dörren och personligen överlämna julklapparna, istället för att komma in i hemlighet genom skorstenen som Santa Claus. Jultomtens familj har fortsatt att växa och numera syns han ofta även med en tomtemor och omgiven av tomtebarn.

Publicerad i Släkthistoria nr 12/2020