Supandet reglerades av staten

Under 1800-talets första decennium stärktes rätten att bränna ytterligare. Hembrännarna tilläts också att sälja sina produkter och från 1830-talet startade även en industrialiserad brännvinsproduktion i ångbrännerier. Först i Skåne, där den nya brännvinsråvaran potatis odlades, men senare även i resten av landet, vilket ledde till lägre priser och ökad tillgång. Hur mycket alkohol svensken egentligen konsumerade under första halvan av 1800-talet finns det inga säkra siffror på. Uppgifter som har cirkulerat genom åren om fyrtio liter brännvin per person och år är sannolikt kraftigt överdrivna. Men mycket tyder ändå på att drickandet hade till-tagit – i var och varannan handelsbod eller affär i landet kunde man få en sup.

Även i Tolskepp söps det rejält, mindes Maja Stina Olsson. Var söndag gick det folk ”å lulle” i byn. Farfar Olof var visserligen ingen drinkare av rang, men det var hans fru Anna. Hon brukade ha en tennflaska i en lösficka under kjolen, för att kunna ta sig en och annan sup även mellan måltiderna. En jul, mindes Maja Stina, hade Anna gått från gård till gård för att få sig en tår på var ställe. Till sist hade hon somnat
i snön utomhus och räddades i sista stund, kraftigt nedkyld. Det utbredda supandet bidrog till att en nykterhetsrörelse växte fram. Eller snarare en måttlighetsrörelse. De tidiga nykterhetsföreningarna, som det år 1837 bildade Svenska nykterhetssällskapet, förespråkade inte absolutism, men ville få ner drickandet till rimliga nivåer. Som lobbyister drev de på för att Sverige skulle få en hårdare alkohollagstiftning, hand i hand med ekonomiska intressen. Det skedde 1855 – året som brukar ses som starten på den moderna svenska alkoholpolitiken. Brännvinslagstiftningen från det året gjorde att husbehovsbränningen inskränktes för att 1860 helt förbjudas, något som gynnade de industriella brännerierna. Men dessa ålades samtidigt restriktioner för hur mycket de fick producera samt tredubblade skatter. Det gav växande intäkter för det offentliga, pengar som bland annat användes för att finansiera järnvägsprojekt.

Också försäljningen började regleras genom utskänkningsrättigheter och, på landsbygden, ett förbud för brännvinsförsäljning i lanthandlar. Det sistnämnda tog skruv – i de flesta landshövdingarnas årsberättelser från åren efter att den nya lagen hade införts konstaterades att alkoholmissbruket hade minskat på landet. Alkoholkonsumtionen i städerna påverkades inte lika mycket av 1855 års lagar. I Göteborg såg lokalpolitikerna sig nödgade att göra något för att stoppa drickandet, speciellt i den fattiga delen av befolkningen. Ett bolag utan vinstintresse bildat på stadens initiativ tog 1865 över krogarna där brännvin såldes (förutom tio restauranger för ”herreklassen”). Det infördes en åldersgräns på 18 år och begränsade öppettider. Liknande så kallade bolagskrogar hade införts i mindre skala i andra städer några år tidigare och spred sig nu snabbt. 1870 fanns systemet i 63 städer och samma år beslutades att all vinst skulle tillfalla staten.

De så kallade bolagskrogarna var sällan speciellt inbjudande. Själva tanken var ju att stävja drickandet i arbetarklassen. Inredningen var spartansk, möblerna obekväma. Och det var ofta smutsigt. Göteborgs-Posten beskriver 1897 en av stadens bolagskrogar som en lokal ”vars luft var mättad med varjehanda utdunstningar från krogkunderna” och med ett golv som ”var belagt med ett blandat lager av sågspån och snusspott, samt, om det var nederbörd, små floder av smutsvatten”. Bolagen kunde sälja utskänkningsrättigheter vidare till privata restauratörer och därför fanns det parallellt med dessa krogmiljöer också finare restauranger med höga priser och med samhällseliten som kundbas. De sjaskiga bolagskrogarna blev runt sekelskiftet snabbt allt mindre populära och stängde en efter en. Den äldre krogkulturen som fanns innan bolagskrogarna hade effektivt utrotats. Kanske var det här någonstans som de svenska alkoholvanor vi ser spår av än idag föddes. Istället för på de smutsiga bolagskrogarna söp man alltmer hemma eller utomhus. Man gick till de delvis statligt kontrollerade butiker – systembolag – som infördes 1905, för att köpa brännvin som sedan dracks koncentrerat på helgerna. För det var brännvin svensken ville ha. Kontinentala drycker som öl och vin, som fram till 1919 gick att köpa hem från olika kommersiella butiker, var inte alls lika populära.

Att arbetarklassens spritdrickande alltmer ägde rum i hemmen bekymrade mången nykterhetsvurmare. Det var nu Ivan Bratt klev in
i den svenska alkoholhistorien. Bratt var läkare och hade många idéer kring kost och hälsa – han sov av hälsoskäl med öppet fönster, malde sitt eget mjöl och var en av landets första vegetarianer. Bratt förespråkade inte absolutism, men ville begränsa tillgången till alkohol och få bort alla privata vinstintressen. Idéprogrammet lanserade han i kraft av representant för läkarprofessionen. När en statlig nykterhetskommitté 1911 bildades för att reformera svensk alkoholpolitik och det sönderrostande systemet med bolagskrogar, då blev Bratt en av dess ledamöter, en synnerligen inflytelserik sådan. Kommittén presenterade sitt betänkande 1914 och det grundades nästan helt på Bratts idéer. Några år senare klubbades det igenom som svensk lag.

Inköpsregistreringen och ransoneringen är den mest kända delen av det så kallade Brattsystemet. Det kom alltså att fordras så kallad motbok för att få köpa sprit. Motboken var personlig och kunde bara användas på ett visst systembolag. Den som ansökte om motbok genomgick granskning och systembolaget tog in uppgifter från polis och socialvård. Sökande som beviljades motbok tilldelades en kvot som kunde variera från en halvliter i kvartalet upp till ett antal liter i månaden. För att få full tilldelning krävdes att man hade en normal och regelbunden inkomst, att man inte visade tecken på missbruk och att man var över 25 år (i vissa fall 21 år). Senare infördes också den så kallade femstämplingen, som innebar att fem dagar måste gå mellan köp på en liter. Men systemet hade inbyggda orättvisor. Personer i de högre samhällsskikten hade lättare att få större tilldelning, och kvinnor fick regelmässigt lägre tilldelning än män. Gifta kvinnor fick inte köpa någon alkohol alls.

FLER ÖDEN OCH ÄVENTYR I SLÄKTHISTORIAS NYHETSBREV

Visst minskade drickandet med det nya systemet. Men det fanns krafter i samhället som ville strypa alkoholkranarna helt. Den allt starkare nykterhetsrörelsen drev på för ett rusdrycksförbud (för drycker med mer än 2,25 procent alkohol) och 1922 blev det folkomröstning, Sveriges första. Förbud mot alkohol var på agendan i flera andra länder vid den här tiden och under månaderna fram till folkomröstningen kampanjade de två lägren intensivt. Ja-sidan, med de välorganiserade nykterhetsorganisationerna, hördes mest. Men det är propaganda från nej-sidan som har gått till historien – Albert Engströms affisch med texten ”Kräftor kräva dessa drycker”. På kvällen efter folkomröstningen den 27 augusti 1922 hade Dagens Nyheter satt upp en ljustavla vid Gustav Adolfs torg i Stockholm.

Torget var fyllt av människor när siffrorna började ticka in. Till sist stod det klart att nej-sidan vunnit med ytterst knapp marginal, 51 procent. Bland kvinnor och befolkningen i norra Sverige ville en klar majoritet ha förbud. I Stockholm och Skåne vann nej-sidan däremot en förkrossande seger med nittio procent av rösterna. Istället för totalförbud blev det orättvisa så kallade Brattsystemet med motböcker en del av svenskarnas vardag under de kommande årtiondena, ofta kritiserat och förlöjligat. Det ledde till minutiös myndighetskontroll av svenskarnas drickande, bland annat genom de nykterhetsnämnder som inrättades i kommunerna (mer om dem på sidorna 26–27). Inte ens nykterhetsrörelsen gillade motböckerna. De menade bland annat att systemet med kvoter gjorde att motboksinnehavare tenderade att göra ”överinköp” för att kvoten inte skulle frysa inne. De ville se andra vägar mot ett samhälle helt utan alkohol och sneglade mot Danmark som genom kraftiga skattehöjningar hade fått ner drickandet mer än i Sverige. Det fanns också alltid vägar runt Brattsystemet. Smuggelligor förde in miljontals liter sprit över Östersjön, som på 1920- och 30-talen skämtsamt kallades The Vodka Sea. Ofta sågs smugglarna närmast som folkhjältar, trots att det handlade om organiserade yrkeskriminella som kunde ha stort våldskapital.

Spritflödena gick inte bara till Sverige utan även till Norge och Finland, som till skillnad från Sverige hade ett totalt spritförbud under några år. Från baltstaterna och Tyskland kom stora fartyg med spritdepåer av 96-procentig alkohol och ankrade några mil från land. Med noggrann planering fördes spriten sedan i land med mindre båtar för att där spädas ut och säljas till lönnkrogar, langare och privatpersoner. Smugglarna konkurrerade med hembrännarna. Hembränningen hade i stort sett försvunnit på 1860-talet, förbjuden och dessutom utkonkurrerad av det billigare industritillverkade brännvinet. Men med Brattsystemet började det på sina håll puttra ute i landet igen, vilket märks i domböcker där mål om illegal sprittillverkning blev vanligare. Att den illegala spriten flödade bevisades också av det faktum att tre fjärdedelar av alla fylleriförseelser på 1940-talet begicks av folk utan motbok. Under samma årtionde ökade systembolagens försäljning. Allt fler med motbok – vid den här tiden cirka trettio procent av befolkningen – ville ta ut hela sin ranson. Politikerna kände att tiden var mogen för ännu en reformering av alkoholpolitiken. 1944 tillsatte riksdagen en ny nykterhetskommitté som arbetade i nio år innan den kom med sitt förslag – en väsentligt uppluckrad alkoholpolitik, som infördes 1955. Motboken avskaffades. Starkölet, som hade varit förbjudet sedan 1923, blev tillåtet. Måltidstvånget på restauranger luckrades upp. De lättade restriktionerna skulle ersättas med förebyggande åtgärder som undervisning, forskning och utbyggd alkoholistvård.

Hur gick det? Direkt efter förändringarna steg konsumtionen med en tredjedel. Det var främst grupper som tidigare hade tilldelats små eller inga ransoner som började dricka mer. Staten och Systembolaget AB satte de följande åren in motåtgärder. 1956 chockhöjdes spritpriserna och 1957 infördes spärrlistor som grava missbrukare och langare kunde hamna på efter beslut i den lokala nykterhetsnämnden. 1958 kom ytterligare en prishöjning, och på bara två år hade därmed en liter Renat brännvin ökat i pris från 18 till 27 kronor. Men samtidigt skedde också en annan snabb förändring. Inför julen 1957 syntes för första gången reklamskyltar i systembolagsbutikerna, med budskap om att nubben borde väljas bort på julbordet: ”Ett gott vin i stället till skinkan och korven. ”Kampanjen kallades ”Operation vin” och syftade till att minska svenskarnas brännvinskonsumtion till förmån för ett förhoppningsvis mildare vindrickande. Vid motbokens införande hade nittio procent av alkoholen som sålts i landet varit i brännvinsform, men vin ökade nu. 1966 såldes det för första gången mer vin än okryddat brännvin, i liter räknat. Sakta ökade även ölförsäljningen.
Och så fortsatte trenden under 1970- och 80-talen, med en sammanlagt högre total konsumtion än under Brattsystemets år. Det sista (eller möjligtvis senaste) alkoholrestriktiva beslut som fattades i Sveriges riksdag var 1982 när systembolagen stängde på lördagarna. Men det var bara en parentes som varade fram till 2001. Spritlandet Sverige med motbok och nykterhetsnämnder hade gjort resan mot att bli ett land av vin- och öldrickare, med frihet under eget ansvar.

Publicerad i Släkthistoria nr 10/2024