Ölkaféerna försvann på 1970-talet

I ett radioreportage från 1974 besöker en reporter ett av Malmös sista ölkaféer. De sjunger på sista refrängen och reportern är nyfiken på vad de har för klientel. Han möter en man som med sorgligt tonfall berättar om sin belägenhet:

”Du är en ensam människa. Du har mycket få kontakter. De kontakter som du har, dom kan du inte tränga dej på jämt och ständigt. Du måste göra av dej någonstans… Du går ut. Du kan inte bara sitta och uggla på ditt rum inte! Du vet inte vart du ska ta vägen helt -enkelt. Då tänker du som så att… tja, att jag kan gå på ett konditori. Ja, snälla du, jag är fyrtiosju år va. Där sitter ungdomar på tjugosju.”

Arbetare, nattsuddare och utslagna

Bilden av den ensamme försupne mannen på ölkaféet är en stereotyp som kanske hänger samman med den tid vid slutet av 1900-talet då man kände ett behov av att distansera sig från den fattigdom och misär som man förknippade med det gamla Sverige. Men ölkaféet eller ölhallen var under större delen av 1900-talet en av de vanligaste utskänkningsställena i de svenska städerna, trots att de ständigt kämpade mot myndigheternas misstänksamhet.

1930 gjordes en undersökning på uppdrag av Malmö kommunfullmäktige som meddelade att de flesta av ölkaféernas kunder gick dit inte för att äta utan för att ”intaga pilsnerdricka”. Ölhallarna frekventerades enligt rapporten av ”nattsuddare, uteliggare eller överhuvudtaget notoriska alkoholmissbrukare” men också av vanligt ”arbetsfolk”, vilket var ett problem när man i folkhemmets anda ville sanera och civilisera. Ölkaféet hängde sig dock kvar under lång tid, trots sina tveksamma associationer. Idag förknippar vi det kanske mest med ”Café Rialto”, som Karl Bertil Jonsson besöker för att dela ut sina julklappar, bland de ”sorgsnaste diversearbetarna.”

Levde i samklang med statens ställen

Ölhallarna drevs ofta av bryggerierna själva, som exempelvis var fallet med Mattssons pub, Malmös sista ölkafé som nyligen gick i graven. Andra ölkaféer har lyckats leva vidare genom att förvandlas till restauranger med anrik atmosfär. I Stockholm finns Kvarnen och Pelikan på Södermalm kvar som reliker av en äldre tid.

Ölkaféerna levde ofta i nära samklang med de statliga folkrestauranger som hade sin storhetstid under 1930- och 40-talet under namnet Sveriges Allmänna Restaurangbolag (SARA). SARA-krogarna var ett försök att få kontroll över de växande alkoholproblemen bland de lägre klasserna.

1955 avskaffades spritrestriktionerna och motboken, och SARA fick konkurrera med den övriga marknaden. Koncernen SARA levde dock kvar till slutet av 80-talet och drev framför allt under 70-talet framgångsrikt flera hotell och restauranger. I 88-öresrevyn sjunger Hasse och Tage med sedvanligt folkligt tilltal om att ”ha det bra i värmen på en SARA-krog.”

Renässans för ölkaféet

Ölkaféet fanns kvar under 1970-talet men förde en ökänt tynande tillvaro. Märkligt nog försvann de för att ersättas av ganska snarlika inrättningar – irländska pubar eller sportbarer med exakt samma utbud av mat och dryck. Men det var klientelet som föryngrades och en ny generation öldrickare som började intressera sig för den här typen av ställen.

I dag är nostalgin kring ölkaféet stor och många nyöppnade barer och restauranger kallar sig för ölkaféer. Den samvaro och atmosfär som ölkaféerna stod för har knappast försvunnit. Den är ganska tidlös och sträcker sig tillbaka till den värld av krogar och värdshus som vi började den här artikelserien om "vattenhål genom tiderna" med.

Publicerad i Släkthistoria 2/2019

I artikelserien om vattenhål genom tiderna har vi även skrivit om kondiskulturen.

Fakta: Det svenska ölets historia

Det svenska ölets historia går tillbaka till vikingatiden då det dracks stora mängder mjöd, kryddad med pors och honung.

När man på 1000-talet började använda humle i ölet fick det en angenämare smak och längre hållbarhet. Ölnäringen utvecklats under 1500-talet och eftersom maten var salt, och ibland härsken, krävdes det stora mängder öl för att skölja ner den. Det fanns inte så många alternativ – vattnet från brunnarna var oftast odrickbart och mjölk fanns bara på sommaren. När nya drycker som brännvin, kaffe och te kom minskade öldrickandet.

På 1800-talet gjorde ölen come back och ölbryggningen blev industriell. 1843 anlades Tyska bryggeriet i Stockholm med en pilsner som snabbt slog ut ”svenskölet”.På 1900-talet hade en ljus svensk pilsnersort etablerat sig i hela landet.

Publicerad i Släkthistoria 2/2019