Blev det överskott av kvinnor under Sveriges krigsår?
Under stormaktstiden skickades mängder av män ut i krig. Hur påverkade det kvinnans ställning i samhället? Och vad hände när krigen upphörde och det blev balans mellan könen igen? Vår expert svarar på frågan.
Illustration av den finländske konstnären Albert Edelfelt till Johan Ludvig Runebergs Fänrik Ståls sägner, som skildrar finska kriget i början av 1800-talet.
I de snart sagt ständiga krigens tid från 1500-talet till 1814 omtalades Sverige ibland av utländska iakttagare som ”knektänkornas land”.
Som värst var det under stormaktstidens krig mellan 1621 och 1721, när man räknar med att ungefär var tredje svensk man dog i arméns eller flottans tjänst. Bara under stora nordiska kriget 1700–21 dog uppskattningsvis 200 000 män.
Det följande seklet var inte krigsförlusterna lika oerhörda, men de återkommande krigen åderlät ändå tidvis den manliga befolkningen ganska rejält.
Kvinnoöverskottet var störst under krigsåren
Resultatet blev självfallet ett kvinnoöverskott. Från år 1749 har vi en mera gedigen befolkningsstatistik och då fanns det 1 130 kvinnor per 1 000 män, en siffra som sedan sakta sjönk ned till 1 094 år 1815.
Återhämtningen fortsatte och år 1855 var kvinnoöverskottet nere på 1 063. Under stormaktstiden, med dess väldiga krigsförluster, var proportionerna med all säkerhet betydligt större, även om vi inte har några exakta tal.
Som alltid i tider av sådana här stora krigsförluster tillkommer förlusten av de barn som aldrig blev födda. Lokala studier har visat att det även förekom så kallade bakarv, det vill säga att när en utskriven soldat avled så kunde hans och änkans gård delvis gå i arv till mannens far, medan änkan fick behålla en del av gården för sitt eget uppehälle.
I till exempel Nore by i Mora socken fanns det 33 hemman och hela 21 knektänkor år 1662.
I Bygdeå i Västerbotten sjudubblades andelen gårdsbruk som förestods av kvinnor mellan 1620 och 1641 (från 3 till 21 procent av samtliga gårdar), och i Ramkvilla i Småland var utvecklingen likartad, så att en femtedel av gårdarna förestods av kvinnor.
I Piteå socken förestods på 1710-talet var tredje gård av en kvinna. Därtill kom att många gårdar under kortare perioder brukades av en kvinna. Visserligen visar forskningen på stora lokala variationer, men huvudtendensen är tydlig.
Många änkor blev gårdsföreståndare
Under alla förhållanden ökade pressen på de hemmavarande kvinnorna. Produktionsbortfallet fick inte bli lika stort som arbetskraftsbortfallet i form av de utskrivna männen, i så fall hade många hemmavarande människor helt enkelt svultit ihjäl.
En allt större del av arbetet i jordbruket föll på kvinnornas lott och den traditionella uppdelningen mellan manliga och kvinnliga sysslor suddades delvis ut. I de hårdast drabbade trakterna upphörde hemmansdelning och nyodling, till det fanns inte längre arbetskraft, medan allmogen i andra delar av landet förmådde fortsätta nyodlingen och därmed öka produktionen även i dessa besvärliga tider.
I gård efter gård blev änkan föreståndare. Att bli gårdsföreståndare var kanske ett socialt avancemang, men minst lika mycket ett hot. Förutom att hela bördan nu hamnade på kvinnan så kunde hon i åratal få leva med ovisshet om vad som hänt mannen i fält; gift var hon formellt tills dödsfallet hade bekräftats.
Det innebar att all samvaro med en annan man kunde leda henne till tinget, anklagad för hor. För några soldathustrur blev lösningen att följa med mannen i fält, även om vi inte har en aning om hur många som gjorde det valet.
Först efter frederna 1721 och i än högre grad 1814 började normala förhållanden återvända till landsbygden, men runt hörnet väntade från mitten och slutet av 1800-talet urbanisering och industrialisering samt, inte minst emigrationen, som lockade både män och kvinnor från jordbruket. Mot den bakgrunden kan man fråga sig när den svenska landsbygden alls har haft en ”normal” köns- och åldersstruktur.
Publicerad i Släkthistoria 4/2023
