Sammankomst med frimurare i Örebro 1910.

© Samuel Lindskog/Örebro läns museum

Ordenssällskap – hemligt i slutna rum

Svenska Frimurare Orden, Innocenceorden, Timmermansorden, Par Bricole och Utile Dulci. Namn på ordenssällskap utstrålar ofta mystik och hemlighetsmakeri. Det är slutna sällskap som håller omvärlden på avstånd och bakom höga murar.

31 augusti 2019 av Mats Hayen

Det stora intresset för medlemskap i ordensällskap nådde sin kulmen under det sena 1800-talet. Det sträckte sig ända från kungafamiljen till det lägre borgerskapet i landets mindre städer. Många storbönder var också medlemmar i något lokalt sällskap. 

I den tidens tidningar återfinns otaliga kallelser till receptioner, möten, baler och festligheter anordnade av sällskap, som ofta på något sätt liknade den stora förebilden – Svenska Frimurare Orden. Deras namn var Timmermansorden, Amarantherorden, Arla Coldin Orden, Innocenceorden, Par Bricole, Svea Orden, med flera. 

Grundades på 1700-talet

När Per Gustaf Berg år 1873 gav ut en förteckning över olika sällskap innehöll den över 1 700 svenska ordnar, sällskaper och föreningar. De flesta av dessa finns inte kvar idag.

Många av de stora ordenssällskapen, av vilka flera grundades redan på 1700-talet, äger dock fortfarande bestånd. Frimurarorden har idag cirka 15 000 medlemmar i Sverige och Finland och de andra ordnarna, som till exempel Par Bricole, har ofta upp till femtusen medlemmar, fördelade på loger i hela landet. De flesta av de äldre ordnarna tillåter bara inval av män – som regel kallade bröder – men det finns också ordnar som består av både män och kvinnor, eller bara av kvinnor.

Kungliga och fria ordnar

Det svenska ordensväsendet växte fram under 1700-talet och består av två huvudsakliga delar. Den första är de fyra kungliga ordnarna: Serafimer-orden, Svärdsorden, Nordstjärneorden och Vasaorden. De tre förstnämnda grundades 1748 och den sistnämnda 1772. De var ett sätt för kungen och statsmakten att belöna personer som på olika sätt hade gjort insatser för landet.

I den här artikeln handlar det dock om den andra delen av ordensväsendet. Det är de ordnar som grundats utanför statsmaktens kontroll och där den första och fortfarande mest betydelsefulla är Svenska Frimurare Orden, grundad 1735. 

Skotska frimurare ­genomför en ceremoni.

© Rijksmuseum

De kungliga ordnarna och det fria ordensväsendet delar vissa egenskaper med varandra. Många av sällskapen inom det fria ordensväsendet använder sig, precis som de kungliga ordnarna, av högtidliga receptioner, ritualer och har ämbetsmän med olika värdighet. Det finns också parodiska ordnar, som till exempel Par Bricole, där ritualerna till viss del är parodiska i förhållande till de andra ordenssällskapen.

Ordnarna alternativ väg uppåt

För många män, särskilt inom det lägre och högre borgerskapet i städerna, kunde medlemskap i olika ordenssällskap genomsyra en stor del av vardagslivet. Möten skedde ofta och regelbundet och krävde ofta stora insatser av både tid och pengar. Samtidigt gav det fördelar. Genom att avancera uppåt i ett ordenssällskaps grader kunde en man manifestera sin position som betydelsefull borgare i det lokala samhället.

MER OM LIVET FÖRR I SLÄKTHISTORIAS NYHETSBREV!

Ordenssällskapet fungerade som en alternativ hierarkisk organisation, som vid sidan om det ordinarie samhället erbjöd fördelar och möjligheter till socialt avancemang. I Stockholm kunde medlemskap i en frimurarloge föra en man inom borgerskapet till kungens omedelbara närhet. Det var någonting som tidigare framförallt varit ett privilegium för personer ur adliga familjer. 

Ordenssällskapen fungerade därför, trots att de nästan alltid höll sina inre ritualer hemliga för utomstående, på ett ståndsutjämnade sätt i samhället som helhet.

Hemligheten viktig för ordenssällskapet

En mycket viktig aspekt av ordenssällskapens historia är det faktum att de flesta av dem fungerade och fortfarande fungerar som hemliga sällskap. Det inre arbetet inom orden är hemligt och medlemmar inom en orden får som regel svära en ed och lova att inte avslöja det inre arbetets hemligheter för utomstående. 

Detta sker dock inte, som man kanske vill tro, för att man vill bevara någon fördold kunskap som orden äger. Det främsta skälet till hemlighetsmakeriet är att man inte vill förstöra upplevelsen av de ritualer som medlemmarna genomgår för att avancera inom ordens grader.

Ordensband för Par Bricole (1910) och ed från kungliga sällskapet Pro Patria (1811). 

Gradritualerna är en form av praktisk pedagogisk verksamhet som både tjänar till att stärka gemenskapen inom orden, och för att föra ut det moraliska budskap som orden verkar för. Hemligheterna blir av det skälet en central del av ordens verksamhet. Det gör också våra kvarvarande ordnar till en sorts levande kulturhistoria. 

En paradox i sammanhanget är att det inte går att förstå vad ett ordenssällskap egentligen är utan att själv uppleva dess ritualer. Frimurarordens ritualer har ända sedan 1700-talet ”avslöjats” i så kallade förrädarskrifter, men trots detta går det inte att idag läsa sig till vad en reception i frimurarorden egentligen innebär. Man måste uppleva den. Och därefter kan man bara diskutera den med andra som upplevt samma sak.

Arkiven bara för godkända forskare

Denna slutenhet gäller även det enorma arkivmaterial som de stora svenska ordenssällskapen skapat ända sedan 1700-talet. Svenska Frimurare Ordens stora arkiv finns i ordenshuset Bååtska palatset på Blasieholmen i Stockholm och är bara tillgängligt för forskare med tillstånd. Huvuddelen av de större ordensarkiv, som lämnats till Riksarkivet eller till de kommunala arkiven, kräver också speciella tillstånd innan man som forskare kan ta del av dem. 

Ordenssällskapen räknas som föreningar och omfattas därför inte av rätten att ta del av offentliga handlingar. Det kan därför vara svårt för släktforskare att få ta del av de handlingar som har bevarats.

Men en stor del av det ”dolda livet”, under de senaste tre århundrandena, finns kvar i ordensarkiven och långsamt blir den också alltmer tillgänglig.

Frimurarorden har under senare år tillåtit fler forskare att arbeta i arkivet och man publicerar också böcker och skrifter med uppgifter ur arkiven. 

Tryckta matriklar och nedlagda ordnar

Digitalisering och ett ökat intresse för det historiska har samtidigt gjort att ordensarkiven till viss del har öppnats upp. Oftast sker det i samband med jubileer då böcker och annat publicerat material kan ge en inblick i ordenslivet. Många av ordenssällskapen har också tryckta matriklar som inte är hemliga och som ofta är tillgängliga på bibliotek.

Frimuraren ­Henric Westman i full ornat 1935.

© Östergötlands museum

Om man är intresserad av att på djupet studera ett ordenssällskap kan man använda sig av arkivhandlingar från sällskap som har upphört att existera, eller som inte längre använder sig av hemliga ritualer. Det gäller till exempel Utile Dulci, ett vitterhetssällskap som fanns i Stockholm från 1766 till 1795. Det sällskapets handlingar finns bevarade på Kungliga Biblioteket och i Uppsala universitetsbibliotek. Kungliga Sällskapet Pro Patria upphörde med sina rituella gradgivningar 1814 och hela arkivet är fritt tillgängligt för forskning på Stockholms stadsarkiv.

Vägen in i ordenssällskapet

Vägen in i ett ordenssällskap har i princip gestaltat sig på samma sätt sedan 1700-talet. Den blivande medlemmen – ofta kallad recipiend eller recipient – har via en eller flera faddrar, oftast är det två, inom den aktuella orden kallats att recipiera i den första graden.

I vissa ordnar sker därefter så kallad ballotering (omröstning) där föreslagna nya medlemmar antingen accepteras eller nekas inträde i orden. Vid ballotering har medlemmar i de högre graderna fler röster än de i lägre grader. 

Recipiend betyder i det här sammanhanget mottagare av en grad. Den som tillhör ordens första grad måste recipiera i dess andra grad för att uppnå den högre värdigheten, och så vidare. Vägen genom orden sker från grad till grad, ända tills medlemmen avlider, utträder ur sällskapet, eller uppnår ordens högsta grad, oftast den tionde eller elfte graden. 

En gradgivning med ritualer kan ta flera timmar i anspråk och efterföljs i de flesta fall av en måltid som delas av både recipiender och medlemmar av ordens högre grader.

Gradgivning exklusivare högre upp

I Timmermansorden och Par Bricole deltar idag som regel cirka 250 bröder vid en normal gradgivning. Högre upp i gradsystemet blir antalet deltagande bröder lägre och gradgivningen också mer exklusiv.

Det går inte att recipiera i samma grad flera gånger. Upplevelsen av en gradgivning är en unik upplevelse i livet. Det är som nämnts också därför som de flesta ordnar har hemliga ritualer. Det är helt enkelt viktigt att upplevelsen av det ”okända” i den nya graden inte ska vara känt för recipienden i förväg. Det rituella innehållet i en gradgivning kan i vissa fall härledas tillbaka till de antika mysteriekulterna i Grekland och i Romarriket.

Riddarsalen i Par Bricoles hus i Stockholm.

© Mats Hayen

Frimurarritualer från 1700-talet

De flesta ordenssällskap i Sverige har dock ritualer som på ett eller annat sätt har sitt ursprung i de ordensritualer som skapades inom Svenska Frimurare Orden under 1700-talet. De flesta sällskap har också ritualer som innefattar en successiv förskjutning från mörker till ljus. Vid inträdet i den första graden har recipienderna av den anledningen som regel ögonbindlar. De symboliserar att recipienderna fortfarande är ”blinda” och att de ännu inte kan uppleva det ”ljus” eller den ”kunskap” som orden representerar i sina högsta grader.

I de flesta ordenssällskap är gradgivningarna traditionsbundna och man följer oftast noga äldre instruktioner. Många som upplevt en gradgivning idag kan därför känna igen sig i följande skildring av en reception i Utile Dulci. Det är greve Johan Gabriel Oxenstierna som i sin dagbok den 24 november 1769 beskriver sin upplevelse:

Jag hade där väntat en lång stund, under det att andra intogs, till dess äntligen varvet kom till mig. Man hade fåfängt försökt skrämma mig, jag visste nog, att jag ej hade något att frukta. Med förbundna ögon leddes jag genom underliga ställen, och med öppnade ögon lämnades jag allena på ännu underligare, men jag har lovat tysthet, jag får ej säga mera.

Chockeffekter under ritualerna

I den första graden, då recipienderna har förbundna ögon, använder sig de flesta ordenssällskap av olika typer av chockeffekter, påverkan på recipiendens kropp, höga ljud eller snabba förändringar av omgivningen i kapitelsalen där ritualen äger rum. Det är en del av den rituella väv som genomsyrar ordenslivet och har funnits med ända sedan Svenska Frimurare Orden grundades 1735.

Efter receptionen i den första graden fortsätter som klättringen uppåt i gradsystemet. Samtidigt får medlemmarna möjlighet att ikläda sig olika ämbeten och på olika sätt bli en del av ordens verksamhet. 

Ideellt arbete i ordnarna

Nästan allt arbete inom en orden sker dessutom på ideell basis. Det var av den anledningen framförallt de bättre bemedlade i det äldre samhället som hade möjlighet att bli medlemmar i en orden. 

Men det går i många fall också att hitta de som inte hade klättrat så högt på samhällsstegen, särskilt inom de mindre ordenssällskapen och i de små städerna. De svenska ordenssällskapen med sina rötter i 1700--talet är på så sätt en viktig föregångare till det blomstrande föreningslivet i Sverige under den moderna epoken från 1800-talets mitt och framåt.

En längre version av artikeln publicerades i Släkthistoria 1/2019

Läs också

Kanske är du intresserad av...