Åren 1668–76 avrättades omkring 300 personer dömda för häxeri i Sverige, men inte enda i Väster­bottens län där Johan Graan var landshövding. Eftersom autentiska bilder på Graan saknas har illustratören Petter Lönnegård gjort en egen tolkning.

© Petter Lönegård/Lönegård & CO

Landshövding vägrade bränna häxor

När Stig Öberg i sin släktforskning nådde fram till 1600-talet upptäckte han en nyckelperson i mötet mellan svenskar och samer på 1600-talet – landshövdingen Johan Graan som själv hade både svenskt och samiskt påbrå.

14 november 2020 av Stig Öberg

Året var 1691. Samen Lars Nilssons sexårige sonson hade drunknat. 

I sin djupa sorg tog han fram trumman, jojkade och åkallade makterna på sitt nedärvda sätt för att försöka återuppväcka pojken. Några hade sett och hört honom ”siunga och yhla…jembwäl på sin spåtrumma häftigdt speela…” och anmält honom till myndigheterna. Lars Nilsson blev dömd till döden för avguderi. Hovrätten bestämde dock att han inte fick avrättas förrän han blivit kristen. Som nytillträdd landshövding 1692 meddelade Gustaf Douglas hovrätten att den dömde nu verkade vara omvänd efter en lång tid i fängelse och borde avrättas.

Samen Lars Nilsson brändes levande på bål i Arjeplog 1693. Om han hade begått sitt brott 14 år tidigare hade han med stor sannolikhet inte blivit avrättad. På den tiden var min morfars farfars morfars mormors far, Johan Graan, landshövding över Västerbottens län. Om honom och hans märkliga liv ska jag berätta. 

»Det stora oväsendet» eller »Blåkullabullret» blev i Sverige kulmen på den våg av häxprocesser som svepte fram över Europa under Karl XI:s regering. Då avrättades omkring 300 människor dömda för trolldom. Det var framförallt kvinnor som dömdes som häxor, ofta utifrån barns vittnesmål, och brändes på bål.

Landshövdingen Johan Graans inflytande 

Enligt religionshistorikern Håkan Rydving hade Johan Graans inflytande stor betydelse för att inte en enda människa dömdes till döden för trolldom i Västerbottens län under hans tid som landshövding. Som en jämförelse kan nämnas att i Ångermanland avrättades 119 personer under denna tid.

I december 1673 gav Karl XI, på Svea hovrätts förslag, Johan Graan uppdraget att leda trolldomskommissionen, den myndighet som hade till uppdrag att lagsöka häxor och andra som ägnade sig åt det som av myndigheterna betraktades som avguderi. Han lyckades bli befriad från den uppgiften på grund av sin höga ålder och sitt betungande arbete. 

Adjunkten och författaren Johan Nordlander menar att om trolldomskommissionens arbete hade letts av Johan Graan, ”hade helt visst en mörk sida i vår svenska historia varit borta och ej så mycket oskyldigt blod blivit utgjutet”. Professor Emanuel Linderholm jämförde den västerbottniske landshövdingens hållning till häxprocesserna med läkaren och forskaren Urban Hjärnes insatser för att stoppa hysterin.

Ställde sig mot maktmissbruket

Man kan undra varför Johan Graan, till skillnad från andra makthavare i sin tid, tog avstånd från de hårda straffen mot dem som kyrkan och andra myndigheter dömde för trolldom. Var det hans omvittnade omsorg om sin samtids mindre lyckligt lottade människor som gjorde att han så kraftigt avvek från den gängse obarmhärtiga rättskipningen? 

Leo Nyholm skriver i Svenskt biografiskt lexikon att ”Graan var en ständig försvarare av de små i samhället och hade ofta att beskydda allmogen mot tjänstemännens maktmissbruk”. Johan Graan hade en omfattande utbildning som avslutades med en doktorsexamen i juridik. Men han bar också med sig ett socialt arv som kanske påverkade hans syn på det som andra makthavare fördömde och bestraffade på hårdaste sätt.

Med trummans hjälp kunde den samiske nåjden, schamanen, försätta sig i trans och färdas till andra världar. Trumman kunde också vara ett instrument med vars hjälp man tydde framtiden. 

© Nordiska museet

Hade en samisk far

Den samiske nåjden Lars Nilsson hade oturen att bli ertappad då han i sorgen över sitt drunknade barnbarn jojkade och använde trumman. Ett sådant religiöst beteende var kanske ingen helt främmande eller skrämmande företeelse för Johan Graan. Han hade den ursprungliga samiska livsåskådningen och shamanismen på nära håll, kanske bara en generation tillbaka. 

Hans far, Gert Jonsson, föddes av fattiga samiska föräldrar i Giertsjaure inom Grans sameby i nuvarande Sorsele kommun. En kyrkoherde i Piteå tog hand om honom och lät honom växa upp i sin familj i prästgården. Johan Graan hade alltså en samisk far och hans samiska farmor bodde i hans barndomshem.

Växte upp i kyrkoherdefamilj i Piteå

Det finns ingen uppgift om Gert Jonssons födelseår men det har av släktforskare uppskattats till ungefär år 1555. Hans samiska namn är okänt. Det ingick i statens assimilationspolitik att via kyrkan ge samiska barn nordiska namn. Pojken från Giertsjaure, som växte upp i en kyrkoherdefamilj i Piteå, blev så småningom den förste samiske prästen. Man kan läsa i många olika historiska källor om hans liv, bland annat i Härnösand Stifts Herdaminnen.

Enligt Piteå församlings historieskrivning finns det bara en kyrkoherde som skulle kunna vara Gert Jonssons fosterfar, nämligen Andreas Nicolai. Han var son till birkarlen Nils Olofsson. Birkarlarna var handelsmän som från slutet av medeltiden fram till i början av Gustav Vasas regering hade av staten godkänt monopol på handeln med och skatteuppbörden bland samerna i de nordliga delarna av landet. 

Gert Jonssons fosterfar kombinerade sin kyrkliga gärning med renskötsel och handelsresor i de områden som beboddes av samer och som sedan medeltiden benämnts lappmarken.

FLER ÖDEN OCH ÄVENTYR I SLÄKTHISTORIAS NYHETSBREV

Efter reformationen, under Gustav Vasas tid, ökade svenska statens intresse för den glesbebyggda lappmarken och för handel med och beskattning av samerna. Kyrkan blev ett verktyg för statens kolonisation av samernas hävdvunna områden. Kungen, som nu blivit kyrkans överhuvud, insåg att det behövdes samiska präster för att man skulle kunna nå den spridda och nomadiserande befolkningen i norr. 

Så här såg det ut när samer och birkarlar gjorde affärer, enligt Olaus Magnus Historia om de nordiska folken från 1555. 

Rekryterades med tvång

Ett viktigt led i den ambitionen var att utbilda samiska pojkar och unga män till kateketer och präster. Ibland tvångsrekryterades de som skulle utbildas. Många rymde från studierna tillbaka till sin ursprungliga miljö. 

Kyrkoherde Andreas Nicolais samiske fosterson, Gert Jonsson, sändes efter sin grundutbildning till Uppsala för att studera teologi och prästvigas. Han hade vuxit upp i ett prästhem, gått i skola tillsammans med prästens söner och tillägnat sig kunskaper om den kristna tron och fullföljde sin prästutbildning. Gert Jonsson latiniserade sitt namn och blev Gerhardus Jonæ.

Hovpredikant hos Johan III

I början av sin prästbana var han hovpredikant hos kung Johan III. År 1584 blev han utnämnd till kyrkoherde i Skellefteå. Han var med i Uppsala vid Katarina Jagellonicas begravning och var även en av undertecknarna av beslutet vid Uppsala möte, det stora kyrkomötet år 1593, då den lutherska kyrkan befästes i sin protestantiska tro och praxis. Han var också deputerad till riksdagarna 1598 och 1607. Den samiske prästen Gerhardus Jonæ var gift med prästdottern Brita Andersson Grubb från den så kallade Bureätten. Han avled år 1623 efter nästan 40 år som kyrkoherde i Skellefteå.

Sameättlingen Johan Graan blev en betydelsefull person för utvecklingen i lappmarken. Hans liv och gärning är omnämnd i många olika historiska dokument. Som exempel kan nämnas Gustav Göthes avhandling ”Om Umeå lappmarks svenska kolonisation” och Johan Nordlanders bok Johan Graan, landshövding i Västerbotten 1653–1679.

Ende samen som blivit adlad i Sverige

Graan startade troligtvis sin utbildning vid Gävle trivialskola. År 1635 blev han klar med en magisterexamen vid Uppsala universitet och doktorerade sedan i juridik vid universitetet
i Leiden. År 1645, efter en tid som assessor i Svea hovrätt, adlades den samiska kyrkoherden Gerhardus Jonæs son. Han antog namnet Graan efter sin fars boställe, Gran i Skellefteå. Namnet knyter också an till Grans sameby i Sorsele. Han är troligtvis den ende samen som blivit adlad i Sverige. Nästa milstolpe i Johan Graans liv var året 1653 då han utsågs till landshövding i Västerbottens län. I perioder gällde hans hövdingadöme även Österbotten i Finland. 

Karl XI bad Johan Graan att leda trolldomskommissionen, den myndighet som skulle åtala häxor. 

© Nationalmuseum

Landshövdingen Johan Graan hade som nämnts rykte om sig att ställa upp för de små och svaga i samhället. Han lyckades skydda dem som hotades av grymma straff i häxprocesserna. Men han ställde också till det för sitt eget folk, samerna. Under sin tid som landshövding initierade han en kartläggning av de mycket vidsträckta och glest bebodda trakterna i sitt län. 

Ville ta jordbruket till lappmarkerna

Han hade under sina många resor sett att det fanns områden som lämpade sig för jordbruk och för andra betesdjur än renar. I sin skrivelse år 1670 till rikskanslern Magnus Gabriel De la Gardie föreslog han att lappmarkerna skulle kartläggas och att man skulle upprätta en jordebok över områdena, ”hwilket ännu aldrigh under någon Konungh eller Regeringh skiedt ähr”. Detta initiativ fick en stor betydelse för kolonisationen av de områden där samerna bodde och bedrev renskötsel, jakt och fiske.

Graan följde upp sin idé i ytterligare brev till Kunglig Majestät. Han menade att samer och nybyggare skulle kunna leva sida vid sida eftersom de två folken utnyttjade olika resurser i området. Resultatet av Johan Graans iver blev Lappmarksplakatet som undertecknades av Karl XI år 1673. Denna statliga förordning innebar bland annat att lappmarkerna öppnades för nybyggare som lockades med ett antal skattefria år och ständig befrielse från att bli inkallade som soldater.

Samiska befolkningen trängdes undan

Det är märkligt att en samisk landshövding blev den som medverkade så tydligt till att kolonisationen av samernas område tog fart. Hans idealistiska syn på samexistens mellan samer och nybyggare kom på skam. Graans så kallade parallellteori fungerade dåligt i verkligheten och den samiska befolkningen trängdes undan geografiskt och kulturellt. 

Men, enligt Gustaf Göthes ovan nämnda avhandling, hade Johan Graan tydliga ambitioner att skydda samerna och deras näringar gentemot de växande statliga kraven på att de skulle vara bosatta i sina traditionella områden, de så kallade lappskattelanden. Det är naturligtvis omöjligt att, så här långt efteråt, avgöra i vilken mån Johan Graans långa tid som landshövding i Västerbottens och Österbottens län skadat eller eventuellt gynnat lappmarkens ursprungsbefolkning, samerna.

Samer från Sorsele har ställt upp sig för en gruppbild 1871. Trehundra år tidigare föddes Johan Graans far av samiska föräldrar i området.

© von Düben, Lotten/Nordiska museet

Landshövdingen Graan avskedas 

Landshövdingen Graan skaffade sig många fiender bland prästerna och andra personer av ”högre stånd”. En del av de klagomål som sändes till Kunglig Majestät tycks ha bottnat
i hans försvar av ”allmogen”. Trots klagomålen lät kungen honom fortsätta som landshövding ända till sommaren 1678 då han blev avskedad. 

Karl XI hade redan några år tidigare lovat Lorentz Creutz att efterträda Graan. Kungen skrev att landshövdingens uppdrag ”icke med den vigeur och promtitude äre blevne effektuerade… ” och tillade att bristerna nog berodde på Graans tilltagande ålder. Men han fick ändå fortsätta som landshövding till året därpå. Den adlade sameättlingen dog år 1679. Själaringningen för honom skedde den 19 september 1679 i Jakobs församling, Stockholm.

Kompletterade med släktingars forskning

Att Johan Graan var en av mina stamfäder på min mors sida blev för mig en intressant upptäckt. Min mor Emmy Öberg, född Grahl, hade tillsammans med min far Adolf Öberg redan tidigt på 1940-talet börjat släktforska. Deras rön, kompletterade med min egen och andra släktingars forskning, visar att far var av samesläkt på båda sina föräldrars sida. När det gäller släkten Grahl lyckades mina föräldrar komma ända tillbaka till den förste personen med det namnet i Sverige, Georg Grahl. Under Karl  XII:s krig togs han tillfånga i Sachsen och fördes till Varberg där han blev fältväbel i svenska armen och så småningom stadsbyggmästare.

Mor var på god väg, men nådde inte ända tillbaka till sina samiska anfäder, Johan Graan och hans far Gerhardus Jonæ. Nu vet jag hur det gick till när släkterna möttes och förenades. Johan Graans dotter, Elisabeth (död 1703) gifte sig med knapadelsmannen Olof Silferlood (1640–1716) i Västergötland. Deras dotter Ulrika Silferlood (1687–1721) och hennes man Peter Strömstedt (1686–1764) fick sonen Johan Strömstedt (1718–1804) och denne och hans hustru Hedvig Poignant (1723–95), fick dottern Eva Strömstedt (1760–1812), alltså den förste samiske prästens Gerhardus Jonæs barnbarnsbarnbarnsbarn.

Ätten Graan och Grahl förenas

Mor hade kommit till Eva Strömstedt i sin forskning och hennes omfattande korrespondens med olika landsarkiv och församlingar visar att hon hade ett stort intresse för den släktleden. Troligen eftersom hon upptäckt att Eva var 18 år när hon gifte sig med den 70-årige kyrkoherden i Askersund, Jacobus Grahl. På det viset förenades ätten Graan med släkten Grahl. Sonen i det äktenskapet, Jonas Georg Grahl (1779–1817), är min morfars farfar.

Publicerad i Släkthistoria 1/2020

Läs också

Kanske är du intresserad av...