När radion kom till byn

Denna julidag 1921 hade det gått 26 år sedan italienaren Guglielmo Marconi för första gången hade lyckats sända en trådlös signal från sin familjs trädgård utanför Bologna till sin bror Alfonso ett par kilometer bort. Till en början var det för radiotelegrafi som den nya tekniken kom att användas, men på julafton 1906 lyckades fysikern Reginald Fessenden sända tal och musik över långa avstånd, från Brant Rock, i Massachusetts, USA.
Därmed var manegen krattad för det medium som vi kallar radio, även om man till en början mest kallade det ”trådlös telefoni”.
Radiobunkern i Boden hade byggts 1916 och användes även den till en början främst för radiotelegrafi, bland annat med fartyg. Men efter de första lyckade radiosändningarna 1921 fortsatte stationspersonalen att experimentera och till exempel lästes resultaten från de så kallade vinterspelen i Boden 1923 upp i radion, vilket blev en succé. Detta år bildades också en radioklubb som började sända program från bunkern med musik och tal. Samtidigt tog en liten folkrörelse form runt om i landet, när liknande radioklubbar spontant bildades av teknikintresserade.

I Nordiska museets arkiv i Stockholm finns några sällan utforskade bruna arkivmappar med svenska radiominnen, insamlade 1967. Vid den tiden levde fortfarande den generation som själva hade upplevt radions intåg i Sverige och i mapparna finns deras berättelser. När etnologen Elin Franzén vid Stockholms universitet arbetade med sin avhandling om radions betydelse i människors vardag beställde hon fram arkivmapparna. Avhandlingen baserades främst på hennes egna intervjuer med människor idag om deras radiolyssnande genom livet, men med materialet från 1967 kunde hon även dra paralleller och göra jämförelser med en äldre grupp som nu är borta.
– Det är fascinerande läsning, man blir påmind om hur mycket man själv tar för givet med tekniken i vardagen. Men för dem blev radion till en början något magiskt. Hur kunde en röst fara genom luften och landa i ens hem eller var man nu satt och lyssnade?
Bland de mest fascinerande berättelserna som Elin Franzén hittade var de om offentliga förevisningar av radiotekniken i början av 1920-talet. Demonstratörer reste runt och mot entréavgift fick åhörarna ta del av utländska radioutsändningar. Det var dock långt ifrån alltid som demonstratören lyckades ta in någon station.
– Men det spelade ingen roll om det bara hördes brus och sprakande. Människor tyckte det var jättehäftigt ändå, att det kom ljud någonstans ifrån som man kunde lyssna på.
Många av uppgiftslämnarna i Nordiska museets material hade sin första kontakt med radiomediet under åren 1923, 1924 eller 1925. Samuel Olsson, född 1910 i västgötska Sandhem, mindes hur han tillsammans med sin mor fick uppleva radio hemma hos urmakare Gunnar Enhage hösten 1924. Urmakaren satte lurarna på pojkens huvud och började ratta. Efter ett par minuter hördes en tysktalande röst och pianomusik. Samuel var förundrad, precis som de flesta andra: ”Min omgivnings reaktion inför nyheten var tydligen att alltsammans var något ofattbart, sensationellt”, mindes han. ”Dock blev vi fort vana, men intog alltjämt en respektfull hållning gentemot den förunderliga låda som kallades radio.”

Gerd Wikström i Askers socken, Närke, minns hur lurarna klämde åt om öronen när hon 1925 för första gången fick lyssna på radio hemma hos en manlig släkting, som var ungkarl med ett stort intresse för ny teknik. ”Vi var inte så isolerade längre. Vi hade något gemensamt med hela världen. En sensation var det.” Kristall- och rörmottagare såldes i handeln tidigt. Men en stor del av radioapparaterna i svenska hem vid den här tiden var hemmabyggen. Böcker och veckotidningar, bland annat Allers Familje- Journal, innehöll byggbeskrivningar.

Delarna gick att beställa på postorder, från till exempel Clas Ohlson i Insjön. Bollnäsbon Ossian Friberg, född 1887, mindes hur han hittade en ritning i tidningen Social-Demokraten.
”Jag tillverkade både spolar och vridkondensator. Plattorna gjorde jag i zinkplåt och gavlarna i eternit.” Sedan bjöd han in vänner att lyssna till tyska stationer som sände ända till midnatt. Gävlebon Karl Viktor Westlund, född 1889, använde en annan byggteknik. 1922 upphöjdes hans hustrus utrangerade syskrin ”till heder och värdighet av kristallmottagare”.

I den snabbt framväxande folkrörelsen kring radioklubbarna som bildades runt om i Sverige i början på 1920-talet rådde en stor experimentlusta och nybyggaranda. Formen för det nya mediet hade ju ännu inte satt sig. Klubbarna kunde bygga sändare och finansiera sin verksamhet genom klassiska folkrörelseaktiviteter som basarer och tombola, men även genom reklaminslag i etern och bidrag från kyrkoråd och kommuner.
Radioklubben i Falun blev snabbt en av de mest livaktiga. Advokaten Theodor Sylvan var ofta den som höll låda, och enligt nedtecknade minnen från tiden var hans tilltal folkligare och ledigare än vad som senare skulle bli norm i riksradion, med sina högtidliga och manusbundna hallåor. I Faluklubbens tablå fanns bland annat programaftnar med bygdekultur från Leksand, Gagnef och Mora och föredrag om Dalarnas folk genom tiderna.
Förutom bygdehistoria var musikframträdanden och gudstjänster vanliga inslag i radioklubbarnas sändningar. I Jönköping satsade klubben på radioteater. Följetongen ”Björkeberga gård”, med sketcher och dialektinslag, rullade i flera år och blev populär bland både barn och vuxna.

Samtidigt som kreativiteten sjöd i radioklubbarna hade statliga Telegrafverkets försökssändningar satt igång i Stockholm hösten 1923. Tanken var att utröna hur stort publikintresset för radiosändningar egentligen var. Gensvaret blev kraftfullt, inte minst eftersom man samarbetade tätt med Stockholmspressen som skrev om program på bästa nyhetsplats. Julen 1923 betecknades som ”den första radiojulen”. Uppmärksamheten blev stor kring sändningen av julottan från Jacobs kyrka vid Kungsträdgården, som snabbt fick namnet ”radiokyrkan”.

Den 1 januari 1925 tog nybildade AB Radiotjänst över sändningen från de fem statliga sändare som hade hunnit byggas i Sverige. Företaget ägdes av den svenska pressen, radioindustrin och Tidningarnas Telegrambyrå och fick statens uppdrag att bedriva rundradioverksamhet i Sverige. Radiotjänsts premiärsändning på nyårsdagen 1925 inleddes klockan 10.55 med att den unge journalisten Sven Jerring på- annonserade högmässan. Därefter följde tal och konserter med musik av bland andra Richard Wagner och dramatisk uppläsning av August Strindbergs Till Damaskus. Allt live i studion – någon möjlighet att förinspela inslag fanns inte på den här tiden.
För att nå ut med radion i landet under åren innan radionätet var fullt utbyggt samarbetade Radiotjänst med de ideella radioklubbarna, som började fungera som relästationer. Stockholmssändningarna överfördes via telefonnätet. De lokala klubbarna fortsatte att producera eget material och det skedde programutbyten.
Men snart skulle det blåsa upp till konflikt. När nästa nyår stod för dörren arrangerade Radiotjänst sitt nyårskvällsprogram som en rundtur bland de svenska lokalstationerna. Station efter station levererade högtidliga nyårshälsningar och till sist hade turen kommit till radioklubben i Falun. Där hade medlemmarna förberett en överraskning. Ut i etern strömmade ett glatt sorl från en nyårsfest. Efter en folkvisa kåserade Faluns hallåman och levererade – kanske för första gången i den svenska radiohistorien – det numera slitna skämtet om att han hade ”ett utseende som lämpar sig bäst för radio”.
Den uppsluppna stämningen blev för mycket för Radiotjänsts programchef Nils Holmberg, som från sitt hem beordrade att sändningen skulle brytas. Medan Falustationen stämde upp i nationalsången gick hallåmannen i Stockholm in och meddelade i etern att programmet från Dalarna tyvärr hade visat sig vara olämpligt.

Efter nyårsdebaclet tilläts inte de lokala stationerna längre att improvisera. Manus skulle skickas in på förhand. De kommande åren skedde en Stockholmscentralisering av radiomediet. De lokala stationerna övertogs en efter en av Radiotjänst och de lokalt producerade programmen strömlinjeformades. Medieforskaren Karin Nordberg beskrev processen i sin avhandling Folkhemmets röst (1998) som en kamp mellan stad och land, där flabbig buskiskultur skulle bekämpas till förmån för mer sofistikerade inslag. Genom centraliseringen utvecklades också en språklig riksnorm där den mellansvenska dialekten föredrogs. Radiomediets popularitet överskred alla förväntningar. 1925 hade 25 000 hushåll tecknat radiolicens. Fem år senare var de nästan en halv miljon – en fjärdedel av hushållen. Detta mycket tack vare att Motalasändaren, som kunde nå en tredjedel av landets befolkning, öppnade 1927. Anropssignalen ”Stockholm-Motala”, som hallåmännen inledde programmen med, blev en symbol för den svenska rundradion och användes fram till 1944.

Också programutbudet ökade. 1929 började morgongymnastik sändas med officer Bertil Uggla. 1930 tillkom morgonandakter, 1931 startade programavdelningar för föredrag och poesi. Nyhetssändningar och väderleksrapporter utökades samma år och 1933 var Radiotjänst uppe i åtta sändningstimmar om dagen.
”Barnens brevlåda”, med Sven Jerring, hade funnits med ända sedan 1925 och skulle komma att fortsätta under flera decennier. I programmet läste Jerring upp brev från lyssnande barn. Många fick också medverka i studion och flera blev sedan kända artister, bland andra Alice Babs och Sickan Carlsson. Ett återkommande inslag var Efraim Alexander, en karaktär spelad av Jerring själv, med förställd östgötaklingande röst.
I sin mormors stora Östermalmsvåning satt Brita Sundin, född 1919, som klistrad framför radioapparaten om torsdagarna när Farbror Sven och Efraim Alexander höll låda. I Nordiska museets insamlade radiominnen berättar hon: ”Till radion fanns två hörlurar som gick att skruva isär så fyra barn kunde lyssna samtidigt. Det måtte ha varit en triumf för mormor att plötsligt få se livliga barnbarn och deras kamrater sitta där dödstysta.”
Hon mindes hur förtretad hon var när folk påstod att Farbror Sven och Efraim Alexander var samma person.
”Jag skrev till och med ett brev till Efraim Alexander för att tala om att jag trodde på honom. Jag fick svar i radion, där han framförde sitt tack.”

Visst fanns det även de som muttrade över hur radion förändrade samhället. Bland starkt troende, som læstadianer och schartauaner, såg många radion som djävulens påfund. En annan känd radiokritiker var författaren Erik Axel Karlfeldt. Kollegan Albert Engström berättar i sin kåserisamling Smålandshistorier om hur han en gång frågade sin Karlfeldt om denne, likt honom själv, hade skaffat sig en radio. Svaret blev ett buttert avståndstagande till den framrusande moderniteten: ”Nej, jag vill vara ifred. Rymden är ju full av röster.” Men de flesta ville inte alls vara ifred utan sögs villigt in i den nationella gemenskap som Radiotjänst skapade. De ville sitta vid lägerelden och lyssna, oavsett om det var referat av Vasaloppet, nyhetsbulletiner från ett rasande världskrig eller ”Dagens dikt”.

Men ännu väntade radions verkliga guldålder runt hörnet. I början av 1950-talet fanns radioapparater i nio av tio hushåll. En lyssnarundersökning från 1953 visar att var tredje svensk lyssnade på morgonandakten och lika många på förmiddagens ”Musik under arbetet”. När det var dags för 19-nyheterna hade hela 70 procent av befolkningen radion påslagen. Under den här tiden blev radioinnehållet också mer underhållningsinriktat. Inte minst på lördagsmorgnarna, med Sigge Fürsts ”Frukostklubben” och på lördagskvällarna när Lennart Hyland samlade folket till ”Karusellen”.
Hur många som egentligen lyssnade på ”Karusellen” undersökte Radiotjänst märkligt nog aldrig. Men det råder ändå konsensus kring att programmet är det populäraste i den svenska radiohistorien, med tanke på det enorma kulturella avtryck det gjorde.

Programledaren Lennart Hyland hade kommit till radion 1945 och blev snabbt en förgrundsgestalt jämte läromästaren Sven Jerring, med sprudlande sportreferat som signum. När Hyland klev upp på estraden i Karlaplansstudion för första gången på trettondagsafton 1951, omgiven av orkester och publik, var det en för Sverige helt ny typ av underhållning han hade att leverera. Folk skickades ut på stan med uppdrag att hitta en katt eller en gonggong, en rörmokare sattes att lära sig spela ”Blinka lilla stjärna” på cello, en speciell ”Frufridag” proklamerades, när männen skulle laga mat och ta hand om barn. Och en lördagskväll i januari 1952 hade redaktionen fiskat upp en bandy-
spelare från Bollnäs ur det svenska folkdjupet. Gösta ”Snoddas” Nordgren sjöng ”Flottarkärlek” och hjärtan smälte. Sommaren därpå fyllde han folkparkerna.

Radions tid som ensam lägereld var dock kortvarig. 1956 inledde Radiotjänst reguljära tv-sändningar över Stockholmsområdet och under de kommande åren utökades räckvidden.
Televisionen fick visserligen en trög start tittarmässigt, men i slutet av 1959 började antalet licenser öka kraftigt och vid årsskiftet 1960–61 hade radion fått sällskap av en tv-apparat i cirka en miljon hushåll. Också Hyland flyttade över till det nya mediet.
Visst fortsatte radiolyssnandet även efter tv:ns intåg. Men det förändrades, till stor del genom att en ny form av teknik samtidigt slog igenom – den lättare och mer portabla transistorradion. Etnologen Elin Franzén har intresserat sig för människors medieupplevelser kring större teknikskiften. Hon menar att det är just i de brytpunkterna som medierna blir synliga i folkminnet, innan de sjunker in i vardagen. I de intervjuer hon gjorde till sin avhandling beskrev flera just vad transistorradion betydde. Många av de som var unga då kunde för första gången få en egen radio.
– Tidigare hade lyssnandet utgått från stationära radioapparater som många av studiens deltagare minns som ”en stor låda” i barndomshemmet, säger Elin Franzén. Det lyssnandet skedde ofta på vuxnas villkor och koncentrerades till utvalda tillfällen. Man skulle inte ”nöta på radion”, som en deltagare beskriver pappans förmaning, fortsätter hon.
Transistorradion kunde man däremot ta med sig någonstans och lyssna på tillsammans med kompisar.
– Radion blev då ett sätt att växa upp, utforska kultur, musik och olika intressen.

I etern började det också åter dyka upp enstaka röster som likt 1920-talets radioklubbar hade ett annat, okonventionellt tilltal. Första gången radiomonopolet utmanades var under några månader i början av 1950-talet när Radio Black Peter sände musik och småprat illegalt på kortvågsbandet. De gjorde det från en ladugård i Lomsjö i Västerbotten och ut över stora delar av Sverige. Pressen skrev ofta om den mystiska så kallade ”svartsändaren” och piraterna gäckade länge polisen. Till sist kunde de gripas i en räd i maj 1952. Dåtidens kalla kriget-stämningar gjorde att myndigheterna befarade att Black Peter kunde vara ett sätt för utländsk makt att sända dolda budskap. Men egentligen handlade det bara om två bröder med en udda hobby.

Några år senare började det dyka upp mer professionella piratradiostationer. De utnyttjade en lucka i lagen som gjorde det möjligt att sända från internationellt vatten och tjäna pengar på reklam. Ute på Öresund sände till exempel Radio Syd med den legendariska radiopiratdrottningen Britt Wadner.
För staten var det högsta prioritet att värna monopolet och stoppa sändningarna. Med nya antipiratlagar tystnade Radio Syd 1966.
Men Radiotjänst, som 1957 hade bytt namn till Sveriges Radio, fortsatte. För att konkurrera om piratradions lyssnare hade man på hösten 1961 startat ”Melodiradion”, med lätt musik på dagtid i P2. Uppenbarligen gillade publiken den nya given, 100 000 brev från lyssnare kom samma år in till programserien ”Århundradets schlager”. 1962 startades nattradion med lätt musik främst riktad till landets nattarbetare inom industrin, vården och transportsektorn. Några månader senare startades en tredje radiokanal, med melodiradio på kvällstid. Det skedde i samband med att FM-nätet, med bättre ljudkvalitet, byggdes ut.

Om tv:n ersatte som den stora lägerelden på 1960- och 70-talen blev radion under samma period vardagens följeslagare. I bilen, vid diskbänken, på campingsemestern eller fabriksgolvet. Överallt skvalade en radio.

I april 1938 utbröt en folkstorm när dagsnyheterna i radio för första gången lästes upp av en kvinna, 31-åriga Astrid Kindstrand.

I Sveriges Radios arkiv finns en inspelning av inkommande samtal till Radiotjänsts växel den 6 april 1938. Den tålmodiga växeltelefonisten Lilly Frid får ta emot samtal efter samtal från upprörda män – och en och annan kvinna. Så här kan det låta:
”Snälla ni, släpp inte in fruntimmer att läsa dagsnyheterna. Det är ju barockt. Man får ont i magen.”
”Jag ska framföra det.”
”Vad ska det vara bra för att en ha en kvinna som läser dagsnyheterna, som har en sådan röst?”
”Jag ska framföra det.”
”Säg att den passar sig bättre till att läsa sagor!”
Det var Gustaf Reuterswärd, högste chef för nyhetsbyrån TT, som fick idén att låta en kvinna läsa nyheterna. Han tillfrågade Astrid Kindstrand, sekreterare i Radiotjänsts kvinnokommitté, och hon tackade ja. Visserligen hade Margareta de Geer blivit den första kvinnliga hallåan redan ett knappt decennium tidigare, men det allvarsamma uppdraget att läsa nyheter hade ingen kvinna tidigare fått.
Gustaf Reuterswärd anade dock hur reaktionerna skulle bli. Förutom de många arga telefonsamtalen vällde
kritiska lyssnarbrev in.
– Lyckligtvis hade vi kommit överens om att jag skulle vara anonym för annars hade väl de förbittrade kvinnohatarna fått lust att lyncha mig om det hade kunnat ske lite i skymundan, sa Astrid Kindstrand i en intervju några år senare.
Astrid Kindstrand var född 1907 i Borås. Fadern Axel Kindstrand var jägmästare och chef för Marks revir. Modern hette Hanna Kindstrand, född Rapp. Under skoltiden bodde Astrid hos släktingar i Stockholm och tog studentexamen 1926. Hon fortsatte vidare med studier i litteraturhistoria, engelska och tyska. Efter examen från dåvarande Stockholms högskola inledde hon en lärarkarriär, bland annat på Stockholms stads hushållstekniska mellanskola, där hon allt mer intresserade sig för yrkesverksamma kvinnors levnadsförhållanden. Det var det intresset som förde henne till Radiotjänst där hon blev sekreterare i kvinnokommittén och gjorde program om bland annat hur kvinnors hushållsarbete kunde underlättas.
Trots folkstormen fortsatte Astrid Kindstrand att läsa nyheter
i radio i flera år. När hon försvann ur etern fanns det de som trodde att det hängde samman med kritiken.
– Det var nog rätt många lyssnare därute
i landet som med en suck av tillfredsställelse konstaterade att det var just deras brev som förmått den där förfärliga kärringen att sluta, sa hon i en intervju.
– Men jag slutade helt enkelt för att jag inte orkade läsa nyheterna samtidigt som jag hade två andra jobb att sköta.
Efter radiokarriären fortsatte Astrid Kindstrand på lärarbanan.
Hon bosatte sig med sin familj utanför Katrineholm, där hon vid sidan av jobbet på Katrineholms högre allmänna läroverk även engagerade sig politiskt för Högerpartiet. Det skulle dröja ytterligare tio år efter hennes adjö till radion innan en annan kvinna fick läsa nyheterna.
Torbjörn Wester

Publicerad i Släkthistoria 4/2024