När finnarna kom till Hassela

Jag skulle inte finnas om inte en viss bonde från Finland beslutat sig för att ta med sig hela sin familj och flytta hela den långa vägen från sydöstra Finland till det inre av norra Hälsingland år 1598. Denne bonde hette Peder Andersson, hans hustru hette Sigrid Mickelsdotter och de bosatte sig i Hassela i norra Hälsingland. De var de första Hassela-finnarna och fyra av deras sex barn är mina förfäder.

Peder hette väl egentligen Pekka men som brukligt var skrevs hans och alla finnars namn in i kyrkböckerna i den försvenskade versionen. De finska släktnamnen uteslöts helt. Så Pekka Antinpoika Tarvainen blev Peder Andersson rätt och slätt. Forskare har lyckats spåra familjen i Finland till en gård som hette Muhluniemi i Äänekoski i Laukaa socken. Där hette ägaren åren 1553–1590 Antti Antinpoika Tarvainen, Peders far. År 1591 tog sonen Pekka Antinpoika över gården, men från 1597 finns inga spår av dem i de finska arkiven. Då var de nog på väg hit.

Nedsättningsbrev från Karl IX

Jag undrar hur själva flytten gick till. Till fots? Hur mycket bar de med sig? De hade i alla fall troligen åkt båt över Östersjön och gått iland i Gävle – det var en vanlig resrutt för de finska migranterna.

Första spåret av dem i Sverige är en anteckning 1598 om att Peder var i Stöde i Medelpad, sedan vet man säkert att de slog sig ner på berget Rihimäki i Hassela socken samma år. Men två år senare hade de hittat den plats där de skulle bosätta sig för alltid, vid den södra stranden av Västra och Östra Kölsjön.

År 1600 fick de nedsättningsbrev från kung Karl IX och så delade Peder och hans söner upp marken i fyra hemman. Peder och Israel bosatte sig i Norrgården, Erik i Mellangården och Göran i Sörgården, och något år senare byggde yngste sonen Pål Västergården. Nästan som Bullerbyn, fast inte fullt så idylliskt kanske.

Flitigt förekommande i domböckerna

Under åren som följde hamnade de i många konflikter som man kan se i domböckerna. Det var en del bråk med svenskarna nere i byarna och med finnar i grannbyar i Medelpad, men de slogs också sinsemellan, tjuvjagade och sålde skinn olagligt.

Israel var värst. Om honom har det skrivits en hel del. Som ung förekom han ofta i domböckerna för lägersmål och slagsmål. Han slogs med kniv, svedjade olovandes på sin brors mark och var allmänt bråkig och trotsig. Sedan tog hans brottsliga bana en lite annan väg.

Under de svåra missväxtåren 1633 och 1634 började Israel och hans jaktsällskap rida norrut för att jaga. Det lönade sig så bra att han ägnade sig åt jakt i resten av sitt verksamma liv och han blev en riktig plåga för både myndigheter och bönder. 1648 stod han och en kusin anklagade i Nordingrå för att ha bedrivit rena rovdriften på björn, älg, mård, och bäver med dryga böter som påföljd.

FLER ÖDEN OCH ÄVENTYR I SLÄKTHISTORIAS NYHETSBREV

Kött och hudar sålde han. Det måste ha givit honom en förmögenhet, men han var så ofta inkallad till tinget och fick så många böter, att inkomsterna inte räckte. Till slut var Israel tvungen att sälja Norrgården till sina söner och där dog han omkring 1660 som husman på undantagslotten som han och hans hustru avtalat vid försäljningen. Israel skulle bli farfarsmorfarsfar till Erik Matsson som ägde och gav namn åt den gamla bevarade finngården Ersk-Mats i Kölsjön. Den gården kan man i dag besöka på sommaren och bland annat lära sig mer om finnarnas historia i Hassela.

Rik-Örjan byggde Sörgården

Peders äldste son hette Göran men fick snart tillnamnet Rik-Örjan. Han byggde Sörgården men överlämnade den sen till måg och dotter och bosatte sig i Delsbo i stället. Ende sonen Anders fick studera och blev kyrkoherde i Bollnäs år 1651. Som präst tog han sig namnet Hazelius efter sin födelseort som brukligt var, och han var den förste som hette så. Skansens grundare Artur Hazelius härstammar dock inte från honom utan från svenske bonden Hans Esbjörnsson i byn Berge i Hassela, vars son hette Per Hazelius och var komminister i Bergsjö Hassela.

Rik-Örjan gjorde också en hel del avtryck i arkiven, men inte för våldsamheter utan mer åt ekobrottshållet. Han sålde till exempel olagliga skinn och tycks ha varit snål och uppstudsig. Han klagade mycket över skatteutskylder och blev också satt i fängelse ett tag för sin ”treskheet och ondha mund”.

Två döttrar till Peder och Sigrid känner jag till. Den ena hette Malin Pedersdotter och hon gifte sig med finnen Anders Pålsson Laininen i Stormörtsjön. Den andra hette Marit Pedersdotter och gifte sig med brodern Israels hustrus bror i finnbygden Niarne i Arbrå socken.

Höll på med svedjebruk

Familjen Tarvainen var bara en liten del av en stor befolkningsomflyttning från Finland till Sverige som var som mest intensiv under åren 1590–1630. Det var inte fråga om invandring egentligen, för Sverige och Finland hörde ju ihop.

De allra flesta kom från Savolax i sydöstra Finland där bönderna hade specialiserat sig på svedjebruk, eller ”huutha”, en odlingsmetod som ger större skördar än vanlig odling. Det går till så att man först bränner ner ett skogsområde och sedan sår råg i askan. Metoden kräver tillgång till stora skogsområden för när en bit skog är nedbränd måste man vänta i bortåt 25 år innan den går att använda som svedja igen.

Lockade med skattefrihet

Hemma i Finland hade det börjat bli brist på obrukad skog. Samtidigt försökte kungamakten i Sverige hitta på ett bra sätt att dels få hit fler skattebetalare och dels få en bättre användning av de stora allmänna kronoskogarna. De svenska bönderna ägde små delar av skogen där de hade sina fäbodar och skogsbeten, men för övrigt var där mil efter mil av outnyttjad mark. Det förekom lite svedjebruk här också men inte i närheten av den finska omfattningen.

Skattefrihet i minst sex år var ett av lockbetena. Och vid slutet av 1500-talet började de nappa. Från Savolax och norra Tavastland till Sverige gick det en ström av folk under ett par, tre decennier. De var inte bara lockade av skattefriheten, utan också bortdrivna av överbefolkning, nödår, krig och svält.

Kom efter klubbekriget

Många kom efter klubbekriget då bönder gjort uppror mot fogden (fastän de bara hade klubbor till vapen, därav namnet) ett uppror som blev våldsamt och blodigt nedslaget och där många fick sina gårdar nedbrända. Och det var möjligen det som drev bort familjen Tarvainen för det pågick 1596–97 så det kan stämma i tid.

Meningen med omflyttningen av folk från Finland till Sverige var ju att de så fort som möjligt skulle bli svenska skattebönder, och efter ett par, tre generationer kan man se i arkiven hur det börjat bli så. Tillnamnet ”finne” har försvunnit ur böckerna, många har flyttat ner till byarna kring kyrkan, gift sig med svenskar och valts till både nämndemän och kyrkvärdar. När jag började släktforska var det lätt att hitta dem, för stora delar av de finska anorna var redan dokumenterade i släktboken över Bergsjö och Hassela. Sen har jag upptäckt namn och släkt bit för bit.

En kyrkoherde i Hassela skrev i kyrkoboken berättelsen om hur de första finnarna kom dit. Och forskaren Richard Gothe gav ut den innehållsrika boken ”Hassela-finnarna” 1942. En guldgruva är allt som Maud Wedin skrivit, bland annat hennes avhandling ”Den skogsfinska kolonisationen i Norrland.” Genom hennes böcker har jag kunnat gå vidare, hittat andra forskare och litteratur, och tillsammans med forskning i kyrkböcker och domböcker pusslat ihop släktleden som går kors och tvärs mellan finnbygderna i norra Hälsingland och södra Medelpad.

Släkt med Peder på tolv grenar

Peder Andersson är min förfader i både 13:e, 14:e och 15:e generationen och jag är släkt med honom på hela tolv grenar. (Det var rätt många kusingiften där i början). Sedan mynnade alla de finska grenarna ut i min mormors mor. Hon hette Brita Regina Levin och föddes 1877 i Korpåsen i Hassela. Hennes far och mor, Per Levin och Margareta Larsdotter Lindell, härstammade båda två från Peder Andersson Tarvainen.

Publicerad i Släkthistoria 12/2018