I farfars fars fotspår genom Stockholm
För Maria Lindberg Howard blev hennes farfars fars minnesanteckningar början på arbetet med en stadsvandringsbok där läsaren får följa i hans fotspår runt Stockholm i mitten av 1800-talet.
Kommersen är i full gång på Hötorget 1902. Här står idag Konserthuset. Till höger: Carl Gustaf Holmquist på sin prästgård vid förra sekelskiftet. Kanske hade han då påbörjat sina minnesanteckningar. Restaurerad privat bild.
"Min mor hade handel på Hötorget. Jag minns att jag satt på en mattstump bredvid några korgar eller kålfat, som hon styrde med. Det märkvärdigaste var att jag en dag fick en stor slant, en treskilling, af henne att köpa lakris för. Jag gick till en kryddbod med en flera steg hög trappa utanför dörren och belägen vid Hötorgets västra sida, och köpte där lakris, med hvilken jag smorde ner mig i ansiktet under det att jag njöt av dess sötma.”
Våren 1849, när min farfars far var fem år gammal, dog hans mamma i kopporna och han blev föräldralös. Den som mister hela sin familj vid unga år riskerar också att förlora sina barndomsminnen.
I vuxen ålder skrev dock Carl Gustaf ner vad han kom ihåg, kanske i ett försök att på egen hand återskapa barndomstiden. Med hjälp av hans anteckningar påbörjade jag långt senare sökandet i hans livshistoria.
På Stadsarkivet hittade jag hans födelseattest från den 17 augusti 1843 och ur den löpande räkningen i journalen på Allmänna BB läser jag att modern är en ”ogift barnaföderska, 28 år gammal af medelmåttig kroppsbyggnad, 2 gången havande”. Ingen anteckning om moderns namn men fyra dagar senare döps sonen och får namnet Carl Gustaf Holmquist.
Av en mantalsuppgift från Klara församling 1847 fick jag reda på att modern hette Maria Christina Öhman. Hon var född den 9 mars 1815 men jag hittade inga uppgifter om födelseort eller familjebakgrund. Som ogift kan hon vara en av tusentals kvinnor som flydde till storstaden vid en oönskad graviditet eller när det blev allt svårare att försörja sig på landsbygden.
Stockholm var vid den här tiden fortfarande en lantlig småstad i vars utkanter gatorna förvandlades till slingrande landsvägar bland träkåkar, ladugårdar, tobaksland och ängar där boskapen betade om somrarna.
Barndomsminnen från Hötorget
Maria Christina var ensamstående och försörjde sig som tvätterska. Bostaden på Apelbergsgatan på Norrmalm delade hon och sonen med Anna Magdalena Sjöblom, en äldre vaktmästaränka som bedrev månglerihandel på Hötorget. Det var änkans torgstånd som Carl Gustaf hade några av sina tidigaste barndomsminnen från.
När familjens inneboende Anna Magdalena Sjöblom hamnade på fattighuset hösten 1849 blev Carl Gustaf ensam. Modern hade dött samma år och därför lämnades den lille pojken in på Allmänna barnhuset. Två år senare utackorderades han till en bondgård i byn Linnås i Rydaholm i Småland där han sedan blev kvar i nio år.
Under tiden hos fosterfamiljen fick Carl Gustaf hjälpa till med olika sysslor på bondgården. Men han ville studera och visade sig ha läshuvud. Han fick undervisning i Rydaholms klockaregård och sexton år gammal började han själv hålla skola för barnen på gårdarna i trakten. Den magra lönen sparade han eftersom han var fast besluten att en dag återvända till Stockholm.
Apelbergsgatan med Holländargatan närmast i bild. Huset till höger stämmer in på Carl Gustafs beskrivning av hemmet där han bodde de första åren.
Otäck händelse på Johannes kyrkogård
I arbetet med min släktforskning hittade jag en dag hans kvarlämnade minnesanteckningar. De inleds med orden ”Skådeplatsen för de händelser som mitt minne från min första barndom gömmer, var trakten kring Johannes kyrkogård i Stockholm”. Här råkade han som ung pojke i slutet av 1840-talet ut för en otäck händelse som han mindes resten av sitt liv.
Carl Gustafs mamma skickade honom ofta till fattiginrättningen i Johannes församling för att hämta soppa i en kruka. En dag mötte han tre unga män på kyrkogården som grabbade tag
i honom och gick fram till en brunn med ett järnräcke, lyfte upp honom över brunnsöppningen och hotade att släppa ner honom där.
När Carl Gustaf som tonåring hösten 1860 återvände till Stockholm från Småland var det till brunnen på Johannes kyrkogård som han först sökte sig. Det gjorde mig nyfiken. Jag är infödd stockholmska och har många gånger promenerat här, men någon brunn har jag inte lagt märke till.
Jag letade mig fram med hjälp av Carl Gustafs minnesanteckningar och då fick jag plötsligt syn på brunnen en liten bit ifrån den gamla klockstapeln från 1692. Här kunde Norrmalms fattiga invånare hämta vatten men med tanke på brunnens placering på kyrkogården var kvaliteten dålig. Efter en koleraepidemi på 1850-talet stängdes brunnen och idag finns bara brunnsräcket från 1762 kvar.
Inspiration till stadsvandringsbok
Kanske var det där och då på Johannes kyrkogård som jag började fundera på att skriva en bok om min förfader. Men hur skulle jag ta mig an materialet? Minnesanteckningarna är inte fullständiga, de har titulerats ”Min lefnadsteckning” och börjar ambitiöst med beskrivningar av händelser och miljöer i Stockholm och Småland. Senare tunnas texten ut och blir mot slutet endast enstaka rader med datum och klockslag. Kanske kändes det svårare att skriva ju närmare nutiden han kom.
Förmodligen var det upptäckten av brunnen som ledde fram till mitt beslut att det skulle bli en stadsvandringsbok. Jag skulle helt enkelt gräva där jag står och sedan låta läsarna promenera i min farfars fars fotspår för att, liksom jag, kunna göra spännande upptäckter i Stockholm. Därmed var upplägget och titeln klar och jag kunde sätta igång med researchen.
TIll vänster: Allmänna barnhuset låg vid nuvarande Drottninggatan-Barnhusgatan. Det är den stora byggnaden bakom huset i förgrunden. Utsnitt ur Johan Sevenboms oljemålning från 1784. Till höger: Klockstapeln och brunnen Carl Gustaf skrev om har avbildats i en 1800-talsteckning av Josabeth Sjöberg. Bilden är beskuren.
Klara fattighus
Jag valde ut ett antal händelser ur hans minnesanteckningar och noterade när och var i Stockholm de utspelade sig. Tanken var att ringa in de platser i Stockholm som Carl Gustaf och jag delade, trots det stora tidsglappet. En sådan plats är Sabbatsberg i Vasastan där Klara fattighus fortfarande finns kvar. Den 22 september 1849 skrev pastorn i Clara församling, Josef Otto Wallin, en rekommendation:
Gossen Carl Gustaf Holmquist, som är fader- och moderlös samt född den 17 augusti 1843, har, sedan modern den 7 sistleden mars dog på sjukrummet å Clara fattighus, varit vårdad af 71-åriga Enkan Anna Sjöblom, och alldenstund Enkan Sjöblom för ålderdom och bräcklighet, den 1 nästkommande oktober måste på samma fattighus intagas, så rekommenderas gossen Carl Gustaf Holmquist såsom varande utan all vård, att i Allmänna Barnhuset blifva intagen.
Allmänna barnhusets trädgård
En annan sådan plats är före detta Norra latin på Drottninggatan. Här låg tidigare Allmänna barnhusets trädgård dit en trädgårdsförening flyttade 1838. Samma år lät konditorn Wilhelm Davidson bygga två paviljonger med ett kafé och en musiksalong. Från 1845 erbjöds även brunnsdrickning och avkopplande promenader i trädgården.
Tvärs över gatan låg Allmänna barnhuset där Carl Gustaf var intagen åren 1849–51. I minnesanteckningarna skriver han: ”Mot Barnhusgatan var inkörsporten, hvilken stundom stod öppen och utom hvilken vi icke finge gå, men genom hvilken vi nyfiket tittade ut öfver gatan till Davidsons Trädgårdsförening”.
Lösdrivare, tiggare och prostituerade riskerade att gripas av paltar (sedlighetspoliser) och skickas till tvångsarbetsanstalter.
Stor förändring sedan 1860-talet
I samma kvarter som barnhuset låg Smedjegården, ett fängelse från 1600-talet som från mitten av 1800-talet användes som tvångsarbetsanstalt för kvinnor. Barnhuset flyttades till Norrtullsgatan 1885 och tio år senare revs fängelset inför bygget av Folkets hus som i sin
tur ersattes av en modern byggnad 1960. Här arbetade min mormor på 1970-talet. I teatersalen huserar numera Dansens hus dit jag gärna går för att se dansföreställningar. Det är mäktigt att tänka på hur olika släktingars historia kan sammanstråla på en och samma plats.
Byggboomen i Stockholm tog fart från 1870-talet och framåt och det hör till ovanligheterna att ute på malmarna hitta bevarade bostadshus som är äldre än så. Många platser har förändrats fullständigt sedan 1860-talet men jag har haft turen att hitta ett fåtal fotografier som med största sannolikhet visar några av de hus där Carl Gustaf har bott. Känslan är mycket speciell varje gång jag passerar dessa platser.
Jämförde kartor
På Stockholmskällan (stockholmskallan.stockholm.se) kan man jämföra kartor från olika århundraden. De har varit till stor hjälp när jag har velat stämma av adresser och kvarter. På nätet hittar jag även Otto Augusts Mankells fantastiska illustration Stockholmspanorama* från 1870–71. Delen som visar Riddarholmen får bli bokens omslagsbild för att visa hur hamnen såg ut när Carl Gustaf anlände med ångbåt hösten 1860.
Och det har varit fantastiskt roligt att kunna vandra runt i Heinrich Neuhaus magnifika Stockholmspanorama från 1870-talet. Det är en ”snedbildskarta” där alla byggnader samt mängder av detaljer finns med.
Arbetet med boken har inneburit många spännande timmar på Kungliga Biblioteket och Stadsarkivet samt långa promenader runt stan. Som hembygdsforskare har det här gett släktforskningen nya dimensioner. Och att få dela historierna med deltagarna på mina stadsvandringar är väldigt givande. Alla kan vi relatera till våra äldre släktingar och vardagslivet i staden. Ofta visar det sig att vi har mycket gemensamt.
Synen som mötte Carl Gustaf hösten 1860 – Riddarholmen ur Stockholmspanorama av Otto August Mankell.
Kunde äntligen börja studera
Hur gick det då för Carl Gustaf? Utan kontakter i storstaden, men ständigt på jakt efter arbete, måste han fråga sig fram. Han skötte en stentryckpress på ett tryckeri på Mäster Samuelsgatan på Norrmalm, körde transporter vid bygget av Enskilda bankens hus på Lilla Nygatan i Gamla stan, jobbade som släggdräng på en smedja vid Björngårdsgatan på Södermalm och högg i vid en tillbyggnad av Eldkvarn på Kungsholmen.
En dag vandrade en bekymrad Carl Gustaf längs Storkyrkobrinken i Gamla stan när en man bad honom att följa med till Södermalm. Här erbjöds han mat och bostad av skomakar-änkan Amalia Brobeck som ägde ett litet, enkelt trähus på Bondegatan. Med hennes generositet förändrades allt. Vid sidan av olika påhuggsjobb kunde Carl Gustaf nu äntligen börja studera. Han lyckades tentera flera klasser och 26 år gammal tog han studenten.
Fru Brobeck fortsatte att stötta Carl Gustaf och efter teologiska studier prästvigdes han
i Uppsala domkyrka 1879. Fyra år senare gifte han sig med lärarinnan Lovisa Forsslund, även hon född i Klara församling. Carl Gustaf blev senare kyrkoherde i Årsunda dit han 1896 flyttade med familjen som nu utökats med barnen Georg, Karin, Nils, Sven, Anna och Kerstin.
Carl Gustaf avled vid altaret
Lovisa avled 1906 och kanske var det nu han började skriva ner sina barndomsminnen. Den sista korta anteckningen ”Allt stod väl till hemma Gud ske lov” är från juli 1916 när han efter en tågresa hade återvänt hem till prästgården. Fem månader senare segnade han plötsligt ner död vid altaret, strax innan han skulle förrätta en vigsel. Carl Gustaf vilar på Årsunda kyrkogård tillsammans med hustrun och fyra av barnen, bland dem Sven som är min farfar.
Jag vet fortfarande inte vem Carl Gustafs pappa var. I familjen vet vi inte heller varifrån hans efternamn Holmquist kommer. Kanske var det Maria Christinas sätt att ge oss en ledtråd om faderns identitet. Och noteringen i Carl Gustafs födelseattest att hon var havande för andra gången får mig att fundera över vad som hände med det barnet. Sökandet fortsätter.
Publicerad i Släkthistoria 6/2020
