Gunnar Nordahl – skyttekungen från Hörnefors

Det spelades bättre boll på Gunnar Nordahls tid. Målspottaren av Guds nåde tillhör den skara idrottshjältar som har hyllats musikaliskt, i detta fall av gruppen Torsson på 1980-talet. Få idrottsmän har dyrkats som centern i den legendariska anfallskedjan Gre-No-Li, med yttrarna Gunnar Gren och Nils Liedholm, först i landslaget och sedan i den italienska klubben Milan.

Fick han vittring inom målområdet var den store kämpen svårstoppad, bollen skulle in. Kanske ekade pappa Emils rop från ungdomens matcher i huvudet: ”Skjut Gunnar, skjut!”

Nordahls pojk från bruksorten Hörnefors utanför Umeå kom att bli 1950-talets Zlatan. Kanonskytten står idag staty både i Hörnefors, där han kickade boll med bröderna Bertil och Knut, och vid Idrottsparken i Norrköping, där han fick sitt genombrott som flerfaldig skyttekung och fyra raka SM-guld.

– Bland min farfars och farmors tio barn finns tre olympiska guldmedaljörer, tre guldbollenvinnare och tre proffs: pappa, Bertil och Knut. Tvillingarna Göran och Gösta spelade allsvenskt och Gösta även i landslaget. Hans son Per Gösta spelade i allsvenskan och juniorlandslaget. Och så jag i allsvenskan, landslaget och Italien, säger sonen Thomas Nordahl.

I landslaget gjorde Gunnar Nordahl 43 mål på 33 matcher! Hans framgångar och popularitet i Sverige överträffas bara av hur omtyckt han blev i Italien.

Järnfysik och envishet

Vad var det som gjorde Gunnar Nordahl till en extraordinär fotbollsspelare? Bristen på utbud i den nordliga bruksbygden bidrog till att han valde fotbollen. Hårt kroppsarbete gav honom en järnfysik – precis som för skidåkaren Sixten Jernberg och löparen Gunder Hägg. Liksom dem hade han också en stor portion envishet, som senare även Björn Borg och Gunde Svan. När han kom till Italien slogs han av vilket ”dagdrivarliv” proffsen levde.

Ingen behövde jobba som grovarbetare vid sidan av!

Likt Björn Borg som enträget bollade mot garageporten hemma i Södertälje nötte Gunnar Nordahl i timtal på med soloträning mot en uthusvägg: ”Jag tror, att en sådan där målmedveten lek för sig själv som liten grabb ger en känsla för bollen, som inte kan uppvägas av aldrig så många träningstimmar i skock när man har blivit vuxen”, berättade han senare i memoarboken Guld och gröna planer.

Den fotbollstokiga brödratrion hade sydländskt mörkt utseende, vilket förklarades med vallonblod. Det var fullt logiskt med tanke på bruksdominansen och många smeder i antavlan. I familjen pratades det om belgiskt påbrå. Några vallonanor har ännu inte hittats – men ett antal grenar återstår att utforska.

Smeder i släkten

Pappa Emil jobbade, precis som farfar Isak Nordahl, på pappersbruket i Hörnefors. Isak var en i den långa raden av smeder i släkten. Hans far Abel Nordahl var dagkarl på Siljansfors bruk, Moras första industri.

Abels far Anders var knippsmed från Norberg i Bergslagen och värvades tidigt till det nya bruket utanför Mora. Han var den förste som bar efternamnet och kom att lägga grunden till en vittförgrenad ätt av smeder. Förutom knippsmeder – ett annat namn för spiksmeder – var det hammarsmeder, låssmeder, liesmeder, räckare (räckessmeder) och mästersvenner (smedens närmaste man).

"Nordahlslien" blev kvalitetsbegrepp

Två Nordahlsbröder i en sidogren ägde ett liebruk i Bjursås mellan Falun och Rättvik, och den ene grundade även ett eget, Gopa lieverk. En tredje bror ägde ett liebruk i Orsa. Med dem kom ”Nordahlslien” att bli ett kvalitetsbegrepp, vida såld både inom och utom landet.

Att Anders Nordahl skulle gifta sig med en smedsdotter var självklart. Yrkesstoltheten var stor – Sveriges välstånd byggde på järnindustrin och mästersmederna visste sitt värde väl. Hans svärfar Abel Ersson var smed i minst tredje generationen vid Tjärnäs bruk, en bit utanför Hofors i Gästrikland.

Även Gunnar Nordahls farmors far Erik Westman var mästersmed med lika gedigna anor. En bit längre bak i den grenen finns den tyske glasmästaren Hans Adrian Rehbock, som kom till Ludvika i mitten av 1600-talet. Han var gift med en förmögen krögardotter från Stockholm, men fick sonen Johan vid sidan av med en piga. Glasmästaren tog väl hand om sonen, Johan Adriansson, som fick gå i lära till samma yrke. Det gick också i arv till dennes son.

Smeds- och bruksarvet saknas helt på Gunnar Nordahls mors sida. Där hittar vi i stället torpare, knektar och båtsmän. Och en gren med sågverksarbetare.

Brodern dog ung

Mamma Nikolina, född Hällman 1888, var aktiv i lokalpolitiken fast hon hade fullt upp i hemmet med att föda och uppfostra nio barn och laga fotbollsstrumpor. Det tionde, William, dog bara knappt åtta år gammal i ”mässling, bröstvärk”.

Han var egentligen döpt till Vilhelm, efter Nikolinas morfar Mats Vilhelm Hörning, son till båtsmannen Jonas Hörning. Dennes far, farbröder och farfar jobbade på sågverket i Håknäs i Nordmaling. Jonas Hörning och hans hustru Eva Brita kunde av okänd anledning inte ta hand om sonen, som därför växte upp som fosterson hos sin morbror Anders.

Med det släktbagaget är det kanske inte underligt att den storväxte Gunnar Nordahl kunde ta för sig på planen. Han väjde inte i närkamper utan tog sig genom försvaret mot mål utan pardon.

– Pappa var en kraftkarl, framförallt var han stark i benen. Det var lite Zlatanstuk på det. Han var plikttrogen och träningsvillig, och samtidigt ödmjuk och tacksam mot sporten. Han kunde ha tjänat mer pengar, men var lojal mot sina klubbar, säger Thomas Nordahl.

Blev proffs i Milan

Proffsanbuden kom efter det att Sverige hade vunnit OS-guld i London 1948. Det blev starten på en nordisk guldålder där det svenska landslagets hela anfallstrio med Gren, Nordahl och Liedholm blev proffs i Milan, samtidigt som en dansk trio tog plats i konkurrentklubben Juventus.

Först på plats var Gunnar Nordahl, som hade lagt grunden för sin karriär i Degerfors och sedan IFK Norrköping 1942–49, med bland annat fyra raka SM-guld, och som målspottare i landslaget.

I Italien skulle han komma att bli lika framgångsrik. Det blev succé från start, trots att han var relativt otränad med några extra kilon kring midjan, enligt egen utsago. När han till sist fick in ett mål i debutmatchen var succén ett faktum, det enorma förhandstrycket lättade och han kom att vinna skytteligan redan den första säsongen.

Il cannoniere, ”Kanonjären”, och sedan Il bisonte, ”Bisonoxen”, blev hans smeknamn efter det första Il pompiere, ”Brandmannen”, som han likt Gunder Hägg var innan proffslivet startade.

”Det var idealiskt för en hårt tränande idrottsman, som även på arbetstid hade de bästa tillfällen att stärka fysiken och öva upp vigheten”, konstaterade Gunnar Nordahl i sin memoarbok.

Efter karriären återvände Gunnar Nordahl till Sverige och fortsatte som tränare i bland annat båda sina gamla klubbar Degerfors och Norrköping. Han var också guide på fotbollsresor till Italien, och det var under en tillfällig vistelse på Sardinien 1995 som han slutade sina dagar, 73 år gammal.

frestande att jämföra med Zlatan Ibrahimovic

Det är frestande att jämföra honom med dagens stjärna Zlatan Ibrahimovic, som spelar i Nordahls första proffsklubb, Milan. Uppståndelsen kring dem är lika stor, även om dagens fotboll är en helt annan. Men en sak kan ingen, inte ens Zlatan, ta ifrån Gunnar Nordahl: han var först på plan.

Publicerad i Släkthistoria nr 7/2021