Erik Zetterblad fotograferad av 12-årige Anders Jacobsson i Mörtviken vid Motala 1960.

© Anders Jacobsson

Enslingen på Fjuk

Hans namn var Erik Zetterblad, men mest var han känd som Enslingen på Fjuk. I drygt 50 år bodde han ensam på en liten ö i Vättern. Hans bostad var en ombyggd karamellkiosk. Där dog han i november 1966.

26 september 2020 av Agneta Tjäder

Någon eremit var han inte trots isoleringen och sitt enkla leverne. Han hade själv valt att leva ensam nära naturen. Om han skulle flytta tillbaka till civilisationen skulle han dö direkt, fö­klarade han.

Erik var något av en legend redan under sin livstid. Många Motala- och Vadstenabor kände till honom, men det var få som lärde känna honom. Han kunde vara tvär och avog mot besökare som han tyckte var nyfikna, ville helst vara ifred. Men han var inte folkskygg. Mot dem han hade förtroende för var han vänlig och hjälpsam och även humoristisk. Han beskrevs som både bildad och allmänintresserad, och hans språk var mycket vårdat.

Trots det enkla och ofta hårda livet i en stuga utan några moderniteter fick han ett långt liv. Vid sin död var han 82 år. Ändå hade han flyttat ut till ensamheten för sin dåliga hälsas skull. Han hade ett hjärtfel och svår huvudvärk men blev bättre när det var tyst och han inte hade några krav på sig. Kanske hade han helt enkelt ”gått in i väggen”, fast det ordet inte fanns då.

Erik föddes i Västergötland

Erik föddes i byn Gingri några kilometer från Fristad i Västergötland. Barnaskaran var stor – Erik hade tio syskon och en äldre halvbror. Fadern, Johan Fredrik, som i kyrkböckerna beskrivs som handlande, kom från Göteborg och var 42 år när han 1879 gifte sig med den blott 20-åriga Lovisa Albertina Svensson från Borgstena.

När Erik föddes 1884 bodde familjen i Risbo kvarn vid ett brusande vattenfall mitt i Gingri, Men snart blev kvarnstugan för liten och familjen flyttade 1892 till en hyrd gård, några kilometer från samhället. Erik och de flesta av hans syskon gick i skola i Gingri och Erik hade det lätt för sig. I tredje klass hade han litet a i modersmål och AB i de flesta andra ämnen. Både småskolan och folkskolan låg fyra–fem kilometer från hemmet, och det är inte svårt att föreställa sig hur tröttande skolvägen var för småttingarna, särskilt vintertid.

Ingenjör i Norrköping

När Erik var 11 år flyttade den stora familjen till Motala, där fadern blev delägare i en affär som kallades ”Trepojkaboa”. Erik utbildade sig till ingenjör i Norrköping och fick anställning på Motala verkstad. Senare började han på den mekaniska verkstaden Vulcan i Norrköping. Det sägs att han designade en hel stadsdel i Norrköping, men några säkra källor till detta finns inte.

Erik hade ett bra och välbetalt arbete, men plötsligt sa han upp sig och flyttade till Skåne där han blev lantarbetare. Därefter jobbade han som hamnsjåare i Göteborg. När han några år senare återvände till Motala hade han vad han kallade reumatisk huvudvärk och fick också problem med hjärtat. Han orkade inte arbeta, och hans föräldrar och syskon försörjde honom.

Men hans två år äldre bror Olof, som med tiden blev grosshandlare i Motala, hjälpte honom
att hitta rätt i livet. Olof hade kommit över en roddbåt som Erik fick överta. Han började fiska i Vättern och turerna i roddbåten blev längre och längre.

Började övernatta på Fjuk

Ibland gjorde Erik strandhugg på Sandby udde. Där plockade han nötter och medicinalväxter, som han sålde till apoteken i Motala. Ofta rodde han ända ut till ön Fjuk, där det sedan länge fanns ett fyrtorn. Där övernattade han i ett gammalt skjul som fanns kvar sedan fyren var bemannad. Allt oftare stannade han där, och 1914, när han var 30 år bosatte han sig på ön för gott.

I Risbo kvarnhus i byn Gingri i Borås kommun föddes Erik Zetterblad.

© Agneta Tjäder

Till en början hade han en lägenhet i Motala, där han bodde när det var som kallast på vintern. Men efter några år köpte han en utrangerad karamell­kiosk, som han fraktade till ön och byggde ihop med skjulet. Han grävde även ut en källare och la en ordentlig grund till den lilla stugan. Den blev hans fasta punkt under resten av livet. Bara köket var isolerat, så det var också hans sovrum, åtminstone på vintern.

Vedbod, förråd och dass byggde han av några gamla uppsågade vätternsnipor, som han ställde på högkant och använde under hela sin livstid. Med hjälp av sin roddbåt – också den en vätternsnipa, försörjde han sig sedan på fiske. Han odlade också potatis och grönsaker på ön, och måsägg fanns det gott om. Ibland rodde han till Vadstena, där han sålde fisk till en fiskaffär och köpte konserver och torrvaror.

Skötte den obemannade fyren

Fjuk ligger ungefär en landmil ut i Vättern mellan Vadstena och Motala och består egentligen av tre öar – Jällen, Mellön och Skallen. De två bredaste öarna är cirka 100 meter tvärsöver. När Erik flyttade dit fanns en automatisk fyr på Skallen och Erik fick en liten inkomst genom att sköta om den och hålla den snygg. Från 1850-talet fram till 1910 hade det funnits ett fyrtorn av trä som sköttes av fyrvaktare, bosatta på ön med sina familjer.

FLER LIVSÖDEN I SLÄKTHISTORIAS NYHETSBREV

I en vik mellan Skallen och Mellön fanns tidigare en hamn och sommartid kom en hel del båtägare dit för ta sig en titt på ”enslingen” och få en pratstund med honom. Men särskilt på sin ålderdom var Erik ibland tvär och avog och ointresserad av besöken.

I mer än 50 år bodde Erik på Fjuk. Men helt ensam var han inte hela tiden. Ibland hade han sällskap av två bröder, Nisse och Axel Wilhelmsson, vanligen kallade Pullmanpojkarna, som han fiskade tillsammans med, och i slutet av 1920-talet bodde tidvis en god vän, Mauritz Maijer, hos honom. Men mest var han ensam – ibland flera år i följd – och hade bara sällskap av några katter. När han ville få nyheter från stora världen satte han sig vid köksbordet och lyssnade på sin kristallmotagare.

Ett kornigt foto från 1923 visar Fjuk och fyren. Då hade Erik Zetterblad bott på på ön i nästan tio år. 

© Lotsverket

Visades runt på Fjuk

Idag är det inte många som har några personliga minnen av enslingen på Fjuk. Men Anders Jacobsson, pensionerad journalist i Mjölby, träffade honom några gånger och fotograferade honom med sin första kamera.

– En försommardag i slutet av 50-talet gjorde pappa och jag en båttur till Fjuk, berättar han. Min pappa hade träffat ”enslingen” någon gång tidigare genom en granne i Motala som var god vän med Zetterblad.

– Den lilla naturliga hamnen på Fjuk var fylld med båtar när vi kom, och Zetterblad var på sitt bästa humör. Han tog med oss på en rundtur på ön, visade oss fågellivet och berättade var han brukade placera ut sina nät. Han kunde allt om sjöns fiskliv och visste var och när rödingen eller siken gick till. Men han visade inte sin stuga för oss. Jag har hört att den var primitiv och att det var konstigt att han inte frös ihjäl på vintern.

– En annan gång träffade pappa och jag honom i Mörtviken, där han lagt till för att göra bankärenden och hälsa på en syster som hade en konfektionsaffär i Motala. Jag var tolv år då och fick ta en bild av honom på bryggan med min första kamera. I mina pojkögon var han en gammal vänlig man, klädd i ålderdomliga och slitna kläder och vegamössa på skulten. Jag har hört att han bosatte sig på Fjuk för att han hade problem med nerverna. Idag skulle man nog säga att han var utbränd.

Dog i stugan 82 år gammal

Vintertid fick Erik Zetterblad ibland besök av personal från Torpedverkstaden i Motala, som hade båtar starka nog att forcera isen. De brukade ta med konserver och andra förnödenheter till honom. Det var också några personer därifrån som hittade honom död i stugan i november 1966. Erik Zetterblad var då 82 år, och han hade levt på den lilla ön i Vättern i 52 år.

Tre år före sin död besökte han för sista gången fastlandet men återvände till sin tysta ö efter tre timmar. Dessförinnan hade han inte varit i land sedan 1958.

En patrullbåt från Torpedverkstaden i Motala förde Erik Zetterblads stoft från Fjuk till den sista vilan på Motala kyrkogård. Hans lilla stuga revs 1978, och rivna är även hans uthus, byggda av uttjänta snipor.

Kvar finns bara fyrtornet, och Fjuk är numera ett naturreservat.

Publicerad i Släkthistoria 4/2020

Läs också

Kanske är du intresserad av...