Elefantjägarens okända ättlingar
Upptäckten av släktnamnet Tretow på en gravsten i ett tv-program blev början på ett nytt äventyr för släktforskaren Håkan Wasén. Det ledde vidare till mötet med släktingar i Namibia i sydvästra Afrika.
Emil Tretow omkring 1900 (till höger). Illustration av en dramatisk elefantjakt ur boken Sjön Ngami av den svenske upptäcktesresanden Charles John Andersson 1855. Emil Tretow tog anställning som jägare hos Anderssons assistent.
En kväll år 2000 satt jag och hustrun och slötittade på ett tv-program som handlade om upptäcktsresanden Charles John Anderson som gjorde forskningsresor i Sydvästafrika och om Axel W Eriksson, som etablerade handel i samma område (dagens Namibia). Kameran zoomade in på texten på en gravsten i Omaruru där en av Erikssons svenska medarbetare som blev kvar i Afrika vilade. Texten löd ”Emil Tretow född 6 april 1852 död 1926”.
Då reste sig håret på armarna. Min morfars pappa, Ernst Tretow, var ju född samma år och dag. Var han, liksom jag, tvilling?
Början på ett släktforskaräventyr
Den upptäckten blev inledningen till ett släktforskningsäventyr i jakten på min okände släkting – ”elefantjägaren” Emil Tretow. Ett äventyr som fick sin kulmen flera år senare en stekhet dag på Omarurus kommunala kyrkogård där jag mötte en annan släkting som liknade min mor och mina mostrar trots att hon var chokladbrun i huden.
Upptäckten av min morfars okände farbror bidrog till att jag började forska i hans historia. Min morfars farmors far Joachim Tretow föddes i tyska Mecklenburg-Vorpommern 1791, kom till Sverige under tidigt 1800-tal tillsammans med sin fru, Katarina Mangelsen, och etablerade sig som såpfabrikör i Ystad.
En av hans döttrar, Charlotte Emilie, gifte sig 1838 med auditören Johan Magnus Peterson från Hilleshög utanför Landskrona. Paret fick sju barn, bland andra tvillingarna Emil och Ernst. Barnen antog moderns flicknamn vilket blev upphovet till släkten Tretow i Sverige. Ernst gifte sig 1874 med August Strindbergs kusin, Louise Strindberg.
Bodde i Omaruru i nuvarande Namibia
Jag hade länge känt till att min morfars far Ernst gick bort redan vid 35 års ålder, men inte vetat att han hade en tvillingbror. Sedan visade det sig att min tvillingbror Anders hade ett par brev från Emil Tretow, en elefantjägare boende i Omaruru i nuvarande Namibia i Afrika. Han hade glömt att nämna brevet för mig så beskedet i tv-programmet om Emil Tretows existens kom som en blixt från klar himmel.
I ett av breven frågar Emil Tretow sin vän Oscar om sin brorson Herman Tretow, min morfar. Han berättar också om hur det är i Omaruru och att hans svärfar Jacobus Jansen har en svår ålderdom. Han slutar sitt brev till vännen Oscar som återvänt hem: ”Du är lycklig du som lämnade för gamla Sverige. Själv är jag för gammal.”
Byn Omaruru. Bilden är odaterad men ingår i Vänersborgs museums samlingar från Axel W Erikssons tid på platsen.
Emil Tretows sista brev
Emil fick adressen till Herman Tretow och skrev ett brev till honom 1923, men tyvärr är det nästan helt oläsligt på grund av tidens tand. Ett år före sin död 1926 skrev han ännu ett brev till min morfar för att önska God Jul: ”Käre och högt ärade brorson. Det gläder mig mycket och jag tackar Gud för att jag kommit i beröring med min broders båda söner”, skriver han. Han förklarar att han sedan något år haft en svår magåkomma och att ”det lider nog mot sitt slut”. Han skriver också: ”Säg dina pojkar att de må aldrig glömma att deras moder var en Strindberg”.
Sedan ber han min morfar att skicka August Strindbergs bok Svenska öden och äventyr eller något annat. Med orden ”Jag är mycket avmagrad och darrhänt och kan knappast sitta uppe och skriva och att läsa något svenskt är glädjande så glöm ej bort mig” avslutar Emil Tretow sitt sista brev.
När jag började forska i källorna visade det sig att Emil Tretow som 22-åring bosatt sig i Malmö. Därefter flyttade han vidare till Norrköping för ett jobb i järnvägsverkstäderna.
Kanske det var där han såg annonserna i vilka vänersborgaren Axel W Eriksson sökte folk till sin handelsstation i dåvarande tyska Sydvästafrika. För Emil står 1874 i kyrkböckerna som utvandrad till ”Afrika och Capstaden”.
Axel W Eriksson anställde jägare
Det tv-program vi sett handlade om Axel W Eriksson och upptäcktsresanden Charles John Andersson. Den senare var son till den excentriske och mycket naturintresserade engelsmannen Llwellyn Lloyd som kom till Vänersborg på 1830-talet. Liksom sin far var Charles John Anderson intresserad av naturen och i mitten av 1800-talet gjorde han flera upptäcktsresor
i södra Afrika. En av hans assistenter på resorna var Axel W Eriksson som gått i lära hos Lloyd.
Eriksson etablerade en handelsstation i Damaraland norr om den då tyska kolonins huvudstad Windhoek. Det handlades med kreatur men även med elfenben och vapen. Eriksson anställde flera jägare och en av dem var Emil Tretow. Den naturintresserade Eriksson kartlade också och samlade fåglar som konserverades. Därför har Vänersborgs museum sedan 1883 en unik samling av afrikanska fågelarter, flera av dem utdöda idag.
Håkan Waséns morfar Herman Tretow som Emil skickade brev till. I knät sitter Håkans mamma Ragnhild Tretow. Foto 1920.
Peter Johansson, enhetschef på Vänersborgs museum, hade varit med om att göra tv-programmet jag såg och även skrivit boken Handelsfursten av Damaraland. Han blev till ovärderlig hjälp i mitt fortsatta sökande efter Emil i böcker och dokument om Namibias historia.
Attackerades av leopard
I engelsmannen Gerald Kiernans bok om sina resor i Afrika 1878–79 kunde jag läsa vad som hände Emil Tretow. Under en jakt hade han och hans sällskap stött på en leopard. Hundarna hade jagat in den i ett snår och man sköt in bland buskarna utan att träffa. Precis när de skulle lämna platsen kom den rusande ur snåret mot Emil. Han sköt men missade och Kiernan beskriver i sin bok vad som hände: ”Leoparden högg tag i hans arm. Han tog då med andra handen ett grepp om leopardens käke och slängde den till marken. En av de infödda tog tag i leopardens svans samtidigt som hundarna gick till attack mot den och först då lyckades man skjuta leoparden.”
Emil Tretows arm var svårt sargad från armbågen ned till fingrarna. Eftersom han inte kunde jaga mer, övergick han till att leda handels- och boskapskaravaner. En farlig sysselsättning eftersom stammarna i området gärna plundrade karavanerna på kreatur och dragdjur.
Emil Tretow förekommer även i boken Äventyr i Sydvästafrika skriven av svensken Eberhard
Rosenblad som reste i området med Axel W Eriksson 1898–99. Han berättar hur han vid ett tillfälle fick bo hos honom: ”Jag träffade mannen just som han stod i begrepp att krypa till kojs, men därav blev intet ty vi pratade bort hela natten.”
Sonen noterades som "bastard"
I tv-programmet, där jag upptäckte Emil Tretow, hade man också filmat i en vigselbok där det framgick att Emil hade en son som noterats som ”Edward Willem, bastard.” Denne ”bastard” var alltså min morfars kusin! Alltså ett barn han fått med en infödd kvinna.
Ytterligare ledtrådar kom från Naomi Snider McFadden, en amerikanska som sedan länge bor i Omaruru. Hon hade publicerat bilder på Emils gravsten på www.findagrave.com och även en bild på Emilie Jacoba Tretows gravsten när den sköttes om av hennes dotter Margeth. Så nu visste jag att jag hade en släkting i Omaruru.
Emils son, Edward Willem, står som »bastard» i vigselboken.
Släktingarna i Omaruru
Namibia ligger ”bara” tio flygtimmar från Sverige så jag och min yngre bror Rolf beslöt att åka dit för att söka rätt på våra släktingar. I förväg hade jag tagit reda på att kyrkböckerna för Omaruru fanns i källaren på Reinisch Church på Church street i Windhoek. Där fann jag familjen Tretow efter två dagars letande i en dammig källare som ändå var sval, vilket var skönt eftersom det var plus 38 utomhus.
Jag fann något ytterst märkligt hos Emil Tretows afrikanska ättlingar. Alla de förnamn som varit vanliga i vår svenska släkt, som Herman, Ludvig, Christoffer och även Emelie och Charlotte fanns även här. Men vem var anmodern i Afrika? Emils partner skulle enligt uppgift ha varit en hövdingadotter ur hererostammen.
Emil fick tre barn
I arkiven fann jag till slut att Emil hade fått tre barn, varav ett dött som liten. Men i namnrutan för Willems mor stod det bara ”unhelich” vilket betyder född utom äktenskap, troligen av en icke kristen infödd kvinna. Inte heller gav barn nummer två, Frieda Katarina, någon ledtråd.
Bortsett från honom själv visade sig alla Emil Tretows ättlingar ha blivit begravda på kyrkogården för de svarta i Omaruru. Detta ägde ju rum under de perioder landet styrdes av den tyska kolonialmakten eller apartheidregimen i Sydafrika. Det var också därför Emils son Willem skrevs in som ”bastard” i vigselboken.
Via våra kontakter med läraren och diakonen Ernst Loeja i Omaruru hade vi fått reda på att våra släktingar inte talade engelska utan klickspråket khoekhoegowab. Loeja talade dock båda språken och följde oss som vår tolk. Det var het afrikansk ökensommar när vi körde in i Omarurus huvudgata dagen före första advent.
Margeth Ngunovando och Håkan Waséns respektive morfars fäder var bröder.
Margeth bodde i Omarurus fattiga kåkstad. Där fanns också en evangelisk-luthersk kyrka där Ernst Loeja var präst. Efter en nästan tre timmar lång adventsgudstjänst presenterades vi av församlingens äldste som ”Margeths svenska släkt”.
Det var inte meningen att vi skulle träffa Margeth då men ett brudfölje drog in mot den delen där hon bodde. Plötsligt stod hon där, min pyssling, alltså en ganska så avlägsen släkting men så kändes det inte.
Första mötet med Margeth
Hon var smärt och liten till skillnad från många andra. Hennes ansikte var finskuret och jag kunde se min mamma och hennes äldsta syster framför mig i både kroppsspråk och rörelser. Vi fick ögonkontakt och just i det ögonblicket kändes släktskapen mycket nära.
Hon ”kände igen oss” och vi henne och kramen efter – som dagstidningen The Namibia sedan beskrev mötet ”efter 124 års rasåtskillnad” – var självklar.
Fick se bilder på släkten
Hennes hem var som de övriga i kåkstaden ett litet, prydligt inrett hus. En av sönerna var på besök med sin familj. Vi satt ned och började prata medan Ernst Loeja tolkade. Vi fick också deras släkthistoria som tecknats ned för hand på ett pappersark av hennes syster Katharina.
Men vem Emil Tretow fått sin son Edvard med visste ingen, bara att det var en infödd kvinna. Margeth och hennes familj hade tidigare trott att de hade tysk härstamning.
Hon berättade för oss att många bilder av släktingar gått förlorade men sedan tog hon fram en stor pappskiva med massor av bilder av släkten.
Margeth Ngunovando (randig tröja) med sonen Eddie, hans fru Angelica och son Daniel. Längst till höger Margeths bror Johannes.
Besökte kyrkogårdar
Dagen därpå tog Margeth med oss ut till kyrkogårdarna där familjen Tretows gravar finns. Först besökte vi den tidigare helt vita kommunala kyrkogården där Emil hade sin grav. Så stod vi äntligen vid vår resas mål, min morfars farbrors grav. Svenska och afrikanska släktingar förenade i ett mycket känslosamt ögonblick.
Nästa mål var herero-kyrkogården S:t Gobs. Där vilar Edward, morfars kusin, sida vid sida med sin fru Katarina Jansen. Men inte hennes far Jacobus eftersom han var vit.
Vi slutade på kyrkogården i den lilla förstaden Ozondje. Här var det en blandning av riktiga moderna gravstenar och fattiggravar märkta med vad de efterlevande haft råd med. Här hittade vi gravarna för flera av Edwards döttrar. På en rostig målad skylt fäst vid en liten järnstång stod namnet Adelaide Tretow.
Vi lämnade kvar en del av den svenska Tretow-historien hos Margeth i Omaruru. En skiva med ABBA där en annan av Margeths pysslingar spelat stor roll, bandets ljudtekniker Mikael B Tretow.
Fler ättlingar i Namibia
Idag vet vi att det finns ett sjuttiotal ättlingar till Emil Tretow utspridda över Namibia. De flesta lever som Margeth under små omständigheter, men med stolthet över sitt svenska ursprung. Även om namnet i vissa fall stavats som man uttalat det, ”Treddow”, så bibehålls det. Jag blev ombedd att skicka en ljudfil där jag läst in hur Tretow ska uttalas. Hos mig finns nu en ständig längtan att resa tillbaka dit.
Publicerad i Släkthistoria 5/2020
