Barbro "Lill-Babs" Svensson satte familjen främst
Släkten och hembygden i Järvsö. De satte Barbro Svensson alltid främst, under hela sin glamorösa karriär som Lill-Babs. Bland hennes anor finns hembrännare, frikyrkliga predikanter – och på en sidogren en yxmördare.
Att skohandlare Svenssons jänta Barbro skulle bli sångerska fick ingen att lyfta på ögonbrynen. Hela familjen sjöng och spelade, och i släkten fanns flera spelmän. Kanske inte med blodsband, men i familjen skilde man inte så noga på hel-, halv- och styvsyskon. ”I vår släkt finns bara syskon”, konstaterade Barbro själv.
Med tanke på den närmaste släktens komplicerade familjeband under tidigare generationer var det nog mer praktiskt så. Barn utom och vid sidan av äktenskapet hörde till vardagen. Men även tragiska dödsfall och annan dramatik. Så nog fanns det historier att berätta, och allihop samlade Barbros mamma Brita i sitt minne.
Att Barbro blev med barn som sextonåring var tidigt, men inget exceptionellt inom släkten. Värre saker hade hänt. Men ändå skulle det bli skandal och skvaller, förstod Brita.
Hon hämtade hem dottern från Stockholm, tog henne ned på byn och pratade öppet med Järvsöborna om det hela så att de slapp tissla och tassla. Sådan var hon, Brita Brolin. Någon lätt uppväxt hade hon inte haft själv, Brita. Hennes pappa Erik Brolin hoppade över skaklarna både en och två gånger.
Malin Berghagen och Monica Svensson släkforskar
– Han hade barn med flera kvinnor, var något av en Don Juan i Vålsjö. Han gifte sig aldrig med Britas mamma Stina, och hon var olyckligt kär i honom, säger Barbros dotter Malin Berghagen, som släktforskar med storasyster Monica Svensson.
Tillsammans går de igenom material som Barbro har lämnat efter sig, bland annat en packe kärleksbrev på pappa Ragnars sida. Det har fått Monica att börja släktforska, medan Malin tidigare har varit med i tv-programmet ”Vem tror du att du är?” och har fått släkten presenterad för sig, både på Barbros och sin pappas sida.
Monica Svensson tillbringade sina första år hos en syster till sin mormor Brita, men for sedan med Brita och Barbros bröder Uffe, Lasse och Hasse till Stockholm och återförenades med Barbro.
Lasse blev trummis i popbandet Tages, och Brita som hade serverat på hotell i Söderhamn fick jobb på Skansens restaurang Solliden, där blivande svärsonen Lasse Berghagen femtio år senare kom att leda allsång.
Yxmördare i släkten
Att Britas pappa Erik Brolin var en ”kvinnokarl” kunde vara nog för att dra vanära över en familj. När Brita var 13 år kom hennes mamma Stina och hämtade henne – att växa upp med Erik och alla hans relationer var inte bra, tyckte hon. Men denne Eriks farbror Jakob hade tyngre saker på sitt samvete – ett yxmord.
Det tragiska händelseförloppet utspelade sig en augustidag 1895. Jakob var 22 år gammal och hade blivit kär i en piga på gården, Brita Ersdotter, som var systerdotter till Jakobs styvmor. Det betydde att de var släkt – ingift visserligen – men någon romans skulle inte komma ifråga. Det inpräntade den djupt religiösa styvmodern i honom. I sin bok Hon är jag återger Barbro sin egen mor Britas berättelse om saken:
FLER ÖDEN OCH ÄVENTYR I SLÄKTHISTORIAS NYHETSBREV
”Så kom en söndag, när alla är i kyrkan utom pigan, som sover middag, och Jakob, som befinner sig på övervåningen. Farmor är ute på åkern och vallar korna och har pojken med sig, min pappa som nyfödd. Och Jakob går ner och slår ihjäl pigan med en yxa.” Malin Berghagen fortsätter:
Men denne Eriks farbror Jakob hade tyngre saker på sitt samvete – ett yxmord.
– Han satte sig och läste i psalmboken efter att han hade slagit ihjäl pigan. Sen gick han upp och försökte hänga sig, men lyckades inte, utan sköt sig istället. Vi har hittat psalmboken, det står ”Jakob Ersson” i den och årtalen stämmer. Det finns understrykningar om synder. Och blodstänk.
Psalmboken var inte yxmördarens egen utan tillhörde hans far, Jakob Ersson. Han var liksom många i byn Vålsjö medlem i den religiösa sekten hedbergarna (ibland kallad hedbergianerna). Den godkändes förstås inte av kyrkan, så eftersom Jakob och hans fru Kerstin inte hade gift sig kyrkligt noterades hon i husförhörslängden som hans ”hushållerska”.
Tog namnet Brolin
Barnen, som hade döpts av farfar Erik Andersson, noterades som ”nöddöpta” – vilket i detta fall alltså inte betydde att de hade svävat i livsfara. Eftersom kyrkan inte kunde acceptera ett ordinarie dop av en självutnämnd predikant som Erik Andersson, såg det bättre ut i dopboken om där stod ”nöddop”.
Erik Andersson kallades i släkten ”Jakobas-gubben”, efter gården i Vålsjö. Hans söner tog namnet Brolin, efter det i trakten vanliga arbetsmomentet att ”broka lin”. Hälsingland hade linproduktionen att tacka för ett välstånd som fanns i bygden redan innan skogsnäringen blev viktig. Spåren av detta syns i de stora vackra hälsingegårdarna.
Även på Britas mamma Stina Engbergs sida fanns filurer, berättar Malin Berghagen.
Föddes i mormor Stinas kök
– Brita höll själv på med kuckelimuck i badrummet, gjorde sin egen whisky. Det visade sig att hennes morfar Hans Engberg hade åkt fast för hembränning. Både han och hans pappa bodde på en liten gård i Tå, där min mamma föddes i sin mormor Stinas kök. Där bor idag min morbror Hasse.
Hans Enbergs far Erik, en knektson som med tiden blev handlare, var i sin tur inte bara hembrännare. Han dömdes också två gånger till straffarbete för stöld, samt ”förlust av medborgerligt förtroende” i fyra respektive sex år.
Soldater på pappa Ragnars sida
På Barbros pappa Ragnars sida tycks det däremot ha varit idel rättskaffens människor. I alla fall noteras inget anmärkningsvärt i kyrkböckerna. Han härstammar i rakt nedstigande mansled från en rad soldater i Färila. Det ska också finnas kopplingar till den norska släkten Skuncke.
Ragnars farfars mor var av klockarsläkt från Hudiksvall, med matrosen Isak Sten och hans hustru Kristina Sträng en bit bak. Hon kom att överleva sin man med 37 år sedan han hade avlidit i Karlskrona 1760.
Hennes far, fältväbeln Jöns Sträng, ”dog i krig 1712”. Det framgår dock inte på vilken av alla fronter i stora nordiska kriget som han miste livet. Många dog ju också av sjukdomar i fältlägren.
I modernare tid trädde en musikalisk ådra fram. Ingifta fanns ett par spelmän, men det sjöngs och spelades även i Britas och Ragnars hem, både till vardags och fest.
Över sextio år på scenen
Som femtonåring började Barbro uppträda i hemtrakten, och ”upptäcktes” efter att ha sjungit i radioprogrammet ”Morronkvisten” 1954. Orkesterledaren Simon Brehm tog henne till Stockholm och hon fick spela in skivor under namnet Lill-Babs. Det hittade han på, för att låna lite glans av stjärnan Alice Babs.
Genombrottet kom 1959 med senare ABBA-managern Stikkan Anderssons låt ”Är du kär i mig ännu, Klas-Göran”, insjungen på överdrivet bred dialekt. Året efter sjöng hon i Melodifestivalen, sedan följde hittarna på rad. Barbro fick ett långt scenliv, över sextio år!
Återvände till hembygden
Offentligt blev Lill-Babs den glamorösa omskrivna, dyrkade och ifrågasatta stjärnan, ständigt i skvallerpressen med påstådda romanser, stickmönster och bullrecept. Men hon återvände alltid till hembygden. Som Lill-Babs räknades hon ut från scenen gång på gång, men kom igen lika många och gjorde sin grej. Hemma var hon Barbro som alltid fanns där.
Det visste akademiledamoten Lars Forssell, som skrev showen ”Hon är jag” åt henne 1982, med texter med ett betydligt större djup än dem hon hade blivit känd för – ett lyckat försök att nyansera bilden av henne. Och det var hon stolt över.
Släkt med Ingmar Bergman
– Mamma tyckte själv att det var det bästa hon gjort! Tillsammans med musikalen Annie get your gun 1974. Båda uppsättningarna visade en annan sida av henne än schlagern, säger Monica Svensson.
Det har också visat sig att Barbro var släkt med Lars Forssell, på mycket långt håll. Liksom med regissören Ingmar Bergman, som slängde på luren när en tidning berättade det för honom.
Barbro Svensson slutade aldrig att uppträda
Även om medierna framställde hennes scenliv som en rad comebacker med lugna perioder däremellan så slutade Barbro Svensson aldrig att uppträda. Turnerandet krävde till sist sin tribut och 2018 gick hon ur tiden, sedan hon hade drabbats av cancer och hjärtsvikt.
– Hon var så älskad så det är inte sant! Många hörde av sig efter att hon hade gått bort. Det var otroligt fina berättelser vi fick höra, säger Malin Berghagen.
Publicerad i Släkthistoria 6/2021