Ester kom in i mitt liv i form av ett mejl från en annan släktforskare, Henrik Bylander i Fritsla i Västergötland.

Han hade börjat forska på sin morfars sida och upptäckt att våra släktgrenar korsades i San Francisco i början av förra seklet.

Där hade hans morfars mormor Emma Nilsdotter gift sig med min mormors kusin Ragnar Andersson, och Henrik undrade om jag hade hört talas om Emmas dotter Ester, som lämnades kvar i Sverige när hennes mor emigrerade.

Varför berättade ingen?

Det hade jag inte, men Emma fanns med i min släktkrönika, och Ragnar hade jag till och med träffat. Det var 1963 när han besökte sina kusiner i Kråkered utanför Borås. En plats där mina anfäder träget brukat sina åkrar i minst tio generationer.

FLER ÖDEN OCH ÄVENTYR I SLÄKTHISTORIAS NYHETSBREV

Jag har också flera gånger träffat hans barn Ethel och Hugo – Esters halvsyskon – i San Francisco. Varför hade ingen berättat om henne vid mina besök hos mina släktingar?

Ryggåstugan i bondbyn Skephult

Ryggåstugan i bondbyn Skephult där Ester växte upp.

Jag mejlade deras barn och frågade, och alla blev lika förvånade. Ingen hade hört talas om henne.

I hela sitt liv bar Emma på sin hemlighet. Hon fick ett bra liv i det soliga Kalifornien med en skötsam man och två välartade barn medan hennes svenska dotter levde i armod. Först efter 30 år fick Ester ett livstecken från sin mor i form av några brev. Ett av dem finns kvar. Två tunna ark där modern mest skriver om väder och vind och en jordbävning i San Francisco.

Beskriver ingen saknad

Hon klagar också över att hennes syskon i Sverige beskyllt henne för att vara en dålig mor. Men hon skriver inget om någon saknad efter dottern, frågar inte hur hon haft det i sitt liv.

I kuvertet ligger också två foton – ett på Esters amerikanska syskon och ett på det fina huset där de bodde. Ester besvarade troligen bara ett brev. Hon var inte intresserad av någon fortsatt brevväxling.

Jag kunde inte släppa tanken på Ester, som levde ända till 1985. Hennes svåra barndom och ungdom ligger så nära i tiden. Så nära att jag har träffat hennes mors make Ragnar och hennes halvsyskon i USA.

Emma och Ragnar med barnen Ethel och Hugo

Emma och Ragnar med barnen Ethel och Hugo.

21 år gammal gav sig hennes mor Emma iväg på sitt livs resa. Den 18 maj 1910 gick hon ombord på ångfartyget Montebello som gick från Göteborg till Grimsby där hon bytte båt.

Några veckor senare anlände hon till Ellis Island i New York med White Star Lines Arabic.

Två månader tidigare hade hennes fyraåriga dotter Ester Adéle placerats i en dragig ryggåsstuga i bondbyn Skephult som fosterdotter till arrendatorn Carl Johan Andersson och hans hustru Johanna Matilda, båda i 60-årsåldern.

Lämnade Ester till sin syster

Skephult ligger ungefär tre mil från Borås, där Emma och dottern bodde. Kyrkböckerna berättar att Emma tre månader före avresan av någon anledning bosatte sig i Göteborg.

Troligen lämnade hon då ansvaret för Ester till en av sina systrar i Borås. Men efter en tid fick socknen ta hand om henne och hon utannonserades sedan som fosterbarn till lägstbjudande.

Sådana förfaranden var inte ovanliga och så kallade barn-auktioner förbjöds inte förrän 1918. Ett kvitto i Esters kvarlåtenskap visar att Carl Andersson erhållit 20 kronor i underhållsbidrag från socknen för år 1918. En summa som utbetalades till honom en gång om året fram tills dess att Ester var myndig.

Huset i San Francisco.

Huset i San Francisco.

Esters mor Emma föddes på en liten gård i Fåglum, Västergötland, som ett av åtta barn till Nils Nilsson Lith och Maja Stina Johansdotter.

När hon var tio år dog modern och tre år senare gifte fadern om sig med den betydligt yngre Kristina Johansdotter. De fick sedan sex barn i rask takt. Allt som allt växte alltså 14 barn upp i den lilla stugan.

Redan som 11-åring lämnade Emma hemmet och flyttade till två äldre systrar, som arbetade på en textilfabrik i Borås och hyrde en enrummare i arbetarstadsdelen Norrby.

Fick anställning som piga

När hon var 14 år fick hon anställning som piga på gården Ruered, som låg i Kråkered en halvmil från Borås, och där bodde hon mellan 1902 och 1904.

Kråkered var på den tiden en liten bondby, och på en av gårdarna bodde den två år äldre Ragnar Andersson – han som Emma gifte sig med i San Francisco 1912.

Byn var inte större än att de måste ha träffats då och då, särskilt som Ragnar bodde bredvid lanthandeln. Han kunde knappast ha undgått att se henne, en av de vackraste flickorna i byn.

”Råkade i olycka”

1904 behövdes inte Emma längre i hushållet på Ruered, och hon flyttade till sina systrar
i Borås och fick jobb på en av stadens många textilfabriker. Där träffade hon Algot Andersson Granat, en jämnårig bondpojke från Seglora, och det dröjde inte länge förrän Emma ”råkade i olycka”, som man sa. Våren 1906 födde hon en dotter som fick namnet Ester Adéle. Samtidigt påstod hon att barnets far var okänd.

En kort tid därefter flyttade hon dock ihop med Algot, och de båda 17-åringarna bodde tillsammans med dottern ett år i en liten lägenhet eller ett hyresrum på Norrby i Borås.

Algot angavs sedan som far till Ester i kyrkböckerna under resten av sitt liv och hon fick sin fars efternamn Andersson. Men när Ester var ett år, 1907, gav sig hennes far iväg till USA. Där arbetade han som snickare och gifte sig efter några år med en kvinna från Borås.

Sökte ett bättre liv i Amerika

Emma bodde kvar några år på Norrby med dottern. Men en majdag 1910 gick hon över landgången till ett fartyg som skulle föra henne till ett bättre liv i Amerika – ett liv där det inte fanns plats för hennes fyraåriga dotter.

Emmas äldre bror Carl hade tre år tidigare emigrerat och bodde i New York. Men hon stannade inte hos honom utan reste nästan omedelbart över den väldiga kontinenten till San Francisco i Kalifornien. Där träffade hon Ragnar Andersson, som hade emigrerat i mars samma år och fått arbete vid Santa Fe Railroad. Två år senare gifte de sig och bosatte sig i Richmond i norra delen av San Francisco.

Att Emma av en slump råkade stöta ihop med ungdomsvännen från Kråkered i Kalifornien låter för bra för att vara sant. De återsågs antagligen i Borås och gjorde upp om att emigrera till USA. Om Ragnar kände till Esters existens eller inte är okänt, men varken deras barn eller barnbarn i USA eller Ragnars syskon i Sverige har hört talas om henne.

skolklass

På klasskortet i Skephults skola står Ester längst till höger, en liten flicka som tydligt visade att hon kände sig obekväm.

Emma Nilsdotter, eller Nilsson som hon kallade sig i USA, och Ragnar gifte sig 1912 och året efter föddes deras dotter Ethel. Tre år senare fick de ytterligare ett barn – sonen Hugo. Emma blev hemmafru i ett trevligt villaområde – en drömtillvaro jämfört med hennes tidigare liv.

Dottern Esters liv var inte lika ljust. I 17 år bodde hon i det före detta soldattorpet Skepared 1115 i Skephult, som arrenderades av fosterfadern. När hennes ben var tillräckligt långa för att nå ner till tramporna i vävstolen, som stod i stugans enda rum, sattes hon i arbete med att väva gardintyg åt en förläggare i Kinnahult en mil därifrån.

Dag efter dag, år efter år. Varje gång en väv var färdig gick hon med den till förläggaren en mil hemifrån oavsett väder och vind.

Sporadisk kontakt

Ibland var snön så djup att den nådde henne långt upp på låren, har hon berättat. Lönen för mödan tog fosterföräldrarna, som hon kallade morfar och mormor, hand om. Hon fick ju mat och husrum som ersättning.

Medan Ethel och Hugo växte upp i en modern villa i en lugn och trevlig förstad till San Francisco bodde deras svenska halvsyster i en mörk och dragig timmerstuga i Skephult.

Emma var inte helt ovetande om hur dottern hade det. Några av hennes systrar hade sporadiskt kontakt med Ester och gav Emma information. Men hon gjorde inget för att hjälpa dottern.

Ester kände bitterhet

– Ester berättade inte gärna om sin barndom och ungdom, berättar Barbro Bylander, som är gift med Esters son Stig och bor i Fritsla. Men hon talade ibland om den kalla och dragiga stugan, där hon satt och vävde. Sin mor Emma nämnde hon knappt med ett ord. Hon var mycket bitter över att ha blivit lämnad och kom knappt ihåg henne. Hon visste inte ens varför hon hette Andersson i efternamn. Att det var hennes fars namn kände hon inte till. Om honom visste hon ingenting.

När Ester var 15 år dök plötsligt fostermoderns 33-årige systerson Anders Alfredsson upp. Han hade vistats i Amerika ett tiotal år och troligen inte lyckats särskilt bra.

Hans föräldrar var döda och Anders var välkommen att stanna hos sin moster och morbror. De var båda över 80 år och behövde hjälp med sysslorna på den lilla gården. Ett år senare, 1922, dog morbrodern och Anders tog över hans roll som ”familjens” överhuvud.

Ester blev gravid

Anders fick inte bara tak över huvudet. Han fick också en femtonårig flicka serverad som på ett silverfat, och Ester blev snart gravid. Sommaren 1923 när hon var sjutton födde hon en son, Erik Arnold, som dog vid ett års ålder av okänd orsak.

Nästan samtidigt dog Esters fostermor och hon blev ensam i stugan med Anders. Ett år senare, sommaren 1925, fick hon en ny son. Den lille Knut Bernhard blev bara blev tre månader gammal.

Ester med barnbarnet Henrik

Ester med barnbarnet Henrik, som 35 år senare började forska i hennes bakgrund.

I januari 1927 gjorde liemannen ett nytt besök i stugan, och då var det Anders som hämtades. Han avled efter att ha varit sjuk en lång tid, enligt vad Ester berättade för sin svärdotter.

Två månader senare fick hon sitt tredje barn, dottern Maj Lilian, som till skillnad från bröderna, överlevde barndomen och blev nästan 90 år. Sönerna anges i kyrkböckerna som ”oäkta” medan Anders Alfredsson är antecknad som far till Maj.

Ester och Anders hade förlovat sig strax före hans bortgång och Maj räknades därmed som trolovningsbarn.

Berättade aldrig om bröderna

När Ester blev ensam i stugan ryckte socknen in och ordnade anställning åt henne på en större gård, Bläshult, i Skephult. Där fick hon också ha med sin lilla dotter. Livet blev med ens ljusare för henne.

1933 gifte hon sig med Erik Bylander från Fritsla och där köpte han ett vackert gammalt hus åt dem. Han välkomnade Maj som sin egen dotter, och senare fick de sönerna Rolf och Stig. Ester hade äntligen en riktig familj.

– Men hon berättade aldrig om mina två bröder, som föddes och dog i den där dragiga stugan, säger Stig. Inte heller visste Rolf och jag att Maj, som dog för fem år sedan, inte hade samma far som vi. Pappa gjorde aldrig någon skillnad på oss och henne. Mamma pratade aldrig om hur hennes liv var innan hon träffade pappa, och vi tänkte inte på att fråga.

Ethel och Hugo på den senares 50-årsdag

Ethel och Hugo på den senares 50-årsdag. Likheten mellan Ethel och Ester är slående.

Maj, som gifte sig med Gustav Adolf Fredriksson, gick bort 2014. Deras två barn, Marita, född 1953 och sex år yngre Gustav Lennart visste inte mer om sin mormor Esters liv än vad hon hade berättat för Barbro och Stig.

Ester Bylander avled hösten 1985 och fick sin sista viloplats bredvid maken på Fritsla kyrkogård.

Några månader före hennes död hade jag besök av hennes amerikanska syskon Ethel och Hugo. Men ingen av oss visste att de hade en syster bara några mil från Borås, där vi träffade våra gemensamma släktingar.

Publicerad i Släkthistoria 12/2020