Döda fallet – Ragundasjön tömdes av misstag
Den 6 juni 1796 tömdes Ragundasjön i Jämtland på allt sitt vatten under bara fyra timmar. Försöken att skapa en flottled slutade i katastrof – och det nutida besöksmålet Döda fallet. Per Olov Qvist har flera förfäder som var inblandade i händelserna.
När Ragundasjön tömdes tog också älven en annan väg. Den gamla forsen blev vad vi i dag kallar Döda fallet. Pehr Hellzén, också släkting till skribenten, fick sin verksamhet spolierad i katastrofen.
Säg ”Döda fallet” och de flesta som känner till begreppet – eller till och med har varit på platsen i östra Jämtland – börjar tänka på ”Vildhussen”. Fram stiger då bilden av en obändig individualist som nästan ensam förde en kamp mot naturen och danade om ett landskap så att det framträdde i ny dager.
Men detta är mytens och turistbroschyrernas bild av den största människoframkallade naturkatastrofen i svensk historia. Sanningen var mer komplicerad.
Förvisso bör man uppmärksamma mannen som ledde själva grävningsarbetet som fick sådana fatala följder. Men bakom hela händelseförloppet döljer sig en lång och komplicerad historia av ekonomiska faktorer, lobbyarbete och en rad enskilda drivande aktörer.
Ragundasjön försvann under några nattliga timmar och efterlämnade en blottad sjöbotten.
Döda fallet var släktingarnas verk
Eftersom jag härstammar på mödernet från Ragunda där Döda fallet ligger har jag intresserat mig för de släktrelationer som förenar de viktigaste aktörerna i den här historien. Så småningom har jag också funnit att de flesta av de inblandade antingen är mina direkta anor eller släktingar på annat sätt.
Hela företaget bakom uppkomsten av Döda fallet har artat sig till en enda stor släkthistoria. Jag kan med viss rätt hävda att uppkomsten av Döda fallet egentligen är mina förfäders verk.
Kartan nedanför visar Indalsälvens sträckning och Ragundasjön före och efter katastrofen 1796.
Först lite om bakgrunden till det som skedde i juni 1796 när Ragundasjön försvann under några nattliga timmar och efterlämnade en blottad sjöbotten, ett torrlagt vattenfall och en avsevärd förödelse nedströms ända till havet.
Liksom på många andra ställen i Sverige hade Ragundasjön bildats genom att den ursprungliga älvfåran hade proppats igen av grus under den senaste istiden, så att älven hade tvingats ta en ny bana.
Den genom en grusås uppdämda sjön fick sedan ett nytt utlopp över en stenig brant som bildade en fors som bland annat kallades Gedungsen eller Storforsen. Samma typ av geologisk bildning finns ungefär två mil uppströms, där Indalsälven dämts upp i sjön.
Problem att transportera virke
Gesunden och det nya utloppet bildar Krångedeforsarna, en av de största forsbildningarna i mellersta Norrland. Uthuggningen av södra Sveriges skogar hade på 1700-talet skapat efterfrågan på virke också i norr, där stora skogsarealer hade utskiftats till enskilda ägare. I östra Jämtland fanns ett stort intresse för att avyttra virket, men transporten hindrades av Storforsen som omöjliggjorde all flottning utför de brant stupande klipporna.
Det fanns redan vid 1700-talets början idéer om hur detta problem skulle lösas. Den statliga strömrensningskommittén, ledd av den finlandsfödde Jacob Stenius den yngre, hade utrett frågan på 1760-talet. Stenius slutsats var att den enda möjliga lösningen var att bygga en kanal i den grusås som dämde upp Ragundasjön, men att man därvidlag måste vidta vissa försiktighetsåtgärder.
FLER ÖDEN OCH ÄVENTYR I SLÄKTHISTORIAS NYHETSBREV
Man behövde bygga en ordentlig fördämning med dammluckor för att kunna reglera vattenflödet och själva kanalen skulle byggas som en konventionell timmerränna.
Krångedeforsen, två mil uppströms, påminner om hur forsen vid Döda fallet såg ut. Foto från 1899.
Ragundaborna själva började nu också ta tag i frågan. Den som kanske var mest drivande var den före detta riksdagsmannen Jon Olofsson i Pålgård. En annan intressent var länsmannen Håkan Frisk, som fick sin chef landshövdingen Abraham Örnsköld att tillstyrka ett flottledsprojekt.
Gustav III gav tillstånd till kanal
Örnskölds efterträdare, G A Falkengréen, förde frågan till högsta ort, det vill säga kung Gustav III. Efter en del tveksamheter gav denne 1779 tillstånd till att gräva en kanal förbi forsen – om än med vissa förbehåll. Först skulle det utredas vilka eventuella skador som kunde uppstå under arbetet och hur sådana i så fall skulle ersättas ekonomiskt.
År 1780 påbörjade Jon Olofsson arbetet med att gräva en kanal genom åsen, men företaget stötte på svårigheter. Den metod han hade tänkt ut fungerade inte. Att gräva brunnar i åsen som sedan fylldes med vatten var alltför ineffektivt och efter ett par års grävande gav man upp.
Så blev allt vidare arbete med att försöka åstadkomma en flottningskanal vilande i drygt tio år – ända tills fyrtio av Ragundas och Stuguns mest förmögna hemmans- och skogsägare slöt sig samman och beslöt att återuppta arbetet.
"Vildhussen" började grävningsarbete
Man förhandlade fram en överenskommelse med hemmansägarna i byn Västerede, som ligger nedanför forsen. Därmed var man överens om hur eventuella skador på de slåtterängar som låg nedanför grusåsen skulle regleras.
Det är här som den konkursade handelsmannen Magnus Huss, kallad ”Vildhussen” på grund av sina vidlyftiga affärer, kommer in i bilden. Han erbjöd sig att göra hela grävningsarbetet för etthundra riksdaler, mindre än hälften av vad Jon Olofsson hade begärt.
Våren 1796 hade öppningen mot sjön blivit större och i kombination med en ovanligt stark vårflod var katastrofen ett faktum.
Resten är som man säger historia. Huss planerade att gräva sig genom åsen genom att använda sig av strömmande vatten som grävredskap. Projektet flöt på under vissa svårigheter. Gång efter annan stoppades arbetet av överklaganden från personer i Fors socken nedströms Storforsen. Trots att arbetet också saboterades hade man 1795 kommit så långt att älvvatten började sippra genom den uppgrävda kanalen. Man fyllde igen öppningen mot sjön och beslöt att fortsätta arbetet året därpå.
Sjön tömdes på fyra timmar
Våren 1796 hade öppningen mot sjön blivit större och i kombination med en ovanligt stark vårflod var katastrofen ett faktum. Ingen hade väl egentligen kunnat föreställa sig att grusåsen skulle bryta samman och vattenmassorna få fullt spelrum. Sjön tömdes på bara fyra timmar och förstörde odlingsmark, fastigheter och ägodelar för dem som bodde där vattnet bröt fram. Ingen drunknade dock under själva sjötömningen.
De fyrtio intressenter som låg bakom det nya grävningsföretaget kom att kallas ”Storforsbolaget”, även om det inte var något bolag i egentlig mening. Av de fyrtio finns inte mindre än fem personer bland mina direkta anor: Johan Olofsson i Döviken, av tiondelängden att döma Ragundas mest välbärgade hemmansägare, dennes syster Brita Olofsdotter, som var nybliven änka på en gård i Kullsta (en av två kvinnor i sällskapet) och gästgivaren i Gisselgård, Olov Gulliksson. Två hemmansägare i Ammer finns också med: Pehr Larsson och Nils Jonsson.
Efter viss tvekan och med förbehåll gav kung Gustav III tillstånd till att gräva en kanal förbi forsen.
Släktingens sågverk gick i fördärvet
Min egen relation till Jon Olofsson är att han var svåger till min morfars farfars morfar Olof Olofsson Norman i Torsgård. Fortsätter vi vidare på släktspåret finner vi att länsman Frisks systerson Pehr Hellzén, född i Hällesjö, hörde till de sågverksägare som fick sin verksamhet spolierad i katastrofen.
Året efter grundade han emellertid Wiftstavarv som med tiden blev ett av de ledande träföretagen. Dennes dotter Catharina Magdalena gifte sig med kyrkoherde Johan Månsson Huss, bror med just Magnus Huss. Så kommer också han in i utkanten i den stora släktgemenskapen.
Ur detta myller av förfäder och andra släktingar är det dock en person, länsman Håkan Frisk, som sticker ut och blir lite av centralfigur, även om han av åldersskäl inte kom att ingå i den slutgiltiga sammanslutning som kom att bli Storforsens öde.
Däremot finns tre av hans svärsöner med: min ana Nils Jonsson i Ammer, Frisks efterträdare som länsman, Anders Johan Gösling, och Jon Olofssons son, Carl Jonsson. Gösling blev dessutom en av dem som fick föra Ragundabornas talan vid de efterföljande rättegångarna.
Länsman Håkan Frisk
Håkan Frisk var känd – eller snarare ökänd – för sina ofta handgripliga skämt med sina medmänniskor, det man brukar kalla ”practical jokes”. Han kunde också vara tämligen respektlös mot andra myndighetspersoner. Bara landshövdingen tycks ha undsluppit hans stundom brutala humor.
Men bakom allt detta finner vi samtidigt en plikttrogen ämbetsman. Man hittar hans namnteckning lite varstans, under bouppteckningar och som undertecknare av kyrkans räkenskaper.
Vad ska man dra för slutsatser av hela denna härva av släktrelationer som griper in i varandra? När jag har ritat mitt släktträd på min mors sida finner jag att samma namn kan förekomma på flera olika ställen, det man brukar kalla anförlust. Här framtonar bilden av ett samhälle som i avsaknad av adliga ståndspersoner mer styrs av en bondeelit, förenad genom olika släktband.
Döda fallet har blivit en av Jämtlands största turistattraktioner. En lång träramp leder numera besökarna genom den torrlagada älvfåran.
Många gifte sig inom sitt eget begränsade sociala skikt och därmed blev de flesta släkt med varandra. Kanske bäddar detta för ett mindre autokratiskt styre med lite större socialt ansvar? Det visade sig senare under svältåren i slutet av 1860-talet, när den nödhjälp som administrerades i Ragunda distribuerades på en rättvisare grund än på andra ställen.
Betalade skadestånd
Vad hände då i efterdyningarna till katastrofen? Det blev rättssak av det hela och skuldfrågan avgjordes i Högsta domstolen 1803. (Nya rättsprocesser följde dock även senare, varav vissa varade ända till 1970-talet!) Ledarna för Storforsbolaget frikändes från allt ansvar för det skedda, i utbyte mot att man genom förlikning gick med på att betala ett begränsat skadestånd till de drabbade i Fors socken. Övriga socknar nedströms fick klara sig bäst de kunde via insamlingar i Sveriges kyrkor.
Magnus Huss omkom genom drunkning året efter katastrofen – om det var en olycka eller ett mord har diskuterats. Under alla omständigheter blev han snabbt glömd och nämns knappt i de efterföljande rättegångarna.
Ragundaborna vann på det hela
I slutändan blev det nog så att Ragundaborna och mina förfäder vann på det hela. Man fick sin flottled och med tiden också stora arealer ny odlingsjord på den forna sjöbotten som tillföll personerna bakom grävprojektet. Och bygden fick dessutom en turistattraktion och en god skröna att berätta.
Publicerad i Släkthistoria nr 6/2021
