Alfred Persson växte upp på en mindre gård på Hallandsåsens skånska sida tillsammans med fyra syskon. Fadern hade avlidit redan 1890 när Alfred var fem år. Modern fick den tunga uppgiften att ensam försörja barnen med utkomsten från gården.

Tretton år senare, den 1 juli 1903, gick Alfred uppför landgången till S/S Oscar II som låg förtöjd i frihamnen i Köpenhamn. Med sig hade han sin äldre broder Martin och en bekant från hembyn Hjärnarp. Det var alltså tre unga män som på skakiga ben blandade sig med den stora massan förväntansfulla emigranter på fartygets däck.

Huruvida det var en definitiv avresa, eller mest ett äventyr som så småningom skulle avslutas med en återkomst till Sverige, var inte riktigt klart vid avresetillfället. Den viljestarka modern, Petronella, var emot hela projektet och mycket talar för att de hade fått lova att återvända. Männen hade valt att resa från Köpenhamn för att inte komma i konflikt med de svenska militära myndigheterna, eftersom de inom kort skulle kallas till mönstring och värnplikt.

Skräddarna på Walters & Anderson i Evanston, en förort till Chicago. Alfred är tredje personen från vänster. Fotot är taget omkring 1912.

© Privat

Framme i USA blev Philadelphia första anhalt för bröderna innan de fortsatte till Chicago. Den tredje mannen i resesällskapet hade redan efter Ellis Island i New York själv begivit sig vidare till Connecticut.

I Chicago kom Alfred och Martin att slå sig ned i Swede Town, det då svenskdominerade området i stadens centrala delar som nu heter Near North Side. Vid Alfred och Martins ankomst höll stadsdelen på att byta skepnad. Svenskarna bosatte sig nu allt oftare i Chicagos nordligare delar och italienare och östeuropéer flyttade in istället.

Från Chicago till Seattle

Alfred etablerade sig snabbt som skräddare i området och Martin fick diverse ströjobb. De bodde tillsammans på olika inackorderingshem. Redan efter ett drygt år började den äventyrslystne Alfred bli övertygad om att gräset var grönare på Amerikas västkust. Han ville lämna Chicago och pröva lyckan i Seattle. Kanske påskyndades hans beslut av broderns vacklande psykiska hälsa. Tungsinthet och depressioner plågade Martin, och ställde till problem för dem båda.

Efter en flera dygn lång tågresa längs gränsen till Kanada kom Alfred och Martin i november 1904 fram till Seattle – den backiga staden som hade blivit en utskeppningshamn för delstaten Washingtons skogstillgångar, samtidigt som den utgjorde ”porten till Alaska” och dess guldfyndigheter.

Den viljestarka modern, Petronella, var emot hela projektet.

Många skandinaver slog sig ner i Seattle. Både klimatet och den omfattande skogs- och fiskenäringen i trakten var välbekanta inslag från hembygden. Och guldet i Alaska lockade de djärvaste.

Guldet i Alaska lockade

För Alfred blev det dock först arbete som skräddare hos Stone Brothers på Second Avenue. Efter drygt ett och ett halvt år där kunde han till slut inte motstå frestelsen att söka lyckan i guldgrävarstaden Nome. Han övertalade Martin och de gav sig iväg norrut på den åtta dagar långa båtresan till Alaska.

I maj 1906 steg de i land i Nome, strax söder om polcirkeln. Vid den här tiden var de allra lätttillgängligaste guldfynden redan upptäckta och bärgade. För bröderna blev det istället smutsigt arbete i dagbrotten. Men de var inte helt utan framgångar i sitt guldletande. Emellertid drabbades de också av motgångar – hus brann ner och investeringar slog fel. I oktober samma år återvände de därför besvikna till Seattle.

Övervintrade som skräddare i Nome

Martins psykiska ohälsa bidrog till slitningar mellan bröderna och i maj 1907 återvände han på egen hand upp till Nome, medan Alfred avvaktade med resan till september samma år. När Alfred kom dit var Martin redan på väg tillbaka till Seattle och några månader senare begav sig brodern plötsligt av hem till Sverige. Ovetande om broderns val satsade Alfred på att övervintra som skräddare i Nome.

FLER ÖDEN OCH ÄVENTYR I SLÄKTHISTORIAS NYHETSBREV

Skrädderiarbetet var välbetalt och inkomsten skulle möjliggöra nya investeringar i guldfälten. Men när våren äntligen kom uppdagades att han blivit lurad på alla sina investerade pengar. Det återstod endast för honom att desillusionerad bege sig tillbaka till Seattle med en av vårens första fartygsavgångar.

Gatulivet är intensivt på Front Street i Nome, en gång Alaskas största stad. Alfred arbetade troligen i huset till vänster vid skylten »Tailors».

© Privat

Efter ytterligare tvivelaktiga investeringar i en guldgruva utanför Seattle bestämde sig Alfred för att lämna Seattle och pröva lyckan i Aberdeen femton mil söder om Seattle, en expansiv timmer- och hamnstad. Där hade han hade inga svårigheter att få arbete som skräddare.

Ett bättre liv i Amerika

Samma år anlände Rosalie Johansson, kvinnan som sedermera kom att bli Alfreds maka och min mormor, till USA. Hon växte upp i ett torp på Hallandsåsen med Krapperups slott som ägare. Hennes utvandring år 1906 skedde helt utan Alfreds vetskap. Förmodligen kände de inte ens varandra, trots att de kom från samma trakter.

Rosalie kom att slå sig ned i Connecticut eftersom några av hennes kusiner redan bodde där. Hon arbetade som hushållerska i flera amerikanska familjer. Av vykort jag har läst har jag förstått att hon var mycket populär i familjerna. För henne var livet betydligt bättre i USA än det hade varit i Sverige. Miljön var närmast idyllisk jämfört med de stökiga platserna där Alfred vistades.

Swede Town i Chicago

I januari 1910 lämnade Alfred hastigt Aberdeen, med all sannolikhet på grund av våldsamheter i staden. Efter en kringflackande resa över den amerikanska kontinenten fann han ett halvt år senare skräddarjobb i Philadelphia. Men här stannade han bara några månader, innan han lockades att göra ett återbesök i Sverige. Besöket i hembygden varade dock endast under några sommarmånader och snart kom han tillbaka till USA.

Efter återkomsten från Sverige sökte sig Alfred direkt till Swede Town i Chicago, men stadsdelen hade ytterligare förändrats från en svenskdominerad enklav till en plats för alla möjliga nationaliteter. Alfred trivdes inte och på våren 1911 flyttade han vidare norrut till förorten Evanston.

Alfred trivdes inte och på våren 1911 flyttade han vidare norrut.

Här fanns många svenskar och boendemiljön var bättre med breda, lugna gator omgärdade av vackra hus. Metodisterna styrde i staden och förbindelserna in till Chicago var goda. Det var möjligt att i viss mån ”pendla” in till downtown Chicago.

Här fanns också ett fint skrädderi, Walters & Anderson, där Alfred fick arbete. Mestadels var det eleganta kostymer och kläder för kundernas jaktäventyr som skrädderiet arbetade med.

Slapp straff för utebliven värnplikt

Alfred bodde på två olika adresser i Evanston och husen finns kvar än idag. Han fotograferade mycket med sin kamera och av bilder och brev har jag förstått att Alfred här hade ett rikt socialt liv. Inom den svenska kamratkretsen upplevde Alfred ständigt nya saker, inte minst under alla motorcykelturer som de gjordei omgivningarna.

När Alfred fyllde 28 år i början av 1913 kunde han återvända till Sverige utan att riskera straff för att han hade uteblivit från mönstringen och värnplikten i Sverige. Hembygden lockade honom – och han hade ju en gång lovat sin mor att återvända.

Rosalie Johansson återvände – precis som Alfred – till Sverige efter att ha varit några år i USA. Rosalie och Alfred möttes i Skåne 1913.

Om Alfred skulle fortsätta som skräddare eller bli bonde i hemlandet var han nog inte klar över, men ekonomiskt och socialt innebar hemvändandet med all sannolikhet ett steg tillbaka för honom. Därför måste det funnits andra faktorer som han värderade högre när han tog beslutet att återvända.

Alfreds och Rosalies vägar möts

Rosalie återvände också till Sverige vid samma tid från sin anställning som hushållerska hos en professor Keller i New Haven. Det var definitivt flera steg ned på den sociala stegen för henne också, men hon hade haft en ständig oro för föräldrarnas vacklande hälsa. Rosalie var enda flickan i den stora syskonskaran och kände troligen att hon borde ta hand om föräldrarna. Från brev har jag förstått att hennes intention var att återvända till Connecticut senare.

Istället kom hennes och Alfreds vägar att korsas. De båda återkomna emigranterna möttes i den gamla hembygden och tycke uppstod. Efter något år ringde bröllopsklockorna för paret och en mindre gård införskaffades i hembygden med hjälp av sparade Amerikapengar.

De blev alltså åter bönder. Första världskriget rasade för fullt och svåra ekonomiska tider rådde i landet. Drömmen om en framtid i Amerika kändes sannolikt avlägsen.

Publicerad i Släkthistoria 8/2021