Grevinnan Pipers hjärta sparades i 200 år
När Jacquette avled blev hennes make, den arge greve Piper, utom sig av sorg och vägrade begrava kroppen. I flera generationer sparades hennes torkade hjärta i en urna av gjutjärn.
Jacquette du Rietz och hennes man Gustaf Piper.
Först 200 år efter sin död fick grevinnan Jacquette du Rietz från Mariedals slott tillbaka sitt hjärta. När hon dog 1816 vägrade hennes make, greve Gustaf Piper, att skiljas från henne och behöll hennes balsamerade kropp i sitt slott ända till sin egen död 40 år senare.
Men hennes hjärta förvarades i en urna på Hedensbergs gods i Västmanland i fem generationer fram till 2012, då det gravsattes bredvid hennes kropp i familjegraven.
Jacquette du Rietz
Det var på Hedensbergs gods hon föddes 1782 – den vackra Jacquette Elisabet du Rietz. Som mycket ung kom hon till Mariedals slott nära Kinnekulle som nybliven hustru till greve Gustaf Piper.
Man kan lätt föreställa sig hennes förtjusning när hon såg det vackra tizianröda slottet, som uppförts i början av 1600-talet av Jean de la Vallée på uppdrag av Magnus Gabriel De la Gardie. Ett vackrare hem kunde hon knappast få.
De var unga och lyckliga, och allt gick greve Gustaf väl i händerna. Han utnämndes till kammarherre hos kronprinsen Carl Johan, och förutom det vackra Mariedal mellan Skara och Götene hade han också ärvt det stora godset Stola och det betydligt mindre men mycket vackra hemmanet Jerneväg vid Kinneviken.
Familjen Pipers första sorg
Där skapade han ett behagligt sommarhus i italiensk stil till sig och sin växande familj snart. Snart var han och den unga vackra hustrun omgivna av en stor barnaskara – fyra döttrar och en son – och deras framtid såg ljus ut.
Men lyckan blev kortvarig. Den älskade sonen Carl var bara nio år när han föll ner från en mur och slog ihjäl sig när familjen besökte moderns släktingar på Hedensberg. Föräldrarna, bedövade av sorg, begravde honom i den piperska familjegraven på Engsö slott – den plats där de själva skulle få sitt sista vilorum så småningom.
Mariedals slott, där Jacquettes döda kropp förvarades i över 40 år.
Drabbades av lungsot
Med tiden blev greven alltmer despotisk och beskrevs som en riktig hustyrann. Han fick namn om sig att vara hård och hänsynslös och blev känd på bygden som en bondeplågare.
Jacquette däremot var mycket omtyckt av alla hon kom i kontakt med. Hon ägnade sig åt hjälpverksamhet bland fattiga och sjuka människor och gjorde ofta besök i stugorna kring Mariedal med matkorgar. Kanske var det i någon av dessa stugor som hon smittades av den fruktade lungsoten. Till en början gjorde den sig påmind som en envis hosta, och den blev bara värre och värre.
Försommaren 1816 anlitade Gustaf Piper en livmedikus – den unge nyutexaminerade läkaren Per Brandelius, som bosatte sig på Mariedals slott för att vårda Jacquette. Men hon blev snabbt sämre, och blev efter en kort tid sängliggande.
Förbjöd tidningsläsningen
Hennes näst äldsta dotter Christina satt varje dag och läste högt för henne ur tidningar för att lätta upp hennes humör. Hon läste om spännande upptäckter, kungamord och societetsskvaller, om upptäcktsresor till fjärran länder och om fruntimmersmodet i Paris och London.
Hennes mor tyckte mycket om att lyssna på berättelserna, men greven blev fullkomligt rasande över dotterns tilltag. Att läsa tidningar var inget för kvinnfolk, ansåg han, och såg till att de förstördes.
Snart stängdes dörren till moderns rum för alla utom greven, doktor Brandelius och prästen. Flickornas glada skratt och pladder blev alltmer sällsynta. Tyst tassade de genom de stora salarna för att inte störa sin mor, och Christina – den känslosammaste av flickorna – tillbringade både dagar och nätter utanför hennes dörr.
Jacquette du Rietz död
Den 15 augusti 1816 hörde hon faderns förtvivlade skrik från rummet och förstod att hennes mamma var död. Jacquette du Rietz blev bara 34 år och hennes yngsta dotter Louise var åtta år, Ebba tio, Christina 16 och Hedvig 17 när de blev moderlösa.
Balsamering av lik fick ett uppsving under 1800-talet.
Gustaf Piper vägrade lämna sin döda hustrus bädd. Dagen efter hennes död började han läsa högt för henne ur sådana tidningar som han tidigare förbjudit Christina att läsa. Han kunde inte acceptera att hon inte längre levde och försökte gottgöra den stränghet han visat tidigare.
När Jacquette tio dagar efter sin död jordfästs i Ova lilla medeltidskyrka några stenkast från slottet fattade han ett beslut som väckte stor förundran både i trakten och bland släktingar på andra håll i landet.
Den döda kroppen balsamerades
Han bestämde att hans hustru inte skulle föras till den piperska familjegraven på Engsö slott bredvid sonen Carl. Nej, hon skulle stanna kvar hos sin make och döttrarna på Mariedals slott och doktor Brandelius fick i uppdrag att balsamera hennes döda kropp.
Ytterligare en läkare, provinsialläkaren Erik Olenius, anlände till sorgehuset, och de följande dagarna var ett av rummen på nedre botten tillbommat. Vad som skedde där inne visste inte döttrarna, men de förstod att det var något stort. Fadern hade berättat för dem att deras mor skulle få stanna kvar hos dem. Kanske föreställde de sig att hon skulle få liv igen, att allt skulle bli som vanligt.
Öppen sarkofag
Dottern Christina beslöt att ta reda på vad som hände i det låsta rummet. Hon tog sig upp till ett fönster och kikade in. Vad hon såg berättade hon aldrig för någon, men efter den dagen blev hon helt förändrad, och hennes sinne försvagades med tiden.
När flickorna omsider fick tillträde till rummet såg de inte sin älskade mamma. De såg en livlös, blek och skrämmande kropp i den öppna sarkofagen. Fyllda av fasa rusade de ut ur rummet och vägrade under lång tid att gå dit igen.
Balsameringsverktyg från 1800-talet.
Svart urna med hennes hjärta
På en piedestal bredvid kistan stod en liten svart urna av gjutjärn. I den fanns moderns hjärta, som torkats, och genom hjärtat skulle modern kunna se dem, påstod deras far. Ett torkat hjärta i en urna blev ett substitut för deras glada livliga mor.
Varje morgon reste greven till Lidköping och köpte dagens tidningar, och varje kväll satte han sig vid sarkofagen och läste högt för sin döda hustru. Urnan med hjärtat stod vanligen på sin piedestal vid kistan, men när Gustaf begav sig ut på resor tog han den med sig.
Snart började skvallret gå i trakten om den galne greven. Visserligen var seden att balsamera döda ganska utbredd inom adeln och bland kungligheter vid den tiden. Men att förvara en död kropp i hemmet ansågs anstötligt.
När myndigheterna fick vetskap om detta tog landshövdingen i Skaraborgs län kontakt med Gustaf Piper och meddelade honom att förvaringen av liket i slottet stred mot kyrkolagen.
Greven svarade med att kroppen numera skulle förvaras i en plomberad kopparkista, som stod i en låst ekkista, och att den skulle stanna på Mariedal ända till den dag då han själv gick ur tiden. Då skulle hans och hustruns kroppar föras till familjegraven och begravas tillsammans.
Karl XIV Johan avgjorde striden
Det blev en svår nöt att knäcka för kyrkan. Den mäktige herren på Mariedal fick man handskas varligt med på grund av hans stora donationer och nära förbindelser med hovet. Frågan bollades vidare ända till kungen, Karl XIV Johan, och hösten 1818 fick Gustaf Piper tillåtelse att behålla kroppen i slottet. Förutsatt att rummet, där den förvarades, invigdes till ett gravkor.
Så skedde ett år senare. Den andra augusti, i samband med en nyligen instiftad minnesfest över Jacquette, anlände biskop Ture Weidman i sin eleganta vagn till Mariedal och invigde ett rum i slottet till gravkor. Där ställdes sarkofagen med huvudändan i en liten nisch, och därmed hade man löst den kniviga frågan.
Den piperska lasarettsbyggnaden med skorstenarna formade som gravurnor. De finns kvar än idag.
”Jacquette du Rietz minne”
Två veckor efter jordfästningen lade Gustaf Piper med 8 000 riksdaler grunden till en minnesfond i Jacquettes namn. För pengarna byggdes en ”lazarett- och fattigförsörjningsinrättning” vid Lundsbrunns hälsobringande källa i närheten av Mariedal. Detta för att hedra hustruns minne och för att ”tillfredsställa hans blödande hjärta”.
Lasarettet invigdes redan ett år efter Jacquettes död, och den gamla träbyggnaden finns fortfarande kvar. Över porten sattes en stenplatta med inskriptionen ”Jacquette du Rietz minne”. Greven bestämde också att byggnadens två skorstenar skulle ha formen av antika gravurnor för att alla skulle förstå vems minne han ville hedra.
Minnesdag för Jacquette
Han bestämde också att den andra augusti, som var grevinnans födelsedag, skulle man ha en minneshögtid med psalmsång och allmän förplägnad, och så sker även i dag. Sommartid används fastigheten för rehabilitering av pensionärer och handikappade från länet, och numera kallas byggnaden allmänt för ”Piperska”.
För att än mer sona sin skuld till hustrun ändrade han namnet på familjens sommarhus, Jerneväg. Det nya namnet blev Villa Giacomina – en italiensk variant av Jacquette.
Greve Gustaf Piper avled inte förrän 1857, och hans och hans hustrus kroppar fördes till Engsö slott i Västmanland. Där fick de sina viloplatser i en krypta under altaret i den lilla 1300-talskyrkan utanför slottsmuren. De var de sista som jordfästes där, och äntligen gick Jacquettes önskan i uppfyllelse – hennes vid den tiden spruckna och illa medfarna ekkista ställdes bredvid sonen Carls kista.
Hjärtat hamnade på Hedensberg
Men urnan med hjärtat fick hon inte med sig. Den tog äldsta dottern Hedvig Charlotta hand om när hon gifte sig med greve Hugo Didrik Hamilton och flyttade till Hedensberg, som hon ärvt när hon var 17 år. Där förvarades hjärteurnan ända fram till 2012, då den placerades bredvid Jacquettes kista.
På baksidan av urnan berättar en förgylld latinsk inskription om Gustaf Pipers stora sorg: ”Ack! Min hustru bor i himlen! Av ödet blivit bortryckt! Jag mitt bröst lättar under suckar och tårar”.
Archibald Hamilton hade kvar urnan med sin farfars farmors mors hjärta på Hedensbergs gods fram till sin död 2009.
Kabinettet på Mariedals slott, där kistan med grevinnans kropp stod i mer än 40 år byggdes om till kök 1952. Då avlystes rummet som gravkor, och i den rundade nischen där sarkofagen stått finns numera en prosaisk elektrisk spis.
Mariedals slott ägs av Virgin
Mariedals slott ärvdes av Hedvig Charlotta vid faderns död 1857 men hon sålde egendomen elva år senare. Efter flera ägarbyten köptes det av Nils Gustaf Alexander Sparre, och gick genom giftermål över till släkten Virgin 1936. Nuvarande ägare är Ivar och Sofi Virgin, och fortfarande är de la Gardies vackra skapelse i stort sett oförändrad.
Troligen inverkade barndomens tragiska upplevelser menligt på åtminstone två av Jacquettes döttrar. Christina var bara 34 år då hon dog av vad man då kallade nervslag. Ebba gifte sig med Stellan Hampus Mörner och fick åtta barn. Hon lär dock ha varit en kall och kärlekslös mor, och hennes våldsamma humör gick ut över barnen, som flyttade hemifrån så snart de hade möjlighet.
Den yngsta dottern Louise gifte sig med greve Johan David Hamilton men fick inga barn. Hon levde tills hon var 71 år. Äldsta dottern Hedvig gifte sig, som nämnts, med greve Hugo Didrik Hamilton, och de bosatte sig på Hedensberg, hennes mors barndomshem. Som vuxen kallade hon sig sitt tredje namn, som var Jacquette. Hon fick åtta barn och dog vid 83 års ålder. Och det var hon som tog med sig urnan med moderns hjärta till hennes barndomshem.
Hjärtat följde fem generationer
Där förvarades den sedan hos fem generationer ättlingar till den balsamerade grevinnan. Hennes barnbarns barnbarns barn, Archibald Hamilton, var den siste i släkten som bodde där. Han sålde godset 2006 och avled tre år senare.
Engsö slott var fideikommiss fram till 1971 då slottet såldes till Västerås stad. I dag bor Carl Piper i en av flyglarna medan själva slottsbyggnaden används som museum och visas för allmänheten under sommaren.
Publicerad i Släkthistoria 12/2018
