I Sverige fanns ungefär 150 barnhem 1910. Ett av dem var Kungsholmens barnhem i Stockholm där den här bilden togs i början av 1900-talet.

© Centrum för Näringslivshistoria/ Stockholmskällan

Livet för barnhemsbarnen

Under flera hundra år placerades tusentals svenska barn på barnhem. Dit kom de om de saknade föräldrar, var misskötta eller hade andra problem. Väl inskrivna fick de arbeta för sin försörjning och fostrades till en framtid som dräng eller piga.

14 mars 2020 av Björn Lundberg

En dag i början av november 1890 blev ännu en flicka inskriven på ett av Stockholms barnhem. Hon hette Maria Lindqvist och var nio år. Stockholms stads uppfostringsanstalt för flickor, ett gulaktigt stenhus i tre våningar på Södermalm, skulle bli hennes hem de kommande åtta åren. Samtidigt sändes hennes två yngre syskon till ett annat barnhem i andra änden av staden.

Bakom varje barnhemsplacering fanns ett trauma eller en tragedi. Enligt historikern Ingrid Söderlind, som följt flickans öde i barnhemmets arkiv, handlade det i detta fall om att barnens moder hade dött. Fadern var visserligen i livet, men då han led av en kronisk lungsjukdom ansågs han inte kapabel att ta hand om sina barn. Istället splittrades syskonskaran och ännu en familj slogs i spillror.

Blev barnjungfru åt Reutercrona

Marias nya hem låg ett stenkast från Hammarby sjö vid foten av Vita bergen och kallades uppfostringsanstalt. Där fick föräldralösa flickor lära sig konsten att tjäna. När de lämnade barnhemmet skulle de vara redo att börja arbeta som tjänarinnor. 

I Marias fall skedde det i december 1898, när hon var 17 år. Då placerades hon som barnjungfru åt Gerhard Reutercrona, bevakningsbefälhavare vid Långholmens centralfängelse. Hon lämnade alltså en anstalt för en annan, även om hon i fortsättningen fick tillbringa dagarna utanför dess väggar.

Maria Lindqvist var bara ett av hundratusentals barn i Sverige som under de senaste tvåhundra åren placerats på barnhem eller i fosterfamilj. Många av dem undvek att tala om sina erfarenheter. Däremot spreds bilden av livet på barnhemmen genom en stor mängd litterära skildringar. Charles Dickens Oliver Twist, Charlotte Brontës Jane Eyre, L M Montgomerys Anne på Grönkulla och Astrid Lindgrens Rasmus på luffen är bara några av de berättelser som bidragit till att väcka engagemang för samhällets utsatta barn.

Stora barnhuset i Stockholm var det mest kända av de barnhus som inrättades i Sverige på 1600-talet. Ett av syftena var att få bort de många unga tiggare som drev runt på gatorna. Målning (detalj) av Johan Sevenbom från 1780-talet.

© Stockholms stadsmuseum

Anstalternas epok

Hundraårsperioden 1850–1950 har kallats anstalternas epok i Sveriges historia. En våg av institutionalisering märktes i många olika samhällsområden. Runt om i landet uppfördes nya barnhem, fängelser, sanatorier och anstalter för psykiskt sjuka.

En utredning som publicerades 1897 slog fast att fler än 40 000 barn i Sverige var placerade på barnhem, fattiggårdar eller fosterhem. Några drevs i offentlig regi, men de flesta hade tillkommit på initiativ av stiftelser, föreningar eller privatpersoner.

MER OM LIVET FÖRR I SLÄKTHISTORIAS NYHETSBREV!

Bakom denna iver att omhänderta människor fanns en stark tro på att professionell expertis skulle kunna omdana människor, särskilt barn och ungdomar. I många fall ansågs föräldrar och familj vara till skada för barnen i deras uppfostran. Därför höjdes krav på reformer som skulle göra det möjligt att ta hand om minderåriga som for illa i hemmet.

Men det fanns också andra orsaker till oron. I städerna växte de nya industrierna snabbt och lockade landsbygdens invånare till arbete. Men de urbana fattigkvarteren erbjöd en hård uppväxtmiljö och inom borgerligheten uppstod en filantropisk rörelse fram som sökte ”rädda” utsatta barn. Men det var inte bara stiftelser och andra välgörenhetsföreningar som engagerade sig. Även staten blev allt aktivare.

Ligapojkskommittén

För att komma till rätta med ungdomsproblemen tillsattes år 1896 en statlig utredning, den så kallade ligapojkskommittén. Efter flera års arbete resulterade den i 1902 års barnavårdslag som avsåg ”uppfostran åt vanartade och i sedligt avseende försummade barn”. För första gången blev det möjligt att från samhällets sida systematiskt ingripa och omhänderta barn som inte fick den uppfostran de ansågs behöva. Lagen vidareutvecklades och antalet barn som togs omhand uppgick under 1900-talet till mer än tvåhundra tusen.

Det fanns tre huvudsakliga skäl till att barn placerades på barnhem eller annan anstalt. Det första handlade om att det helt enkelt inte fanns några föräldrar eller annan person som kunde ta hand om barnet. Det andra motivet gällde barn som växte upp under dåliga villkor och behövde hjälp och skydd. Den tredje orsaken var problem hos barnen, att de på grund av olydnad eller andra brister ansågs vara i behov av särskild vård.

Samhället omhändertog barn som inte fick den uppfostran de ansågs behöva. Här ett foto från Allmänna barnhuset i Stockholm strax efter sekelskiftet 1900.

© Stockholms stadsmuseum

Flera olika sorters barnhem

Barnhem var därför egentligen ett samlingsnamn för olika inrättningar. Där ingick spädbarnshem, mödrahem, specialhem, skyddshem och upptagningshem. En del låg vackert utplacerade i grönskande natur, andra var inhysta i ålderdomshem eller andra tillfälliga lokaler. En sak hade de emellertid gemensamt: deras invånare hade inte kommit dit på eget initiativ.

Barnhemmens historia i Sverige började långt före 1800-talets ivriga anstaltsbyggande. Några regelrätta barnhem fanns visserligen inte i det medeltida samhället, men fattiga eller föräldralösa barn kunde bli omhändertagna av lokalsamhälle, kyrka eller kloster.

Stora barnhuset öppnade 1633

Efter reformationen på 1500-talet övergick ansvaret gradvis från kyrka till stat. På 1600-talet beslöt Gustav II Adolf att särskilda barnhus skulle upprättas i de större städerna. Mest känt blev Stora barnhuset i Stockholm, som slog upp portarna på Drottninggatan år 1633. Ett av dess syften var att få bukt med det växande problemet med unga tiggare på stadens gator. Därför tog hemmet emot barn i åldrarna 6–14 år.

Arbete var fundamentet i barnhusets dagliga rutiner. Det ansågs uppfostrande, men var dessutom ett sätt att täcka kostnaderna för verksamheten. Vid Stora barnhuset fick de intagna barnen arbeta åt den svenska krigsindustrin, bland annat med att tillverka garn och rep åt flottan. Vid spinnrockar i barnstorlek skapades material till de segel som drev den svenska flottans skepp över Östersjön.

Dålig hygien och stränga straff

Det är svårt att få en detaljerad bild av barnens tillvaro, men de bevarade källorna vittnar om dålig hygien, undermålig mat och stränga straff för den som bröt mot reglerna. Dödligheten i sjukdomar var hög. Paradoxalt nog erbjöd barnhuset ändå en tillvaro som i fråga om mat, värme och tak över huvudet inte sällan var mind­re eländig än den som väntade andra fattiga barn.

Arbete fortsatte att vara ett viktigt inslag i barnhusets tillvaro, men med tiden blev också undervisning och fostran allt viktigare. Som mest bodde fler än 300 barn innanför dess väggar. Men med tiden förändrades institutionens karaktär. 1785 presenterade Gustav III en förordning som fastslog att barnen istället skulle placeras i fosterhem. Samma år slogs Stora barnhuset samman med Lilla barnhuset, där spädbarn placerades, och fick namnet Allmänna barnhuset.

Ett antal barn står redo att lämna barnasylen i Stockholm för att bege sig till fosterhem ute på landet. Barnasylen tog tillfälligt hand om barn vars föräldrar inte kunde behålla dem på grund fattigdom, svält och bostadsnöd. Foto 1915.

© Stockholms stadsmuseum

Placerades i fosterhem

Barnhemmen utvecklades sedan alltmer till att bli transitstationer för fattiga eller föräldralösa stadsbarn som väntade på att skickas ut till nya familjer på landsbygden. Även om en del fosterföräldrar säkert tog hand om utsatta barn av rent humanitära skäl är det svårt att bortse från att den mest utsatta delen av befolkningen blev en handelsvara vars pris bestämdes av hur mycket de åt och vilken typ av arbete de kunde bidra med.

I USA var pojkar mer eftertraktade som fosterbarn än flickor, men i Sverige förhöll det sig tvärtom. Om det berodde på att pojkar ansågs ställa till mer besvär eller krävde mer näring är svårt att säga, men följden blev att de fosterfamiljer som tog emot pojkar kunde få högre ersättning. Av fosterfamiljerna krävdes god moral och religiös renlärighet. Däremot diskvalificerades inte de många fosterföräldrar som själva levde i fattigdom och med nöd och näppe kunde försörja de nya familjemedlemmarna. Livet i fosterfamilj innebar långt ifrån alltid en väg ut ur fattigdom.

Ogifta mödrar lämnade bort barnen

Fattigdom var inte heller det enda skälet till att barn omhändertogs. Samhällets stränga normer kring sex och samlevnad hade också stor betydelse. Att föda barn utanför äktenskapet var så skambelagt att barnamord var ett påtagligt samhällsproblem. För att komma till rätta med problemet kungjorde Gustav III år 1778 det så kallade barnamordsplakatet som gjorde det möjligt för ogifta mödrar att resa till annan ort och föda sina barn anonymt. 

För de ensamstående mödrar som behöll sina barn väntade inte bara skam och socialt stigma. Eftersom det saknades organiserad barnomsorg och effektiva skyddsnät var det i praktiken omöjligt för många av dem att försörja sig och vårda ett nyfött barn. Tusentals kvinnor blev därför tvungna att lämna bort sina spädbarn.

Betalade med att amma

Transaktionen var inte gratis. Fosterfamiljer hade rätt till ekonomisk ersättning tills barnen fyllde 14 år. För mödrar som lämnade barn till barnhemmet var det därför en kostsam affär. Vissa fick hjälp av fattigvårdsnämnden, andra tog möjligheten att tjänstgöra som amma på barnhuset. Då ställde kvinnan upp genom att amma sitt eget och ett annat barn under åtta månaders tid, för att sedan skiljas från sin avkomma.

Allmänna barnhusets gamla byggnad revs och verksamheten flyttade år 1885 till nya lokaler på Norrtullsgatan 14. Målning (något beskuren) av Anshelm Schultzberg.

© Nationalmuseum

"Fader okänd" i registren

I barnbördshusens dokument registrerades de oäkta barnen, ofta med fader okänd – ibland utan någon namngiven förälder. I många fall saknade alltså de föräldralösa barnen egentligen inte föräldrar. Protokoll från domstolar och obduktionsrapporter från denna tid ger en inblick i tillvaron för unga, ogifta kvinnor som blev gravida. 

I boken Orons och förtviflans gerningar har Svante och Sten W Jakobsson skildrat deras ofta desperata situation. Mellan 1887 och 1901 dömdes 30 kvinnor i Stockholm för att ha dödat sina nyfödda barn. 113 kvinnor, de flesta ogifta, dog efter att ha tagit arsenik eller annat gift i desperata försök att göra abort.

För barnen som lämnades bort väntade också en mycket otrygg tillvaro. För det första hade de inte samma rättigheter som barn födda inom äktenskapet. Först 1917 försvann uttrycket ”oäkta barn” ur svensk lagstiftning och det dröjde ända till 1970 innan utomäktenskapliga barn fick full rätt att ärva sina fäder.

Vart fjärde spädbarn dog

Livet som barnhemsbarn var osäkert av fler skäl, vilket dokument ur Allmänna barnhusets arkiv vittnar om. 1885 flyttade institutionen från de gamla dragiga lokalerna till en ny tegelbyggnad på Norrtullsgatan. Tre år senare tog barnhuset emot 346 spädbarn, och läkaren John Takman har räknat ut att inte mindre än en fjärdedel av dem avled under vistelsen. Detta trots att barnen i genomsnitt bara vistades där i två månaders tid. Barnkoleran skördade många liv, men den höga dödligheten antas också ha berott på att många barn var i dåligt skick redan när de blev omhändertagna.

Ensamstående fick hjälp

1917 kom en ny lag som gav ensamstående mödrar rätt till ekonomiskt underhåll. Samtidigt upphörde det gamla barnamordsplakatet som hade gjort det möjligt att föda barn anonymt. Följden blev att antalet barn som sändes till Allmänna barnhuset kraftigt minskade. 

Under efterkrigstiden minskade också antalet barn som vårdades på institutioner eller placerades i fosterhem. Istället har större resurser satsats på att hjälpa barn i deras hemmiljö. 1981 slutade barnhem att vara en officiell term i svensk barn- och ungdomsvård. Däremot omhändertas barn fortfarande för placering i familjehem eller hem för vård eller boende (HVB-hem).

Publicerad i Släkthistoria 9/2019

Läs också

Kanske är du intresserad av...