Det blev slutligen en resa med 126 barnhusbarn i olika åldrar som tog sig hela vägen från Stockholm till Ljusdal.

Den långa resan från barnhuset

Från Barnhuset i Stockholm skickades barnhemsbarnen ut i landet. Med 126 barn var Ljusdals församling en av dem som tog emot flest barn på en gång. Kyrkoherde Frankenbergs nedtecknade berättelse från den långa resan med barnen år 1785 finns fortfarande bevarad.

20 april 2019 av Mats Hayen

När Stora barnhuset i Stockholm år 1785 slogs ihop med Politibarnhuset och Allmänna barnhuset bildades var det en av de största förändringarna i barnhusets historia. Barnhuset förvandlades på kort tid från ett hus där barnen bodde under större delen av sin uppväxt till en genomgångsanläggning som placerade ut barn hos fosterföräldrar i hela Sverige. 

Förändringen ledde inledningsvis till en serie med masstransporter av barn till nya föräldrar i framförallt Hälsingland och Östergötland. Två präster skötte huvuddelen av de omfattande barnresorna.

Hög dödlighet i Stora barnhuset

Stora barnhuset grundades på drottning Kristinas förmyndarregerings initiativ och huset stod färdigt för inflyttning på Drottninggatan 1638. Till barnhuset kom barn i åldrarna sex till fjorton år som saknade föräldrar eller som av annan anledning antagits till uppfostran vid barnhuset. Antalet barn varierade under åren fram till 1785 mellan 100 och 340 barn. Barnhuset var både hem, skola och arbetsplats för barnen. Dödligheten var under de flesta år hög på barnhuset.

Under Gustav III:s tid gjordes flera försök att förändra verksamheten på barnhuset och att sänka den höga dödligheten, men problemen kvarstod. Man beslöt därför i början av 1780-talet att huset från och med 1785 skulle bli en genomgångsanläggning för placering av barn i framförallt bondehushåll på landsbygden. 

Ljusdal redo ta emot barn

År 1785 fanns det enligt barnhusrullorna 252 barn i huset som behövde placering ute i landet. En av dem som först svarade på uppmaningen från Stora barnhuset att ta emot barnhusbarn var kyrkoherden Olof Peter Frankenberg i Ljusdals församling i Hälsingland. Församlingen erbjöd sig genom kyrkoherdens förmedling att ta emot ungefär hälften av de barn som då befann sig på barnhuset. 

Till barnhuset kom föräldralösa barn mellan sex och fjorton år. Albert Anker år 1890 olja på duk.

Det blev slutligen en resa med 126 barnhusbarn från Stockholm till Ljusdal. Den startade den 24 september på Drottninggatan i Stockholm och avslutades den 2 oktober 1785 i Ljusdal. Det blev den första och även en av de största av alla de resor med barnhusbarn som genomfördes vid den här tiden.

Frankenbergs reseskildring

Olof Peter Frankenbergs reseberättelse publicerades den 26 oktober 1785 i tidningen Dagligt Allehanda. Släktforskaren Anders Nyström i Enköping hade en anfader med på resan, den tioårige pojken Johan Bergsten. Han var farfars morfars far till Anders Nyström och hans sentida ättling har noga studerat den resa som han gjorde från Stockholm till Ljusdal. 

FLER ÖDEN OCH ÄVENTYR I SLÄKTHISTORIAS NYHETSBREV

Frankenberg hade ju planerat resan in i minsta detalj när det gällde övernattningar, måltider, hästbyten och så vidare. Men vid något tillfälle kom de ändå till ett gästgiveri där de inte hade en aning om att det strax skulle ramla in 130 personer som skulle utspisas, men enligt Frankenberg var där en rekorderlig gästgivarfru som löste det hela, berättar Anders Nyström i radioprogrammet Släktband som gjort ett reportage om de 126 barnhusbarnens resa i september och oktober 1785.

Fick strutar med fikon och russin

På vissa orter bemöttes vagnkaravanen med välvilja och på andra platser fick Frankenberg bråka med kronobetjänter och andra personer som vägrade att hjälpa till. I Gävle blev man mycket väl mottagna och de barn som saknade rockar fick sådana av landshövdingen som också delade ut 18 par vantar till barnen. Kryddkrämare Cederström i Gävle gav barnen strutar med fikon och russin vid avresan vilket blev mycket uppskattat i barngruppen.

Stora barnhuset syns framför Adolf Fredriks kyrka, det vita tornet mitt i bilden. Till höger ligger Barnhusets repslagarbana och på höjden till vänster Barnhuskvarna. Utsikt från Blekholmen i Stockholm 1784.

© Stockholmskällan

Barnen fördelades vid kyrkan

Fördelningen av barn vid ankomsten skedde oftast vid en enkel ceremoni i kyrkan där barnen för första gången fick möta sina fosterföräldrar. Den åttaåriga barnhusflickan Brita Stina Ehrnqvist hamnade i byn Storhaga utanför Ljusdal tillsammans med flera av sina kamrater. Den lilla treåriga pojken Johan Wass blev omhändertagen av Hans Olofsson i Sjöbo. 

Efter Johan Wass finns ett testamente från våren 1808 bevarat. Det vittnar om att han lyckades skapa sig ett liv i sin nya hembygd men också att han saknade anhöriga. Han hade kallats ut i kriget mot Ryssland och skrev i sitt testamente:

”Som Konungens och Rikets tjänst nu kallar mig mot Fäderneslandets fiender och det står i Herrans hand, om jag någonsin med lifvet kommer åter; så i anseende till den uppriktiga ömhet och kärlek jag hyst och hyser till Bonde Dottren Brita Pärs Dotter, som för närvarande tjänar hos körkewärden Jan Jansson i Bår, så testamenterar jag af fri och otvungen wilja och med sunt förnuft all min Egendom, som består uti en Stuga med Sex knutar och en oppbäddad Säng, som mine Rote Bönder enligt Contract äro skyldige, att i full stånd uppsätta åt mig, samt all min öfriga egendom under hvad namn det vara må […].”

Stupade i kriget

Johan Wass testamente finns publicerat i Ljusdals fornminnes och hembygdsförenings skrift från 1958. Där berättas också hans historia. Han stupade i kriget ett halvår efter att han skrivit sitt testamente och hans tillhörigheter (gångkläder, säd, stuga och fickur med mera, till ett sammanlagt värde av 66,25 bancomynt) tillföll hans älskade Brita Pärs Dotter från Kläppa. 

Anders Nyströms förfader Johan Bergsten var också med i kriget 1808–09. Han överlevde men hamnade i rysk fångenskap. I januari 1822 hittades han död på Lillhagasjöns is i Ljusdal. Han var då 48 år gammal och hade förmodligen avlidit på grund av kolik.

Några av barnhusbarnen som kom till Ljusdal blev senare soldater och deltog i finska kriget mot Ryssland 1808–09. 

© Albert Edelfeldt/Ateneum

Huvuddelen av de följande resorna arrangerades av Stockholmsprästen Anders Bergmark. Han gjorde flera resor med barnhusbarn där den mest omfattande skedde augusti 1790 då han tog 124 barn till Östergötland. Anders Bergmark har utförligt skildrat sina resor i särskilda reseberättelser som ligger inbundna i Allmänna barnhusets protokoll från slutet av 1700-talet. Två av dessa finns publicerade i sin helhet på Stockholmskällan.

Anders Bergmarks reseskildringar

Anders Bergmarks reseberättelser skildrar färder med barnhusbarn både till Hälsingland och till Östergötland. De är mycket detaljrika och ger fantastiska inblickar i barnens och de medföljande vuxnas upplevelser på resan. Samtidigt beskriver han de platser som passeras. Han använder sig dessutom av utförliga noter till texten. Ibland växer noterna ut till längre historiska skildringar, som till exempel när han skriver om Vreta kloster. 

Fördelningen av barn till nya fosterföräldrar i Vadstena i mitten av augusti 1790 beskriver han som kaotisk efter att biskop Jakob Lindblom i Linköping av välvilja tillåtit sockenborna i Vadstena att själva välja barn ur gruppen på 51 barnhusbarn från Stockholm:

”Nu blef all ting förryckt, sedan Herr Biskopen af ynnest emot sina åhörare, tillåtit dem göra val, äfven af de Barn som til andra Församlingar voro destinerade.”

Personalen på Stora barnhuset gjorde varje år noteringar om alla barnen i en bok – till exempel uppgifter om varför de hade kommit till barnhuset och om eventuell utlämning av dem.

Dramatik på barnresorna

Det är ofta som Anders Bergmark tvingas att slita sitt hår när planer tillintetgörs av personer på vägen, både av välvilja och av medveten elakhet. Ibland inser han också först vid ankomsten att det blivit fel. I Vadstena ville till exempel alla husbönder ha flickor eftersom de skulle användas till spånadsarbete, som var vanligt i hushållen där.

Många av reseberättelserna innehåller dramatiska händelser: det är vagnaxlar som går av, lekande pojkar som nästan krossas under vagnshjul och passager över strida vattendrag som ibland hotade att tillintetgöra hela barngruppen. Men de flesta resorna gick med tanke på de svåra omständigheterna bra. Bara i undantagsfall omkom något barn, och i alla de fallen berodde det på sjukdom, aldrig på olyckor.

Under några få år, med början 1785 och en bit in på 1790-talet, skedde dessa masstransporter från Allmänna barnhuset och ut i landet. Med tiden försvann behovet av stora transporter, och antalet barnhusbarn som tillsammans lämnade Stockholm minskade när omvandlingen av Stora barnhuset till en genomgångsanläggning var helt genomförd.

Unika barnresor

Olof Peter Frankenbergs och Anders Bergmarks reseberättelser från den här perioden i svensk historia är unika på flera olika sätt. Det fenomen de berättar om – masstransporter av barn – saknar egentligen motsvarighet ända fram till 1900-talet, då särskilt förflyttningen av finska krigsbarn under andra världskriget har vissa likheter med barnhusbarnens resor. 

Samtidigt ger de detaljerade skildringarna av de enskilda barnen och barngrupperna i sin helhet stora möjligheter att studera barns liv i förgången tid.

Slutligen är dessa reseberättelser ovärderliga för den lokalhistoriska forskningen eftersom de berättar om de församlingar som berördes av resorna och om alla de platser som låg på vägen från Stockholm och till de platser där barnen skulle fortsätta sina liv i nya hem.

Publicerad i Släkthistoria 10/2018

Läs också

Kanske är du intresserad av...